Lösningsrätt

Lösningsrätt, jur., betecknar lagligt anspråk på en saks utfående mot erläggande af dess värde. En dylik rätt kan tillhöra någon på grund af en privat rättshandling (kontrakt, testamente o. s. v.) och har i sådant fall sin användning gent emot den person, som mottagit saken under förpligtelse att underkasta sig ifrågavarande lösningsrätt. Vanligen förknippar man dock vid begagnandet af uttrycket lösningsrätt dermed föreställningen om en sakrätt. Man tänker således närmast på de fall, i hvilka någon med afseende å en sak eger att göra en lösningsrätt gällande mot hvar och en, som kan vara i besittning af saken. I särskilda fall har lagen nämligen tillerkänt vissa personer en dylik rättighet. Oftast träder den dock först i verksamhet för den händelse att fråga i allt fall är om en förändring i eganderätten eller åtminstone besittningsförhållandet till den ifrågavarande saken. Sålunda hafva i vår rätt föreskrifter om lösningsrätt lemnats med afseende å gåfva, arf, indragning till kronan och pantsättning af egendom. Men mestadels hafva lagstiftarna utfärdat dylika bestämmelser med hänsyn till det fall att förutvarande egare af en sak försålt den till annan. Och innehafvare af lösningsrätt har, ifall han mot köparen vill begagna sig af densamma, härvid att till honom gälda den kontraherade köpeskillingen. För öfrigt förekommer lösningsrätt hufvudsakligen i fråga om fast egendom, mera sällan vid lös. -- Lösningsrättens ändamål är naturligen i olika fall olika. Ytterst har dock med densamma oftast åsyftats att förebygga rubbning i förut bestående rättsförhållanden eller bereda medel till deras återställande. Man märke endast egares lösningsrätt mot den, som i god tro fått genom någon rättshandling i sin ego löst gods, hvilket egaren på grund af låne- eller inlagsaftal lemnat i annan mans besittning, adelsmäns lösningsrätt till frälsegods, som indragits till kronan, och Lunds domkyrkas lösningsrätt till af henne till skatte försålda hemman och lägenheter, för den händelse att de sålts utom börd, etc. I så vidtomfattande användning synes lösningsrätten dock ej komma att vidare upprätthållas. Och på grund af den förändring i åsigter, som här egt rum, hafva också flere lösningsrätter kommit ur bruk, der de icke, såsom delvis skett, formligen afskaflats. Detta senare öde har bl. a. i det hela drabbat bördsrätten (se d. o.), fordom den vigtigaste af alla lösningsrätterna. Men äfven för en framtid kommer nog lösningsrätt att finnas, nämligen för så vidt som den tjenar till att i en egares hand sammanföra ting, hvilka af naturen mera lämpa sig till att vara sålunda förenade. Af dylika lösningsrätter hafva vi fortfarande en mängd i laglig giltighet och verkligt bruk. Sålunda kunna vid försäljning af hus eller tomt i stad den, som eger del deri (viderboende), och i vissa fall den, som besitter tomt derbredvid (nabo), yrka på att köparen mot erhållande af köpeskillingen måtte till honom afstå huset eller tomten. Vid försäljning af sådant hus i stad, hvilket ligger å annans grund, har grundens egare en dylik rätt. Och i fråga om jord, hvaraf räntan utgår till enskild man, hafva, alltefter som jorden eller räntan försålts, ränteegaren och jordegaren lösningsrätt mot köparen. På sistnämnda grundsats berodde äfven den lösningsrätt, hvarmed afsågs att stäfja hemmansklyfningen; och till den del, som denna lösningsrätt ännu kan tagas i anspråk, gäller detta för öfrigt fortfarande. Af liknande beskaffenhet är ytterligare den lösningsrätt till andel i bolag, fartyg och obesuten hyttedel inom Stora Kopparbergs bergslag, som för fall af försäljning tillförsäkrats resp. bolagsmän samt delegare i fartyg och hytta. -- Angående sättet för utöfvande af lösningsrätt finnas egentligen inga allmänna föreskrifter. Endast beträffande bördsrätten voro sådana meddelade. Men då dessa äfven tillämpats i fråga om andra lösningsrätter, torde de, trots bördsrättens afskaffande, fortfarande böra på nämnda sätt lända till efterrättelse. För öfrigt finnas i vår rätt dels spridda föreskrifter om lösningsrätters företräde i förhållande till hvarandra, dels rörande fast egendom, som gått i försäljning, stadganden om en viss preskriptionstid för väckande af lösetalan. Denna preskriptionstid, som i staden utgör 6 månader och på landet sträcker sig t. o. m. första rättegångsdagen af det ting, som infaller efter natt och år, börjar från dagen för lagfartens beviljande å egendomsköpet (se k. förordn. ang. upphörande af hembudsskyldighet d. 16 Juni 1875). A. W.