Londonderry

Londonderry [lö'ndönderri]. 1. Henry Robert Stewart, viscount Castlereagh [ka'slri], markis af L., britisk statsman, föddes d. 18 Juni 1769 uti irländska grefskapet Down. Hans fader, Robert Stewart, blef 1789 baron af Londonderry och 1795 viscount Castlereagh samt utnämndes 1796 till earl of Londonderry, hvarvid titeln viscount Castlereagh öfvergick till sonen. 1816 upphöjdes fadern till markis af Londonderry, och denna värdighet ärfdes 1821 af sonen. Redan 1790 gjorde denne sitt inträde i det irländska underhuset, der han till en början slöt sig till den frisinnade oppositionen och i synnerhet nitälskade för utsträckning af katolikernas rättigheter -- ett intresse, som han till sin heder alltid i grunden bibehöll; men den af franska revolutionens ytterligheter framkallade jäsningen på Irland förde honom snart öfver till de konservatives läger. 1797 blef han tjenstförrättande och 1799 ordinarie statssekreterare för Irland samt medlem af »privy council». Han ådagalade stor administrativ duglighet, var under 1798 års upproriska rörelser ett kraftigt stöd för vice-konungen, markisen af Conrwallis, och utöfvade vid genomdrifvandet af Irlands närmare förening med Storbritannien (1800) ett hänsynslöst bestickningssystem. Pittska kabinettets fall (1801) medförde L:s afgång, men han ingick snart i Addingtons (Sidmouths) ministèr och utnämndes 1802 till president uti indiska ministeriet (Board of control). Då Pitt åter kom till styret (Dec. 1804), fick L. behålla sitt ämbete, blef 1805 tillika krigs- och kolonialminister samt vidtog i denna egenskap förberedelser till ett kraftigare militäriskt ingripande från Englands sida i kampen mot Napoleon, men dennes seger vid Austerlitz (1805) omöjliggjorde för en tid tanken derpå. Efter den af Pitts död (Jan. 1806) föranledda ministèrförändringen öfvertog L. jämte sin landsman Canning ledningen af tory-oppositionen i Storbritanniens och Irlands förenade underhus, men det visade sig snart, att föga sympati fanns emellan den varmhjertade, vältalige Canning och den stolte, kylige aristokraten Castlereagh, hvars brist på talaretalang öfverskyldes endast af hans anseende såsom administratör och hans slagfärdiga sjelftillit. De inträdde dock båda 1807 i hertigens af Portland ministèr, Canning såsom utrikesminister, L. såsom krigs- och kolonialminister. I denna egenskap ombesörjde L. skickligt utrustningarna af »röfvaretåget» mot Köpenhamn (1807) samt de till Pyreneiska halfön 1808 och 1809 afsända härarna, men efter den olyckliga expeditionen till Walcheren sistn. år var hans fall gifvet. L., som fick veta, att man sedan flere månader hemligen varit betänkt på att aflägsna honom ur ministèren, utmanade och sårade Canning (Sept. 1809), hvarefter båda lemnade sina ministerposter. 1812 gjorde L. sitt återinträde i ministèren, denna gång såsom utrikesminister, och efter premierministern Percevals mord (d. 11 Maj s. å.) erhöll han tillika regeringens förtroende att leda underhuset. I mer än 10 år förblef L. Englands utrikesminister, samverkande med premierministern Liverpool och inrikesministern Sidmouth. En vigtig uppgift, som föll på L:s lott, blef derunder af honom energiskt och lyckligt fullföljd: den engelska diplomatiens uppträdande såsom en sammanhållande kraft i de europeiska makternas sista stora koalition mot Napoleon. L. begaf sig slutligen sjelf öfver till kontinenten, var närvarande vid kongressen i Châtillon samt undertecknade fördraget i Chaumont och fredsslutet i Paris 1814. Han blef vid sin hemkomst öfverhopad med hedersbetygelser, rönte under de främmande monarkernas besök i England en smickrande uppmärksamhet och infann sig, stolt i hågen, till kongressen i Wien hösten s. å. Men under den tilltagande misstron mot Ryssland råkade han der i ett för Englands naturliga maktställning förödmjukande beroende af Metternich, hvarifrån han sedermera aldrig blef fri. Under de »hundra dagarna» verkade L. energiskt för tillintetgörandet af Napoleons nya välde och var derefter en af undertecknarna af den s. k. andra freden i Paris (1815). 