Löss

Löss, zool., smärre, vinglösa, till skinnbaggarnas ordning (Hemiptera) hörande insekter, hvilka lefva parasitiskt på djur och växter (jfr Bladlöss). Med löss menas i mera begränsad bemärkelse arterna af slägtena Pediculus L. och Phthirius L., hvilka äro snyltgäster hos menniskan. De hafva en med hullingar försedd snabelskida och ett utsträckbart sugrör samt 2 framskjutbara, knifformiga stiletter. Mellankroppen är otydligt ringlad och bakkroppen tämligen stor, med 7 till 9 segment. Fötterna hafva hakformiga slutleder, och med dem kan lusen klämma sig fast vid hårstrån o. d. Ögonen äro mycket små och enkla. Lössen lefva bland håren å huden och suga blod. De lägga sina små, päronformiga ägg (»gnetter») å håren, vanligen nära dessas fästen. Ungarna undergå icke några metamorfoser. Hos hufvudlusen, Pediculus capitis L., äro ungarna 18 dagar efter kläckningen ur ägget fullt utvuxna och fortplantningsfärdiga. Denna art har bakkroppen mera långsträckt och föga bredare än mellan kroppen. P. vestimenti L., klädlusen, är större, bredare och af blekare färg. Bland håren i axelhålorna och omkring blygdorganen lefver flatlusen, Phthirius l. Pediculus pubis L., som har bakkroppen kort och bredare än framkroppen. -- Den s. k. »lussjukan», ftiriasis (se d. o.), under hvilken löss af en särskild art, P. tabescentum, skulle utvecklas i och utkrypa ur särskilda »lus-bulnader», är i det väsentliga en fabel, som uppkommit deraf att hos personer, som under långvariga, tärande sjukdomar icke hålla kroppen ren, den vanliga lusen trifves väl och förökar sig mycket hastigt. Den ännu icke fullt utrotade fördomen att det är nyttigt, ja nästan nödvändigt, att barn skola besväras af denna ohyra i hufvudet saknar naturligtvis all rimlig grund. Närvaron af löss är alltid bevis på vanvård och bristande snygghet. -- Många andra däggdjur samt foglar hafva sina särskilda lus-arter, hörande till andra slägten, t. ex. Trichodectes canis Deg. hos hunden och Menopon pallidum Nitsch hos höns. -- Med qvicksilfversalva, kamning och renlighet kunna lössen förgöras och bortskaffas. Åtskilliga giftiga droger hafva användts för samma ändamål hos menniskor och boskap, såsom staffansfrön (Semina staphisagriae af Delphiniam staphisagriae L.), tobak, luslummer (se Lummerslägtet) m. fl. O. T. S.