Lucullus

Lucullus, namn på en fornromersk slägt, en gren af den liciniska. Mest bekant är Lucius Licinius L., född 106 f. Kr. Han utmärkte sig tidigt genom krigisk duglighet i bundsförvandtsfejden och det första kriget mot Mithradates. L. tillhörde optimatpartiet och var en af dess mest framstående män. Han fick såsom ionsul år 74 f. Kr. öfverbefälet mot konung Mithradates, då denne, väl rustad, å nyo började krig. Med skicklighet och framgång kämpade han mot fienden och tvang honom efter lyckliga strider till lands och sjös att fly till sin måg Tigranes, konung i Armenien. Den romerske fältherren fordrade då Mithradates' utlemnande; och då detta vägrades, flyttade han kriget in i Armenien, der han med en ringa styrka vann lysande segrar vid Tigranocerta -och Artaxata. Men derefter vände sig bladet. L. var en skicklig fältherre och skötte på det hela angelägenheterna i Asien väl, i synnerhet derutinnan att han så mycket som möjligt skyddade provinsinnevånarna mot de romerske kapitalisternas och ämbetsmännens utpressningar och godtyckliga behandling. Men vid hären var han icke älskad, dels till följd af en viss högdragenhet i väsendet och starkt aristokratiska tänkesätt, dels emedan han icke tillät soldaterna att rikta sig med byte, allt under det att han sjelf, en fin konstkännare och beundrare af grekisk bildning, icke afhöll sig från att vinna konstskatter och andra värderika föremål. Dessutom hade tjenstgöringen för manskapet varit väl långvarig och besvärlig, i synnerhet för veteranerna, som redan uttjent sin tid. Till följd deraf uppstod inom hären missnöje, och en del af legionerna fick genom folket i Rom sitt afsked beviljadt. I hufvudstaden framställdes åtskilliga beskyllningar mot L. af hans motståndare, bland hvilka kapitalisterna voro mycket verksamma; och då motgångar på krigsskådeplatsen inträffade för L:s' underfältherrar, begagnades förhållandena skickligt af Pompejus' vänner, så att denne år 66 fick befälet i Asien. L. firade dock en triumf år 63 och lefde sedan i hufvudstaden, der han uppträdde såsom målsman för adelspartiet mot Pompejus. Mest egnade han sig dock åt njutningen af ett genom rikedom i förening med smak och prakt förskönadt lif i kretsen af bildade vänner, konstnärer och lärde, för hvilka han var en beskyddare och vän. Hans praktfulla trädgårdar och palats äro bekanta, äfvenså hans förfinade sätt att lefva, särskildt i fråga om bordets njutningar, hvarom flere berättelser äro gängse, så att »lukullisk» yppighet nästan öfvergått till ett ordspråk. Han afled år 56, sjuk till kropp och själ. R. Tdh.