Jordarter. 1. Geol., en stundom använd benämning för de under den yngsta geologiska perioden -- qvartärperioden -- bildade och i allmänhet löst sammanhang egande olika slagen grus, sand, lera, torf m. fl., i motsats till de öfriga, äldre periodernas mestadels redan hårdnade och fasta bergarter. De "lösa jordarterna" eller "lösa jordaflagringarna" kallas med ett gemensamt namn qvartära bildningar. De förekomma såsom ytbetäckning på den allestädes derunder utbredda och mångenstädes äfven i dagen blottade (obetäckta) fasta berggrunden. Strängt taget, äro äfven de qvartära bildningarna bergarter i detta ords vidsträckta bemärkelse. -- 2. I agrikulturkemisk och agronomisk bemärkelse förstås med jordarter de lösa jordbildningar, som intaga den öfversta delen af jordytan, och hvilka medelst bearbetning eller gödsling och kultur blifvit tjenliga för frambringande af växtarter, afsedda för landthushållningen, näringarna eller industrien. De naturliga, lösa aflagringarna på jordytan äro s. k. geologiska bildningar eller lager, hvilka genom sin olika beskaffenhet gifva upphof till olika slag af jordmån. En sådan af naturen bildad jordmån blifver sedermera genom landtmannens åtgärder förändrad till jordart och nyttjas för odling af de olika växtslagen. De hufvudsakligaste blandningsdelarna, som karakterisera de olika jordarterna, äro sand, lera, kalk och mylla (humus, torfämnen eller förmultnade organiska lemningar efter växter och djur). På grund häraf indelar man jordarterna i flere hufvudgrupper, såsom sandjordarter, lerjordarter, mergeljordarter (kalkjordarter) och mulljordarter (torf- eller mossjordarter), allteftersom en eller annan af de nämnda blandningsdelarna är öfvervägande. Under dessa hufvudgrupper inbegripes sedan en mängd underafdelningar, som få olika namn, allteftersom de närma sig någon grupps hufvudkarakterer. -- Läran om jordarternas egenskaper och sammansättning samt om sättet att bibehålla och föröka deras bördighet genom jordförbättringsmedel, gödning och bearbetning utgör en af landtbrukskemiens och den agronomiska vetenskapens vigtigaste delar. Agrikulturkemien har dervid till uppgift att söka komma, ill fullständig kännedom om jordarternas fysiska och kemiska egenskaper samt om värdet och betydelsen af de särskilda beståndsdelarna för jordarternas fruktbarhet. Först sedan man kommit till kunskap derom, blir det möjligt att med någorlunda visshet bestämma hvilka åtgärder landtmannen bör i hvarje särskildt fall vidtaga för att afhjelpa de hos jordarterna möjligen befintliga fel och brister samt dymedelst af dem kunna skörda den högsta möjliga ekonomiska vinst. Dessa åtgärder gå ingalunda ut på att omskapa en jordart från t. ex. sandjord till lerjord eller tvärtom, utan att försöka göra hvarje jordart i och för sig så fruktbärande som möjligt, med bibehållande af densamma inom den jordartsgrupp, till hvilken den enligt sin natur rätteligen hör. Alla jordarter måste för att vara tjenliga till odling af säd eller foderväxter innehålla sand, lera, kalk och mylla såsom sina mekaniska blandningsdelar, ehuruväl dessa delar kunna förekomma i ytterst vexlande proportioner eller inbördes förhållanden till hvarandra. Somliga växter trifvas emellertid företrädesvis i en mycket sandhaltig jord, under det andra älska en styf lerjord; andra åter trifvas bäst i mergeljord eller mulljord o. s. v. Derigenom erhålla de olika jordartsgrupperna sin särskilda betydelse och böra skötas och kultiveras på det sätt, som deras naturliga beskaffenhet angifver. Vidare måste en jordart, för att vara fruktbar, innehålla de nämnda ämnena dels i fint fördeladt tillstånd, dels ock såsom gröfre korn af sand och grus eller andra jordartade partiklar. Genom slamning eller finsiktning kunna dessa gröfre och finare delar uti en jordart skiljas från hvarandra. Den finare eller stoft-artade delen kallar man finjord, och de gröfre delarna kallas jordartens skelett eller stomme. Finjorden har till ändamål att absorbera och qvarhålla de assimilerbara