Luta

Luta (Fr. luth, Ital. liuto, Sp. laud, af Arab. al'ûd, tonverktyg), gammalt stränginstrument af samma klass som guitarren och mandolinen, infördt i Spanien af araberna och sedan användt i hela Europa, hvarest det under 15:de--17:de årh. spelade ungefär samma rol för musiken inom hemmen som pianot nu för tiden. Äfven som orkesterinstrument var det vanligt och utträngdes först i 17:de--18:de årh. småningom genom violinens och klavérets fullkomnande. Lutan skildes från guitarren dels genom formen, som liknade den af en halfverad kurbits, dels genom det större antalet strängar, af hvilka minst 5 par och en enkel (den högsta melodisträngen) lågo öfver gripbrädet. De öfriga (bassträngar, som tillkommo i slutet af 16:de årh.) löpte på sidan om gripbrädet och nyttjades sålunda endast som lösa strängar med sin egen grundton. Lutans stämning vexlade med olika tider; de vanligaste stämningarna voro i 16:de årh. G c f a d¹ g¹ eller en ton högre, i de följande seklen A d f a d¹ f¹ och för bassträngarna G F E D C. Afarter af lutan voro qvinternen, teorben, archiliuton och chitarronen. Man noterade för luta icke i vanlig mensuralnotering, utan medelst en särskildt uppfunnen skrift, som kallades tabulatur och betecknade icke tonhöjderna, utan greppen. Man skilde mellan den italienska, franska och tyska lute-tabulaturen. Den italienska använde siffror för de olika greppen, den franska bokstäfver (båda skrefvos på olika linier, som föreställde de olika strängarna); den tyska nyttjade mest bokstäfver, men inga linier. Denna skrift hade många olägenheter och ofullkomligheter, men är för musikhistorien af stor vigt, emedan greppen äro ordnade efter halftoner och således alla # och b äro noga fixerade, icke underförstådda, såsom i mensuralskriften, hvarigenom lutans literatur ofta lemnar en ovärderlig vägledning i den svåra frågan om kromatikens användning på den tiden. Till de äldsta lutfabrikanterna hörde en viss Laux Mahler omkr. 1415 i Bologna. Senare voro flere medlemmar af familjen Tieffenbrucker berömda lutbyggare. Virtuoser omtalas redan från 1413; mest berömd blef den blinde Konrad Paumann (omkr. 1450). På 1500-talet utgåfvos af Virdung, Judenkünig m. fl. böcker med lutskrift, innehållande teoretiska anvisningar samt arrangement af kända sångkompositioner äfvensom dansar. En ganska märklig handskrifven lutebok från Gustaf Vasas tid förvaras i k. biblioteket i Stockholm och är beskrifven af A. Lindgren i »Svensk musiktidning», 1882, och »Monatshefte für musikgeschichte» s.å. A. L.