Lothringen (T.; Fr. Lorraine), ett namn, som på olika tider betecknat olika områden. Ursprungligen torde det (Lotharringia, d. v. s. Lothars ring l. område) hafva betecknat den del af Karl den stores rike, som vid delningen i Verdun 843 tillföll Lothar I och bestod af Italien samt en landsträcka (vanligen kallad »Mellanfranken») från Medelhafvet till Nordsjön emellan Rhône, Saone och Schelde i v. samt Aar och Rhen i ö. jämte Friesland (nuv. Holland). Sedermera betecknade det den (nordliga) del af Lothar I:s rike, som vid dennes död (855) tillföll hans andre son, Lothar (II), och efter dennes död (869) den nordligare del af hans rike, som genom fördraget 870 delades emellan Karl den skallige i Frankrike och Ludvig den tyske på sådant sätt, att öfre Moselle och nedre Meuse (Maas) blefvo gräns emellan bådas andelar. Af de inre oroligheter, som uppstodo i Frankrike vid Ludvig den stammandes död (879), begagnade sig Ludvig den tyskes andre son, Ludvig II den unge, som blifvit inkallad af ett parti, för att i strid med fördraget af år 870 tillskansa sig äfven vestra (franska) hälften af Lothringen, som Ludvig den stammandes söner, Ludvig III och Karlman, omsider, 880, sågo sig nödsakade att afträda. Konung Arnulf gaf det år 895 såsom eget konungarike åt sin oäkta son Zwentibold, men vid dennes död (900) underkastade sig landet Arnulfs äkta son och efterträdare på den tyska konungatronen, Ludvig Barnet. Det vidsträckta landet var sedermera ett af de fem hertigdömen, i hvilka Tyskland var indeladt, men skulle äfven framgent ofta blifva ett tvistefrö mellan de båda grannlanden Frankrike och Tyskland. Då i Tyskland den karolingiska ätten på manssidan utgick med Ludvig Barnet (911), slöt sig den dåvarande hertigen af Lothringen, Rainer (Raginar), till Frankrike, der en gren af nämnda ätt då ännu regerade. Men den franske konungen Karl den enfaldige var både af naturen för svag och för mycket upptagen af strider med sina egna upproriska vasaller för att med eftertryck kunna försvara L. mot de tyske konungarna Konrad I (911--918) och Henrik I Fogelfängaren (919--936). Vid sin död (916) efterträddes hertig Rainer I i L. (hvarifrån dock Elsass då afsöndrades för att förenas med hertigdömet Schwaben) af sin äldste son, Giselbert (916--939). Denne vankelmodige hertig slöt sig snart till de upproriske franske vasallerna och hyllade Karl den enfaldiges motkonung Rudolf af Burgund (konung 923--936). Men då Henrik Fogelfängaren år 925 inbröt i L. med en stor här, underkastade Giselbert och lothringarna sig honom. L. sönderslets dock fortfarande af inbördes strider emellan dervarande vasaller och hemsöktes tillika gång efter annan af ungrarnas plundringståg. Derjämte inblandade sig Giselbert i de inre partistriderna i Frankrike. Vid det personliga möte, som egde rum emellan konungarna Rudolf af Frankrike och Henrik Fogelfängaren af Tyskland (år 935), uppgaf sannolikt den förre den franska kronans anspråk på L. Följande år (936) dogo båda desse konungar. Henrik efterträddes af sin son Otto I, och fransmännen upphöjde på den lediga tronen den från sin landsflykt i England återkallade Ludvig IV d'Outre-mer af de franske karolingernas ätt. Några år senare afföll Giselbert å nyo till Frankrike, oaktadt han var gift med Henrik Fogelfängarens dotter Gerberga. Otto I inbröt derför 939 med en här i L., men måste återvända utan att hafva lyckats kufva Giselbert. Sedan denne på återvägen från ett plundringståg in i hertigdömet Sachsen s. å. drunknat i Rhen, infann sig Otto I å nyo i spetsen för en här i L., som nu underkastade sig honom. Otto gaf hertigdömet åt Giselberts minderårige son, Ottos egen systerson Henrik, och efter dennes snart (944) timade död åt Konrad den röde, Ottos måg, från hvilken det dock återtogs 