Maaria

Maaria [mar-] l. Maariainen [mar-], de i de finska besvärjelsesångerna begagnade formerna af namnet på Jungfru Maria (såsom dopnamn uttalas namnet Ma'ri). Vanligtvis anropas hon med formeln Neitsyt M. emonen, »jungfru Maria modern», och utgör då motsvarighet till Jesus, eller Luoja, »skaparen», hvarmed äfven menas Frälsaren. Denna parallel-sammanställning trädde under den katolska tiden i stället för hedniska gudars namn, och vanligen finnas ännu af samma runor äldre varianter, i hvilka Jumala och Väinämöinen eller, vanligare, Väinämöinen och Ilmarinen anropas om samma sak. Då Lönnrot upptog hithörande runor i Kalevala, bibehöll han naturligtvis de mera hedniska namnen. Ofta har M. i andra besvärjelserunor ersatt Kave eukko, luonnon tyttö (»Kave gumman», »naturens dotter») eller -- hvilket är detsamma -- Impi ilman päältä (»jungfrun ofvan luften»), och hon får då af denna t. o. m. epitetet »som är äldst bland mödrar alla» (jfr Kave). Då boskapen om våren utsläpptes på bete, anropades M. i runor, i hvilka hon inträdt i st. f. Suoetar (»sommarens dotter») eller Akka manteren alainen (»den under jorden boende gumman») eller slutligen i st. f. skogens gudomligheter. Äfven anropades M., då man genom besvärjelser sökte vinna någons kärlek. Af allt detta synes hurusom kristna föreställningar småningom utträngt de hedniska, men de gamla besvärjelserunorna bibehållits med förändrade namn. Det märkligaste härvid är dock, att ehuru dessa runor numera anträffas förnämligast i ryska Karelen, der befolkningen är af grekisk-katolsk bekännelse, finner man dock i dem sällan de grekisk-katolska benämningarna på Jesus och Maria. I stället är en romersk-katolsk färgskiftning öfverallt omisskännelig, hvilket tydligt hänvisar åt samma håll, som många andra omständigheter i runorna, nämligen att dessa dit invandrat från Finland, der romersk-katolska föreställningar hos folket herskat jämte hedniska ännu långt efter reformationen. Jfr Marjatta. O. G.