växtnäringsämnen eller gödselbeståndsdelar, som hvarje fruktbar åkerjord måste innehålla, hvaremot skelettet bidrager att göra jorden lucker och porös samt hindrar den att blifva så tät och kompakt, att luften ej kan få tillträde till dess inre delar. Ifrån en annan synpunkt betraktad, innehåller hvarje för växtodling användbar jordart dels mekaniska, dels kemiska beståndsdelar. De förra särskiljas och bestämmas medelst siktning och slamning, eller jordartens mekaniska behandling; de senare beståndsdelarnas mängd och beskaffenhet utrönas deremot genom s. k. kemisk analys, hvarvid jordarten påverkas af mer eller mindre starka reagentier, som bringa de kemiska ämnena i lösning, hvarur de sedermera utfällas och blifva till sin halt bestämda. De mekaniska beståndsdelarna gifva åt jordarten dess fysikaliska karakter och egenskaper, men bidraga icke till växternas direkta näring. För jordens lämplighet för växtodling är det emellertid af yttersta vigt att dess fysikaliska egenskaper äro sådana, att för växten beredes en viss trefnad eller åtminstone möjlighet att utveckla sig på ett normalt sätt. Skulle nämligen jorden, såsom varande växternas bostad, befinnas olämplig, så upphör växtligheten, äfven om tillräcklig växtföda eller näring skulle finnas för hariden. Jordartens fysikaliska beskaffenhet, eller en
ändamålsenlig mekanisk sammansättning, är alltså ett af hufvudvilkoren för fruktbarheten. Bland jordens kemiska beståndsdelar har man deremot att söka de egentligen växtnärande salter eller mineralämnen, af hvilka växten lefver och utvecklar sig. Plantan hemtar visserligen en väsentlig del af sin föda ur den omgifvande atmosferen, men de ur luften upptagna ämnena kunna endast tillgodogöras och omsättas till växtbeståndsdelar i förening med vissa kemiska föreningar eller mineralämnen, hvilka samtidigt upptagas ur jorden. Vid växtens förbränning återfinner man sedan dessa ämnen, såsom utgörande plantans eldfasta beståndsdelar, eller askhalter. Men bland jordarternas kemiska beståndsdelar kunna stundom träffas sådana salter, som skada jordens fruktbarhet och göra jorden alldeles oduglig för växtodling, ifall de förekomma i alltför stor mängd. Såsom sådana skadliga salter må nämnas alun och jernvitriol. Ja äfven de växtnärande salterna kunna verka skadligt på vegetationen, då dessa ämnen finnas samlade i alltför stora massor i åkerjorden och tillika äro lättlösliga i vatten. De eljest så nyttiga kalisalterna och salpeterarterna kunna på detta sätt blifva i hög grad menliga för plantans lif och utveckling. Såsom gifter för växterna verka äfven vissa ej fullständigt oxiderade kemiska föreningar, såsom svafvelsyrlighet, kolväten, svafvelmetaller, oxidulsalter o. s. v., likasom ock flere fria syror, t. ex. humussyror, fri svafvelsyra m. fl. Genom jordens gödsling medelst ladugårdsspillning ökar man förrådet på växtnärande ämnen eller kemiska beståndsdelar; men tillika erhåller jorden åtskilliga mekaniska tillsatser, i synnerhet af mullartade eller förruttnande organiska ämnen, hvilka i fysikaliskt hänseende förbättra jorden och i viss mån förändra dess mekaniska sammansättning. Vid användning af s. k. konstgjorda gödningsämnen, såsom superfosfat, ammoniaksalter, chilisalpeter, kalisalter o. s. v., ökar man endast jordartens halt af kemiska eller växtnärande beståndsdelar, utan att på något sätt omgestalta jordens mekaniska eller fysikaliska beskaffenhet. För att med framgång använda de numera allmänt förekommande konstgjorda (artificiella) gödningsämnena fordras följaktligen en ej så ringa kännedom om de olika jordarternas fysiska och kemiska egenskaper äfvensom en tämligen omfattande och mångsidig bekantskap med de särskilda växtarternas natur och förhållanden till de näringsämnen, som tillföras jorden. Så länge man ensamt eller uteslutande använder ladugårdsgödseln, är en sådan kunskap mindre af behofvet påkallad; ty denna gödning passar för alla jordarter och för alla våra odlade växter, emedan kreatursspillningen är en fullständig