Richthofen

Richthofen [-håfen]. 1. Emil Karl Heinrich von R., friherre, tysk diplomat, f. 1810, tillhörde först den civila tjenstemannabanan, men öfvergick 1846 till den diplomatiska såsom generalkonsul i Jassy. 1848 kallades han till Berlin och organiserade pressbyrån i statsministeriet. Efter att 1851--55 hafva varit ministerresident i Mejico förordnades han 1856 till preussisk medlem af den europeiska kommissionen för en reorganisation af Donaufurstendömena. 1859--67 var han preussiskt sändebud hos storhertigarna af Mecklenburg och hansestädema, och derefter ackrediterades han vid hofvet i Stockholm 1867 såsom Preussens, 1868 såsom Nordtyska förbundets och 1871 såsom Tyska rikets envoyé. 1874 tog han afsked ur statstjensten. R. har författat bl. a. Die äussern und innern politischen zustände der republik Mexiko (1859) och en historia öfver familjen von Richthofen (1884). -- 2. Karl Otto Johannes Theresius von R., friherre, tysk rättshistoriker och filolog, f. 1811, var 1842--60 professor i rättshistoria vid Berlins universitet samt blef 1849 medlem af Erfurt-parlamentet och senare af preussiska landtdagen. Död 1888. Hufvudföremålet för hans studier var den forngermanska rätten, särskildt den frisiska: Altfriesische rechtsquellen (1840), Altfriesisches wörterbuch (s. å.) och Untersuchungen über friesische rechtsgeschichte (1880--82). I »Monumenta Germaniae hist.» utgaf han de båda karolingiska lagarna »Lex frisionum» (»Leges» III; 1863) och »Lex saxonum» (»Leges» V; 1875) samt, särskildt, undersökningen Zur Lex saxonum (1868). Tillsammans med Kries lemnade han en redogörelse för Die englische armenpflege (1863). -- 3. Ferdinand Paul Wilhelm von R., friherre, tysk geolog, geograf och forskningsresande, f. i Schlesien 1833, tjenstgjorde såsom geolog vid Österrikes Geologiska riksanstalt, hvarunder han särskildt gjorde sig bemärkt genom sina arbeten öfver Tyrolens dolomitberg, hvilka han förklarade såsom korallref, en åsigt, som alltmer vunnit anslutning, äfvensom öfver hvarjehanda eruptiv i Österrike. Under resa i Nord-Amerika utgaf han vigtiga arbeten öfver de vulkaniska bergarterna i landets vestra delar. R. uppehöll sig i öfver 12 år i Kina, hvilket rike han undersökte i alla riktningar och hvaröfver han utgifvit ett storartadt arbete, China. Ergebnisse eigener reisen und darauf gegründeter studien (bd 1, 2, 4, 1877--83), af största vigt ej blott för Kinas, utan äfven för hela Central-Asiens fysiska geografi, geologi och naturhistoria. R:s studier i Kina föranledde honom att uppställa teorien om den subaëriska bildningen af »löss» (se Lera) och dermed sammanhängande steppklimat. Den hufvudsakligen af Nehring påvisade förekomsten af lemningar af flere steppbeboende djur i Europas löss har bekräftat dessa R:s åsigter, som i början mötte starkt motstånd. Efter återkomsten till Europa, 1872, blef han 1875 professor i geografi i Bonn, 1883 i Leipzig och 1886 i Berlin. Jämte ofvan nämnda och många andra arbeten har R. utgifvit Führer für forschungsreisende (1886). 3. B. L-n.