Lönnrot, Elias, skriftställare, den nyare finsk-språkiga literaturens grundläggare, föddes i Sammatti kapell af Karis-Lojo socken d. 9 April 1802. Fadern, som bodde på Paikkari torp, var sockenskräddare. L:s studiebana var länge en kamp mot oaflätliga ekonomiska svårigheter, och det var endast genom välvilliga personers understöd, som han kunde fullfölja densamma, tills han 1822, samtidigt med J. L. Runeberg och J. V. Snellman, blef student i Åbo. Vid universitetet beredde han sig sitt underhåll genom akademisk kondition, blef 1827 filosofie kandidat, inträdde i medicinska fakulteten, blef medicine kandidat 1830 och med. licentiat 1832. Samtidigt blef han t. f. provinsialläkare i Kajana och 1833 ordinarie innehafvare af samma tjenst. Redan dessförinnan hade han fattats af en varm kärlek till det finska språket och den finska folkpoesien, som då började tilldraga sig den yngre akademiska generationens uppmärksamhet. Hans gradualdisputatlon, De Väinämöine priscorum fennorum numine (1827), der tanken på Kalevalas enhet redan antydes, och hans doktorsdisputation, Om finnarnes magiska medicin (1832), rörde sig på detta fält. Tillika hade han 1828--31 företagit forskningsresor i Finlands centrala och östliga nejder och såsom frukt af dessa utgifvit Kantele taikka Suomen kansan sekä vanhoja että nykyisempiä runoja (Kantele eller finska folkets såväl gamla som nyare runor) i fyra häften, 1829--31. I Finska literatursällskapets grundläggning, 1831, hade han tagit verksam del (han var sedermera, 1854--63, detta sällskaps ordförande). Såsom läkare i Kajana fullföljde L. oaflåtligt dessa sträfvanden, hvilka nu fingo en bestämdare riktning och en mera omfattande karakter. Enligt sin föregångare Zachris Topelius d. ä:s anvisningar begaf han sig gång efter annan till det egentliga hemmet för de fornfinska runorna: socknarna på båda sidor om gränsen emellan Finland och Ryssland i östra Karelen. Han dröjde der än längre än kortare tid och återvände alltid med nya skördar. Hans kännedom af den finske bondens seder och tänkesätt var honom till stor hjelp under dessa resor, hvilka han skildrat i »Helsingfors Morgonblad» 1833--35. Dervid styrktes han i sin öfvertygelse om Kalevalas enhet. Han betraktade de skilda sånger, som behandlade de fornfinske hjeltarnas strider, såsom delar af ett finskt national-epos, der kampen emellan Kalevala och Pohjola var den genomgående och sammanhållande tråden. I enlighet med denna grundtanke fullföljde han redaktionen af sångerna med sådan raskhet, att han redan i bref af d. 28 Febr. 1835 kunde meddela Finska literatursällskapet, att de gamla runorna blifvit sammanfogade till ett större verk, åt hvilket han gifvit namnet Kalevala (se d. o.), hjeltarnas hem. Redan s. å. utkom på literatursällskapets förlag (detta sällskap har äfven förlagt de flesta af L:s senare arbeten) första upplagan af Kalevala. Af L. sjelf och andra yngre medarbetare samlades sedermera oaflåtligt nya bidrag. År 1849 utgaf han en ny utvidgad upplaga; i en tredje upplaga, 1866, var texten oförändrad. Den ordning, i hvilken de skilda sångstyckena här framträda, är helt och hållet L:s verk. Med beundransvärd takt och finkänslighet har han fogat hvarje liten berättande sång in i det hela, så att detta blifvit ett stort nationalepos. Tillika har han här och der instrött lyriska dikter och trollsånger för att sålunda gifva en sammanhängande och fullständig bild af det fornfinska folkets förhållanden, lif och verksamhet. Han angifver sjelf i »Literaturbladet» 1849 sitt förfarande i följande ord: »Den ordning, i hvilken runosångarena sjelfva sjunga sina runor, är väl icke alldeles att förbise, om jag ock icke vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilda runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och att efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilda sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller andre sjungits i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene sångarens ordning mera än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarens individuella föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarena enskildt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om att de fleste sångarena tillerkände sig, att nämligen ordna runorna efter som de bäst passade till hvarandra, det vill säga jag ansåg mig för en sångare lika god som de sjelfve.» I öfrigt behandlade L. med den största pietet de ursprungliga texterna. Endast sällan äro några ord eller några versrader inskjutna för att förbinda de skilda delarna. -- Derefter följde i snabb följd den ena märkliga publikationen efter den andra. 1840 utkom L:s stora samling af lyriska folkdikter, som erhöll namnet Kanteletar (se d. o.), 1842 Sananlaskut (ordspråk) och 1844 Arvoitukset (gåtor). Genom dessa är L. den finsk-språkiga literaturens grundläggare. Hörnstenen var lagd, på hvilken framtiden kunde bygga; ordförrådet hade i ofantlig mån blifvit ökadt, och en ny måttstock var funnen för bedömandet af språkets renhet. Derjämte hade L. tid öfrig att verka såsom skriftställare för folket samt utgifvare af läroböcker och andra för undervisningen vigtiga arbeten. Märkligast i detta afseende är månadsbladet »Mehiläinen» (biet), som utkom i Uleåborg 1836--37 och 1839--40 med uteslutande literärt och för folket afsedt innehåll. Äfven må nämnas Suomalaisen talonpojan kotilääkeri (Den finske bondens husläkare; 1839), en öfversättning af första delen af Beckers verldshistoria samt redaktionen af »Oulun Viikkosanomat» (Uleåborgs veckoblad) 1852--53.