953. Derpå gaf Otto det i förläning åt sin broder, ärkebiskop Bruno af Köln (953--965). Denne delade L. i tvänne hertigdömen, Öfre och Nedre L. Det sistnämnda erhöll namnet Brabant, medan det förstnämnda bibehöll namnet L., som derigenom fick en ännu mer inskränkt betydelse. Förvaltningen af Öfre L., äfven kalladt Moseln, uppdrog Bruno (år 959) åt Fredrik af Bar. Efter kejsar Otto I:s död (973) utbröta nya oroligheter i Nedre L., i det att Giselberts förvista brorsöner Rainer (Raginar) och Lambert med franskt understöd sökte bemäktiga sig sina fädernebesittningar. För att göra ett slut derpå belånade kejsar Otto II den franske konungen Lothars yngre broder Karl med Nedre L. (978) och försvarade landet mot den franske konungens angrepp (se Lothar, fransk konung). Karl, som mot Hugo Capet sökte med vapenmakt förfäkta sina anspråk på franska kronan, blef tillfångatagen i Laon år 991 och dog några månader senare. I hertigdömet Nedre L. efterträddes han af sin äldste son, Otto (991--1005). Någon tid senare förenades Nedre L. med det Öfre under hertig Gozelo I, men vid hans död (1044) delades landen åter emellan hans båda söner, Gozelo II i Nedre och Gottfrid den skäggige i Öfre L. Dessa delar förblefvo sedermera åtskilda.
Nedre L., eller Brabant, upplöstes småningom i en mängd län, som omedelbart lydde under tyska kronan. Det förnämsta af dessa var hertigdömet Brabant, hvarvid namnet (Nedre) Lothringen fortfarande förblef fäst, antydande, att det var en kringskuren qvarlefva af det gamla hertigdömet. Det gafs 1106 såsom (äfven på qvinnosidan) ärftligt län åt grefve Gottfrid af Louvain och Bruxelles. År 1282 återförenades med hertigdömet Brabant det förut derifrån afsöndrade hertigdömet Limburg. Då Gottfrids ätt 1406 utslocknade med den barnlösa hertiginnan Johanna, ärfdes båda hertigdömena af hennes systerdotterson Anton, yngre son till hertig Filip den djerfve af Burgund. Då hans ättlinie utdog, ärfdes Brabant och Limburg år 1430 af hertig Filip den gode af Burgund, Karl den djerfves fader, och kommo efter Karls död, år 1477, till Maximilian af Österrike, som äktat Karls dotter Maria.
Öfre L., eller Moseln, bibehöll sig deremot mera odeladt såsom hertigdöme under den tyska kronans öfverhöghet. Dock voro de andliga stiften Metz, Toul och Verdun afsöndrade derifrån och lydde omedelbart under Tyska riket ända till 1648, då de införlifvades med Frankrike. Den ofvannämnde Gottfrid den skäggiges andre efterträdare, Gerhard af Dachsburg (i Elsass), hertig af Öfre L. 1048--70, blef stamfader för en ätt, inom hvilken hertigdömet gick i arf, och hvars hertigliga gren på svärdssidan utgick med Karl, kallad den djerfve, år 1431. Det ärfdes derefter af grefve René af Anjou, som var gift med Karls dotter Isabella och året förut (1430) hade ärft hertigdömet Bar (mellan Marne och Meuse, med hufvudstaden Bar-le-Duc). Derigenom förenades Bar med Lothringen. René I, som efter sin äldre broder Ludvig III (d. 1434) äfven ärfde grefskapet Provence och anspråken på Neapels krona, råkade i krig med Karl den djerfve af Burgund, som gjorde försök att genom L:s eröfring afrunda sina vidsträckta land. Vid sin död, 1480, efterträddes René I i L. och Bar af sin dotterson René II, från hvilken härstammade den hertigliga ätt, som innehade L. ända till år 1738, då hertig Frans Stefan (förmäld med Maria Teresia af Österrike, sedermera tysk kejsare och stamfader för det nu regerande österrikiska huset) i kraft af freden i Wien måste utbyta L. mot Toscana. Hertigdömena L. och Bar lemnades till dåv. franske konungens svärfader, den forne polske konungen Stanislaus Leszczynski, och införlifvades efter hans död (1766) med Frankrike. 1871 nödgades Frankrike afträda den östra delen af L. (Tyska L.) till Tyskland (se följ. art.). S. F. H.