Lollarder

Lollarder, lollharder (sannolikt af Holl. lollen, lullen, »lalla». sjunga sakta), var ursprungligen ett vulgärt binamn för medlemmarna af ett religiöst välgörenhetssällskap, hvilket bildades i Antwerpen omkr. år 1300 och ådrog sig allmänhetens uppmärksamhet genom de sånger det plägade uppstämma vid af detsamma bekostade likbegängelser. Denna föreningsrörelse utbredde sig öfver Nederländerna samt till Tyskland, och dess adepter kallade sig efter sitt skyddshelgon alexianer (se d. o.). Dess riktning öfverensstämde med det mot kyrkoväldet oppositionella partiets inom franciskan-orden, och den befanns ur katolsk synpunkt kättersk. Namnet lollarder öfverflyttades sedermera af denna anledning till England såsom benämning på de der i 1300-talets två sista årtionden och under början af 1400-talet allmänt förekommande anhängarna af reformationsifraren J. Wicliffe (d. 1384). Desse blefvo till en början genom talrika skaror af predikanter samt en egen vidt spridd religiös literatur mäktiga nog att anse sig kunna hos parlamentet petitionera om en återgång till den fornkristna enkelheten i lif och lära (1395). Men år 1400 förbundo sig de verldsliga och de kyrkliga myndigheterna till deras utrotande. De mest framstående af deras ledare slutade på bålet, och förföljelsen, segt bekämpad under årtionden, ledde derhän att nästan endast ett varaktigt och för den kommande reformationen betydelsefullt minne af lollarderna qvarstod: bibelns spridande bland folket på dess eget språk.