1818 deltog han personligen i kongressen i Aachen. Ehuru alltför otillgänglig för entusiasm för att till fullo omfatta de utopier, som inneburos i Heliga alliansen, hvilken England för öfrigt redan af formella skäl hindrades biträda, hyste L. tillräckligt reaktionära styrelseprinciper för att bespara den absolutistiska furstemaktens representanter i Europa en mera genomgående opposition från det konstitutionella Englands sida, och kraftlös blef den gensaga mot deras interventionspolitiks öfverdrifter, som han lät sin broder, lord Charles Stewart, frambära å kongresserna i Troppau (1820) och Laibach (1821). Äfven i den inre styrelsen framkallade den ministèr, hvars mest betydande ledamot L. var, häftigt missnöje, och klandret öfver dess stränga åtgärder mot de oroliga lägre folkklasserna samt öfver dess oridderliga handhafvande af den skandalösa rättegången mot drottning Karolina (1820) motvägdes endast obetydligt af den tacksamhet ministèren kunde påräkna för de protektionistiska åtgärder, som omsider, 1822, vidtogos till förmån för jordbrukareintresset. Öfveransträngd af arbete, missmodig öfver den jäsande oviljan och fruktande för sin personliga säkerhet, råkade L. på sommaren 1822 i ett uppenbarligen abnormt själstillstånd, och d. 12 Aug. s. å. afhände han sig lifvet med en pennknif, å sitt gods Foots Cray i Kent. Den 20 s. in. nedsattes hans lik i Westminster abbey. L:s ofvannämnde broder, Charles (se L. 2), utgaf 1848--53 i 12 band Memoirs and correspondence of viscount Castlereagh, i fortsättningen med titel Correspondence, despatsches and other papers of viscount Castlereagh; men denna samling är fullständig, enär en del af L:s efterlemnade papper gick förlorad vid ett skeppsbrott. -- 2. Charles William Stewart, markis af L., engelsk krigare och diplomat, den föregåendes halfbroder, f. 1778, d. 1854, blef 1803 öfverste och adjutant hos konung Georg III. 1803--08 var han understatssekreterare för Irland; 1808--Febr. 1812 deltog han med utmärkelse i kriget på Pyreneiska halfön samt tjenstgjorde derunder såsom Arthur Wellesleys (Wellingtons) generaladjutant. I April 1813 sändes L. såsom britisk minister till preussiske konungens hufvudqvarter och skötte under de följande stora händelserna nitiskt och framgångsrikt sitt maktpåliggande diplomatiska värf, hvartill bl. a. hörde att uppmärksamt följa den af stormakternas monarker misstrodda svenske kronprinsens mått och steg. Vid sin hemkomst 1814 blef L. mycket firad och vardt, efter att 1801--14 hafva representerat staden Londonderry i underhuset, upphöjd till medlem af öfverhuset såsom lord Stewart. Från Juli 1814 till Jan. 1823 var han Englands sändebud i Wien och var derunder fullmäktig å Wienkongressen (1814--15) samt kongresserna i Troppau (1820), Laibach (1821) och Verona (1822). Sedan han 1819, i sitt 2:dra gifte, äktat den rike Sir Harry Vane-Tempests enda dotter, upptog han familjenamnet Vane. 1822 blef han efter sin halfbroder, Robert (se L. 1), markis af L., utnämndes 1823 till earl Vane och viscount Seaham, erhöll s. å. en militär sinekur och blef 1830 medlem af pri vycouncil. 1834 utsågs L. af Peel till engelsk minister i Petersburg, men afsade sig förtroendet efter häftiga angrepp af det liberala partiet, hvilket han retat genom sina uttalanden mot parlamentsreformen och mot polska frihetskriget. 1836--37 och 1840 företog han jämte sin maka vidsträckta resor i Europa, hvilka han beskref. L. författade äfven en History of the war in Spain (1828; flere uppl., senast 1876) och Narrative of the late war in Germany and France (1833). G. V. G.