gödning, som innehåller alla för en växt nödvändiga näringsämnen, utom det att jorden genom sådan gödning äfven förbättras i fysikaliskt hänseende. Man har alltså ej att egentligen befara några sådana misstag, som så lätt kunna uppstå genom ett oklokt begagnande af den s. k. konstgödningen. -- Då nu kännedomen om de odlade jordarterna på senare tiden blifvit mera nödvändig för den praktiske landtmannen än någonsin förut, så ställer man numera på agrikulturkemisten i detta afseende större anspråk än fordom. Frågan om åkerjordarternas undersökning och analys i den riktning att ett verkligt praktiskt resultat vinnes är emellertid en af de mest svårlösta uppgifter, som agrikulturkemien fått sig förelagd. Man har ännu ej kunnat förena sig om en fullt ändamålsenlig undersökningsmetod vid pröfningen af en jordarts fel eller förtjenster. Man kan säga, att för närvarande finnas lika många förfaringssätt vid bedömandet af en jordarts bördighet, som det finnes agrikulturkemister. Då man sålunda ej kunnat förena sig om några bestämda objektiva grunder för jordarternas pröfning, äro för närvarande agrikulturkemisternas uttalade omdömen i fråga om jordarternas bördighet m. m. egentligen grundade på den subjektiva uppfattningen i förening med den praktiska erfarenhet, som hvarje enskild kemist kunnat förvärfva sig under en längre följd af år. Agrikulturkemien är endast ett medel för att komma till kunskap om förhållanden, som höra till landtmannayrkets praktiska utöfvande, och det beror på den enskilde kemistens förmåga och erfarenhet att så begagna sig af detta medel, att det största gagn derigenom tillskyndas landets vigtigaste näringsgren. I en skicklig persons hand är medlet godt och vinner allmänhetens förtroende; behandlas detsamma åter af alltför ovana och oförståndiga nybörjare, så kan deraf skada uppstå, och misstro mot saken i dess helhet blir den naturliga följden deraf. Det är på detta sätt, som de olika omdömena beträffande värdet och nyttan af kemiska jordundersökningar framkallats.
I det föregående har blifvit omnämndt, att jordarterna bildas af de lösa geologiska lager, som finnas utbredda öfver jordytan. Men som dessa äro af mycket olika beskaffenhet inom de särskilda delarna af landet, erhålla vi äfven egendomliga jordarter, företrädesvis rådande inom de olika provinserna. I Mälaredalen, der åkerlerorna ega en omfattande utbredning, träffar man hufvudsakligen styfvare lerjordarter såsom föremål för odling af landtmannaväxter. Dessa lerjordarter blifva dock mera mullrika utefter de vattendrag, som leda ned till Mälaren äfvensom utmed de vikar och inskärningar med låga stränder, hvilka förekomma på såväl norra som södra sidan af nämnda sjö. Lerbäddarna blifva nämligen på dessa lokaler ofta öfversvämmade, och hvarjehanda för växtligheten högst värderika beståndsdelar tillföras derigenom årligen från andra trakter, hvarjämte naturen sjelf frambringar på dessa ställen en rik och yppig gräsvegetation, genom hvars fortgående förruttnelse och sönderdelning småningom bildas lager af mylla, blandad med de lerartade ämnen, som genom vattnet tillsvämmas. När sedermera marken blir så pass tilldanad och fast, att den kan befinnas lämplig för bearbetning och kultur, så uppstå, i den mån afdikning eller torrläggning är möjlig att åstadkomma, de yppersta och rikaste jordarter, som Sverige för närvarande eger. Längre norrut från Mälaren framträder inom Upsala och