Emellertid blef professuren i finska språket och literaturen ledig genom förste innehafvarens, M. A. Castréns, död. L. tvekade, anspråkslös såsom alltid, att söka platsen, men hans vänners uppmaningar förmådde honom dock slutligen dertill. Sedan han 1853 utgifvit en disputation Om det nordtschudiska språket, utnämndes han s. å. till innehafvare af professuren och flyttade 1854 från det aflägsna Kajana till Helsingfors. I denna nya ställning utöfvade han ett mäktigt inflytande på det finska skriftspråkets utbildning. Han bragte till slut striden emellan de olika dialekterna, hvilken hotade att framkalla en fullständig förvirring inom den uppspirande finsk-språkiga literaturen. Han bibehöll i hufvudsak vestfinskans genom bibelöfversättningen af gammalt kända former, men gaf dem nytt lif genom att upptaga östfinskans ord- och formrikedom samt egendomliga, böjliga uttryckssätt. Ehuru han sjelf icke var en i egentlig mening utmärkt stilist, blef dock det af honom skapade skriftspråket i hufvudsak gällande. Af knappt mindre vigt var bildandet af en finsk vetenskaplig terminologi, hufvudsakligen genom öfversättningar och bearbetningar från svenskan. Handelsbalken och jordabalken i 1734 års lag utgåfvos af honom i finsk öfversättning 1857. Suomen kasvisto (Finlands flora; bearbetning af Hartmans flora) och en öfversättning af J. Ph. Palmens juridiska handbok publicerade han 1860 och 1863. -- Såsom lingvist i egentlig mening var L. föga produktiv, men bidrog genom råd och upplysningar till andras publikationer. Jämte hans ofvan nämnda disputationer är att märka en 1854 i Finska vetenskapssocietetens akter införd afhandling Ueber den Enare-lappischen dialekt.
Sedan L. 1862 såsom emeritus med kansliråds titel erhållit afsked från sin professur, vistades han hufvudsakligen i sin födelsebygd, Sammatti, oaflåtligt sysselsatt med fullföljandet af sina arbeten. 1863 utsågs han till medlem af komitén för utarbetande af ny psalmbok på finska språket och var under denna komités åtta-åriga verksamhet dess trägnaste och insigtsfullaste arbetare. Sedan komitén 1872 upplöst sig, utgaf han en ny, finsk-språkig psalmbok, Virsikirja, innehållande 413 psalmer. En ny upplaga utkom 1883 med 500 psalmer. De flesta af dessa äro ombildningar eller bearbetningar af äldre förebilder; endast få äro sjelfständiga skapelser af L. Men obestridligt är, att han genom detta sitt arbete, hvilket ännu på dödsbädden sysselsatte den fromme mannen, väsentligen befordrade det finska psalmboksföretaget och äfven bidrog till stadgandet af det finska poetiska språket. Lust eller förmåga till sjelfständig poetisk produktion hade han icke. I »Suomi» 1845 publicerade han Kokeita suomalaisessa laulannossa (Försök i finsk sång), som utgjordes af öfversättningar från Runeberg och andra jämte bifogade anmärkningar om den finska metriken. 1848 utgaf han folkskalden Paavo Korhonens sånger. Men hans egna poetiska stycken äro obetydliga. Enligt hans mening borde den finska versformen grunda sig på stafvelsernas qvantitet, en uppfattning, som dock hos senare skalder blifvit betydligt modifierad. -- Ännu under sina sista lefnadsår slutförde L. tvänne omfattande arbeten. 1880 utkom Suomen kansan loitsurunot (Finska folkets trollrunor), en samling, som, ej mindre vidlyftig än Kalevala, lemnar rika bidrag till belysning af fornfinnarnas schamanistiska verldsåskådning. Samma år fullbordades L:s digra Svensk-finska lexikon, hvilket började utkomma redan 1866, ett arbete, som är värdefullt genom det rika språkmaterial det innehåller, om äfven L. icke hade tillfälle att egna sig åt materialets vetenskapliga bearbetning.
L., som öfver hufvud undvek allt, hvilket kunde draga honom från det trägna arbetet, deltog icke i de politiska och nationella strider, som utkämpades i hans omgifning. Han var en fridens man, och när hälst han yttrade sig inför en talrikare allmänhet, i synnerhet då den akademiska ungdomen egnade honom sin hyllning, manade han till endrägtigt arbete för fosterlandet, oafsedt alla språkliga skiljaktigheter. Så äfven vid de fester, som i Helsingfors firades med anledning af hans 80-årsjubileum. I sitt enskilda lif var han flärdfri och enkel. En mängd drag af godmodighet och humoristiskt lynne berättas om honom. Sin fromma barnatro bevarade han intill slutet oförfalskad och försummade aldrig de dagliga andaktsöfningarna. Han dog i Sammatti d. 19 Mars 1884. Vid jordfästningen, som egde rum i Sammatti kapellkyrka, gåfvo talrika hyllningsgärder af en mängd myndigheter och korporationer vittnesbörd om huru högt L. var skattad. Jfr Aug. Ahlqvist: »Elias Lönnrot» (Helsingf. 1884). M. G. S.