Lera

Lera, geol., petrogr., en i vått tillstånd knådbar, i torrt tillstånd mer eller mindre fast sammanhängande, lättrepad, af stoftkorn bestående, stundom affärgande massa, som har jordartadt eller tätt "brott", häftar vid tungan och vid fuktning afgifver den karakteristiska s. k. lerlukten. Lerorna insuga begärligt vatten, ofta ända till 60--70 proc. af sin vigt. Men sedan de fullt mättat sig dermed, genomsläppes intet vidare: de äro hvad man kallar ogenomsläppande för vatten. Det finnes många olika slag af lera. Huvudbeståndsdelen i dem alla är dock kiselsyrad lerjord. -- Lera är ursprungligen, eller i första hand, produkten af åtskilliga minerals, hufvudsakligen fältspats, vittring, men har uppstått äfven genom en rent mekanisk sönderdelning af förutvarande mer eller mindre lerhaltiga bergarter, t. ex. lerskiffer, lerig kalksten. Flerestädes träffas leran på samma plats, der vittringen försiggått; men i de flesta fall hafva beståndsdelarna genom rinnande vattens inverkan blifvit utslammade samt förda till sjöar och haf, hvarest de sedermera afsatt sig till ofta ganska vidt utbredda och mäktiga aflagringar. Leror träffas derför såsom verkliga lager inom nästan alla geologiska perioders bildningar. -- Leran är dels tämligen ren, dels i högre eller lägre grad utblandad med andra ämnen, såsom jernockra, kolsyrad kalk och talk, kol, sand, glimmerfjäll m. m. Genom dessa inblandningar antager den olika färg samt får skiljaktig fysisk beskaffenhet. Man finner således lera af hvit, gul, brun, röd, grå, blågrå, gröngrå och svart färg samt mer eller mindre plastisk, mer eller mindre vattenuppsupande, af högre eller lägre eldfasthetsgrad o. s. v. -- Lerorna benämnas dels efter sin ålder och sitt läge inom de geologiska lagersystemen, efter vissa lokaliteter, der de förekomma, och efter de fossila lemningar de stundom innesluta, t. ex. triaslera (keuperlera), liaslera, wealdenlera, diluvial-, glacial- och postglaciallera, oxford-, london- och kimmeridgelera, opalinus-, cyprinaoch yoldialera, dels efter det sätt, på hvilket de bildats, t. ex. moränlera (krosstenslera), sötvattenslera och svämlera, dels också hänsyfta namnen på deras egenskaper eller användbarhet eller färg, t. ex. eldfast lera, bituminös lera och saltlera, porslinslera (kaolin), krukmakarelera, valklera, piplera och åkerlera, svartlera och blålera. -- Eldfast lera är af grå eller gråsvart färg, "bränner sig" hvit eller ljusgul och uthärdar, utan att smälta, mycket höga värmegrader, hvarför den användes till deglar samt till tegel för smältugnars uppförande m. m. Den förekommer ofta tillsammans med stenkolslager, inom Sverige i Skånes stenkolsförande formation. -- Saltlera är en med koksalt indränkt lera, som träffas i sällskap med stensaltlager. -- Om porslinslera se Kaolin. -- Om krukmakarelera se d. o. -- Valklera är en lerig, men icke plastisk, jordartad massa, som med begärlighet suger åt sig olja och fett, hvarför den begagnas vid valkning af kläde. Ej funnen i Sverige. -- Piplera är hvit, plastisk, bränner sig hvit och begagnas för tillverkning af rökpipor m. m. Mycket känd är s. k. holländsk piplera. -- Åkerlera benämnes inom Sverige den derstädes vidt utbredda, gråa eller grågult färgade, oskiktade, ofta sandiga lera af postglacial ålder, som företrädesvis bildar åkerjorden inom landets mest odlade bygder, åtminstone inom Mälaretrakterna (jfr Jordarter). -- Svartlera kallas en med åkerleran nära beslägtad, mörk, ofta svartfläckig och till följd af inneslutna förmultnande organiska rester stinkande lera. Den förekommer på somliga låglända trakter och har sannolikt aldrig varit fullständigt uttorkad eller utsatt för luftens inverkan. Af sistnämnda orsak härrör troligen också den gråblåa färgen hos de lägre, mera vattendränkta delarna af glacialoch postglacial-leran ("blålera"). -- En med fin qvartssand och små glimmerfjäll blandad, af jernockra ofta gulfärgad, stundom karbonathaltig lera benämnes i Tyskland lehm, i England loam. Den kan upptaga betydligt mycket vatten, är knådbar, men icke plastisk, och bränner sig röd. Af ungefär liknande beskaffenhet, men ganska kalkrik och möjligen ännu mera sandig, samt innehållande små kalkkonkretioner (T. lösskindchen), landsnäckor och däggdjursrester, är den jordart, som i Tyskland kallas löss och bildar mäktiga ytaflagringar i Donau- och Rhendalarna, i Kina m. fl. trakter. E. E.