Stockholms län den s. k. hvarfviga mergeln i dagen på större sträckor eller befinner sig så nära under jordytan, att de jordarter, som genom bearbetning och växtodling bildas, utmärka sig genom en stor kalkhalt och derför erhålla namn af mergeljordarter eller lermergel och kalkjordarter m. m. Går man ännu längre mot norr, så aftaga småningom mergeloch lerlagren, och aflagringar af sand, grus och kross-stenar blifva de rådande. Följden deraf är den, att t. ex. inom provinserna Dalarna, Herjedalen, Gestrikland och Helsingland sandjordarter blifva förherskande och lerjordarterna nästan försvinna. I Jämtland förekomma kalkaflagringar i mängd, i synnerhet i trakterna omkring Storsjön, hvarför ock kalkrika åkerjordarter derstädes uppträda. I de norra provinserna äro omständigheterna för öfrigt gynsamma för uppkomsten af torfmossar. Dessa kunna flerestädes odlas, och man har följaktligen stor rikedom på torf- och mulljordarter i dessa delar af landet. I de trakter, som ligga söder om Mälaren, äro lerjordarterna öfvervägande, utom på de högre delarna af Småland, der sandjord, omvexlande med torfmossar, förekommer i stor mängd. Inom vissa delar af Vestergötland, Nerike och Östergötland äro jordarterna flerestädes mycket kalkhaltiga, till följd af de siluriska kalkstenslager, som i dessa provinser finnas utbredda. Samma förhållande eger ock rum på Öland och Gotland samt inom vissa delar af Skåne, der jordarterna likaledes hvila på kalkgrund. I Halland träffas ock mäktiga mergelläger, som naturligtvis äfven gifva upphof till åkerjordarter af kalkhaltig lera. Mycket ofta, särdeles i de mera bergiga och skogrika trakterna, uppträda de olika jordarterna i omvexling med hvarandra, äfven inom ganska inskränkta områden. Inom samma åkerskifte kunna alltså sandjord, lerjord, mergel och mulljord förekomma vid sidan af hvarandra, allteftersom de öfver hvarandra liggande geologiska aflagringarna träda i dagen eller blifva delvis blottade. Då nu de olika jordarterna böra skötas och behandlas på skilda sätt för att i den praktiska ekonomien lemna den största vinst, så blir så mycket mera angeläget för en landtman att noga lära känna jordarternas natur samt äfven kunna å de odlade fälten noga bestämma gränserna för deras utbredning. För att underlätta jordbrukarens arbete i detta afseende upprättas numera ganska ofta på de större egendomarna specialkartor, på hvilka området för de olika jordarterna finnes angifvet. En omtänksam och kunnig landtbrukare kan sjelf uppgöra sådana kartor till ledning vid brukningen af sin jord. Men från ytterligare en annan synpunkt kunna de svenska åkerjordarterna betraktas med afseende å deras agronomiska värde samt användning för ekonomien och industrien. Det är nämligen ej allenast deras sammansättning och fysikaliska egenskaper eller deras härkomst från olika beskaffade geologiska lager, som gifva oss anvisning huruledes de skola ändamålsenligt behandlas och skötas. Man måste ock taga i betraktande deras geografiska läge och om de befinna sig mer eller mindre högt öfver hafvet. Sålunda användas samtliga jordarterna till odling af så väl säd och foderväxter som ock rotfrukter i alla de delar af landet, som ligga högst 300 å 360 m. öfver hafvet. Deremot förekommer uteslutande odlingen af gräs samt möjligen något potatis i de trakter, som gränsa intill fjällryggen mellan Sverige och Norge, samt i de längst mot norr belägna landsdelarna, der marken stiger till 600-900 m. högt öfver Östersjöns yta. Märkligt är emellertid, att de vanliga gräsarterna, som odlas och skördas till boskapsfoder i de högre fjälltrakterna, blifva till beskaffenheten kraftigare och bättre samt lemna vid utfodringen ett fördelaktigare resultat än samma växter, odlade i de sydligare provinserna och på mindre höjd öfver hafvet, oaktadt jordarterna der kunna synas vara rikare och mera lämpliga för kultur. Likaledes har man iakttagit, att en jordart i de nordligare trakterna frambringar frukter och frön af utmärktare beskaffenhet än i sydligare delar af landet. Orsaken till nu anförda förhållanden ligger dels deri att dagarna i de norra orterna, med deras korta sommar, äro längre, så att solljuset får längre tid att oafbrutet verka på vegetationen, dels deri att växtnärande mineraliska beståndsdelar årligen nedföras till dalgångarna från fjäll och bergshöjder med bäckar, strömmar och Öfversvämmande regnvatten. Härigenom alstras en yppigare och rikare växtlighet af gräs och foderarter, som till egenskaper och sammansättning äro bättre än på andra ställen, der naturen sjelf ej tillför en så stor rikedom på växtföda.
