Luxemburg, fordom grefskap och senare hertigdöme i vestra Tyskland på gränsen mot Nederländerna, hörde efter 1815 såsom storhertigdöme till Tyska förbundet, men delades vid fördraget i London d. 19 April 1839 mellan Nederländerna och Belgien. Den till Nederländerna hörande delen bildar
1. Storhertigdömet L., som genom Londonfördraget d. 11 Maj 1867 förklarades för ett oberoende och neutralt land. Det har formen af en likbent triangel med spetsen riktad mot n. samt gränsar i n. och ö. till Rhenprovinsen, i s. till Lothringen och franska depart. Meurthe-et-Moselle samt i v. till belgiska L. Areal 2,587 qvkm. 209,570 innev. (1880), hvilka alla voro katoliker utom 963 protestanter och 777 judar. Utom i några byar vid belgiska gränsen, der vallonska talas, är språket allmänt en plattysk munart; dock begagnas franskan nästan utan undantag vid deputeradekammarens öfverläggningar, vid domstolarna och i förvaltningen. Landet är kuperadt. Bergen i s. äro en fortsättning af lothringska platån, och norra delen genomdrages i alla riktningar af utgreningar från Ardennerna. Utom Chiers, som är biflod till Maas, tillhöra vattendragen Mosels (Rhens) flodområde. Af arealen äro 54 proc. åker, 29 proc. skog och skogsmark, 9,8 proc. äng samt 0,32 proc. vingårdar. Jorden är i allmänhet bördig, mindre dock i n. än i s., der äfven befolkningen är tätast. Byggnadssten af flere slag finnes öfverallt, och i sydvestra delen ofantliga jernmalmslager med en utsträckning af omkr. 40 qvkm. Jämte jernhandtering drifves tillverkning af läder, väfnader, handskar, papper, socker m. m. Jernvägarna hade 1884 en längd af 361 km. L. är genom personalunion förenadt med Nederländerna, hvars konung är ärftlig storhertig i L. Dock är qvinnolinien, som är arfsberättigad i Nederländerna, utesluten från tronföljden, hvarför L., när nederländska regentätten (huset Nassau-Oranien) dör på manssidan, öfvergår till den äldre (walramska) linien af Nassau-Oranien, som 1866 afträdde Nassau till Preussen. Författningen, konstitutionelt monarkisk, är af d. 17 Maj 1868, vallagen af d. 5 Mars 1884. Lagstiftande makten utöfvas af deputeradekammaren, hvars 42 medlemmar utses för 6 år genom direkta val. Statsrådet består af 15 ledamöter, som utnämnas af konungen-storhertigen. Statsinkomsterna för 1885 uppgingo till 7,933,871 frcs, utgifterna till 6,887,802 frcs, statsskulden till 15 mill. frcs. Den beväpnade styrkan utgöres af 2 kompanier med tillsammans omkr. 300 man. Till 1867 hade Preussen rätt att hålla garnison i hufvudstaden, men afstod från denna rätt i Londonfördraget. Storhertigdömet har 2 domstolar af första instans (i hufvudstaden L. och Diekirch), 1 öfverdomstol i staden L. samt 12 fredsdomstolar (1 i hvarje kanton). Hufvudstad är Luxemburg. I L. gäller, liksom i Belgien, »Code Napoléon». Sedan 1842 tillhör L. tyska tullföreningen. 2. Belgisk provins, omfattar den genom Londonkonferensen 1839 från det forna storhertigdömet L. afskilda vestra delen, som bildar sydöstligaste hörnet af Belgien och gränsar i ö. till storhertigdömet L., i s. till Frankrike, i v. till belgiska prov. Namur och i n. till Liége. Areal 4,418 qvkm. 213,313 innev. (1884). Provinsen är till större delen en skogig högslätt, genomskuren af breda och djupa floddalar, af hvilka dock flere om sommaren delvis sakna vatten. De vigtigaste floderna äro Semoy i s. och Ourthe i n., båda bifloder till Meuse (Maas). Åkerbruket är föga gifvande. Deremot äro mineraltillgångarna (jern, bly och zink) mycket stora. Innevånarna tala i allmänhet franska, med blandning af en vallonsk och plattysk munart på östra gränsen. Hufvudstad är Arlon.
Landet Luxemburg har sitt namn efter den af romarna anlagda borgen Lützelburg, omkring hvilken staden Luxemburg uppstod. En grefve Sigfried af Ardennerna kom 963 i besittning af denna borg och gjorde den till medelpunkt för sina i Wawer-, Moseloch Ardennergau spridda besittningar. Med Konrad II, åttonde grefyen af L., utslocknade 1136 på manssidan det ardennisk-luxemburgska huset, och L. öfvergick till Konrads kusin, grefve Henrik af Namur, samt derefter genom gifte till Valram IV, hertig af Limburg och markgrefve af Arlon. Dennes son Henrik blef stiftare af den andra luxemburgska linien, till hvilken hörde bl. a. romerske kejsaren Henrik VII, dennes son Johan den blinde af Böhmen samt sonson kejsar Karl IV. 1354 blef L. upphöjdt till hertigdöme, förenades 1444 af Filip den gode med Burgund samt kom med detta 1477 till huset Habsburg-Österrike och 1555 till Spanien, ehuru det såsom en del af burgundiska kretsen räknades till Tyska riket. I pyreneiska freden (1659) erhöll Frankrike södra delen (Thionville, Montmédy, Damvilliers m. m.), och genom freden i Utrecht (1713) fick Österrike det öfriga. 1795 eröfrades L. af Frankrike och afträddes 1797 till detta land, i hvilket det bildade depart. des Forêts. Genom Wienkongressen förvandlades L. 1815 till en särskild stat i Tyska förbundet med titeln storhertigdöme och tilldelades konung Vilhelm I af Nederländerna såsom ersättning för förlusten af hans nassauska arfland; dock skulle staden och fästningen L. vara tysk förbundsfästning och erhöll en garnison af 6,000 man. Vid utbrottet af den belgiska revolutionen 1830 slöt sig hela L. utom förbundsfästningen till rörelsen och förklarades af den provisoriska regeringen i Bruxelles d. 28 Okt. 1830 för en del af Belgien. Genom Londontraktaten (d. 19 Apr. 1839) afskildes vestra delen från storhertigdömet och förenades med Belgien, hvaremot Tyska förbundet och konung Vilhelm fingo ersättning i delar af Limburg. Återstoden af L. förenades icke med Nederländerna, utan skulle förvaltas som en särskild stat och erhöll 1841 en författning, som ändrades 1848 och 1856. Genom Tyska förbundets upplösning (1866) blef L. sjelfständigt, ehuru det qvarstod i tyska tullföreningen och fortfarande hade preussisk besättning i staden L. På grund af sistnämnda olaglighet inledde konung Vilhelm III underhandlingar med Napoleon III om L:s afträdande till Frankrike. Med anledning deraf höll ett krig på att utbryta mellan Frankrike och Preussen, men undveks genom Londonfördraget (d. 11 Maj 1867), enligt hvilket L. förklarades för neutralt och ställdes under garanti af stormakterna, Nederländerna, Belgien och Italien, hvarjämte Preussen uppgaf sin rätt att hålla besättning i L. Staden L:s fästningsverk slopades dock först 1872.