Landtmannens bemödande går dock ej allenast ut på att förbättra och odla de förutvarande gamla kulturjordarterna; han söker äfven att bilda nya eller att utvidga området för jordarternas utbredning inom landet. Genom sjöaftappningar samt torrläggning af mossar, kärr och sanka marker vinnas årligen stora sträckor, som kunna förvandlas till fruktbara jordarter. För att emellertid vara viss på att en sjöbotten eller kärrmark må kunna förvandlas till en för odling af gräs eller sädesarter tjenlig jordart måste man på förhand undersöka beskaffenheten af de jordlager, som skola torrläggas. Några sådana fall, der marken befinnes olämplig eller nära nog omöjlig för åstadkommande af en duglig jordart, må här anföras, för att visa nödvändigheten af dylika föregående undersökningar. I trakter, der kalkberg eller mergelrika bildningar förekomma, finnas stundom sjöar eller vattensamlingar, på hvilkas botten afsätta sig mäktiga lager af kolsyrad kalk, som man plägar kalla bleke, t. ex. på Gotland och i Jämtland m. fl. trakter. Om en sådan sjö aftappas, erhålles en mark, som är hvit och liknar ett snöfält samt är alldeles otjenlig till kulturjordart; åtminstone skulle det kräfva oerhörda kostnader att genom påförande af lera, sand samt torf- och mulljord försöka omskapa en sådan sjöbotten till en för växtodling tjenlig jordart. Ett likartadt förhållande eger rum äfven med de mossar, sjöar och träsk, som afsätta lager af myrmalm eller jernockra. På andra ställen består bottnen af gyttja, som
stundom är så rik på kiselsyra, att dera ej kunna odlas några ädlare växter utan alltför stora kostnader. Ofta är marken dessutom sådan, att den svårligen kan erhålla den fasthet och stadga, som erfordras för bildandet af en lämplig jordart. Hvad särskildt beträffar odlingen af mossar, kunna dessa uteslutande bestå af föga förmultnade växtarter samt tillika vara så fattiga på askbeståndsdelar, att efter torrläggningen många år förgå, innan någon odlingsbar jordart å desamma är möjlig att åstadkomma. På några orter har deremot naturen sjelf bildat sådana aflagringar, att fruktbara kulturjordarter omedelbart erhållas, utan några särskilda åtgärder å landtmannens sida; och dessa jordarter kunna någon gång vara så rika och mäktiga, att de utan gödsling synas för all framtid förblifva lika fruktbärande. Såsom storartade exempel på dylika jordbildningar må nämnas den ryska svartjorden samt trakterna utmed Nilflodens stränder. Den naturliga bördigheten hos en jordart kan för öfrigt bibehållas i långa tider, utan att särskild gödning utifrån erfordras, om de mekaniska beståndsdelarna hos jordarten äro sådana, att de genom förvittring, förmultning och förruttnelse kunna bilda växtnärande kemiska föreningar. I detta fall är det tillräckligt att jorden blott trädas eller får hvila vissa år. Derunder utsattes den för luftens inverkan, och de mineraliska samt organiska ämnena undergå sönderdelningar eller förändringar, som äro gagnande för de efterkommande skördarna. Emellertid nöjer sig en klok landthushållare vanligtvis ej med att vänta, tills naturen sjelf så småningom hinner återställa en genom fortsatta skördar utsugen och mager jordart. Ett sådant förfaringssätt skulle i de flesta fall blifva mycket förlustbringande. Han tillgriper derför gödslingen såsom ett osvikligt medel för att göra jorden bördig. Jordarterna kunna dock härvid förhålla sig mycket olika, i det somliga behöfva gödslas mycket ofta, ja nästan för hvarje års skörd, under det andra deremot kunna så på en gång gödslas, att verkan deraf bibehålles under loppet af ända till 5 å 6 år. I detta afseende må blott anmärkas, att å sand- och grusjordarter äfvensom på en rik kalkjord gödslingen snart förgår, hvaremot å de styfvare lerjordarterna, likasom ock på de bättre mull- och torfjordarterna, de tillförda gödande beståndsdelarna så upptagas och qvarhållas, att de försvinna ur jorden endast i den mån de förbrukas af växterna och blifva genom skördarna bortförda. 1. E. E. 2. C. E. B.