Main morte

Main morte [mäng mårt], Fr., Lat. manus mortua, T. todte hand, »död hand», en i 9:de årh. uppkommen benämning för att beteckna kyrkor eller kloster eller under katolska kyrkan ställda fromma stiftelser i egenskap af innehafvare för evärdlig tid af den till dem gifna egendom, hvilken sålunda, för alltid undandragen enskild dispositionsrätt, hade fått sig pålagd likasom en död hand, så att den ej kunde till förmån för någon annan afhändas kyrkan. Som den eganderätt, hvilken sålunda tillkom kyrkan, kunde omfatta allt slags egendom, förläningar och allahanda rättigheter af fastigheter, verkade den på två sätt skadligt. Dels gaf den kyrkan en maktställning inom staten, som förhöjdes genom den skattefrihet, hvilken förbehölls hennes egendomar, dels undandrog den från den fria hushållningen jordegendom, hvilken, i den mån den förökades i kyrkans hand, samlades på allt färre händer, till följd hvaraf ett hushållningssätt alstrades, som blef menligt för landets uppodling och jordbrukets förkofran. För att bota detta onda, hvilket, i den mån den landsherrliga makten utvecklades, visade sig för denna hinderligt, sökte man ordna dessa förhållanden genom lagar, s. k. amortisationslagar, hvilka innehöllo bestämmelser, som närmare reglerade och inskränkte öfverlåtelse af större egendomar och förmögenhetskomplexer, såväl fast som lös egendom, till kyrkor och fromma stiftelser samt gjorde öfverlåtelsen beroende af statsmaktens bifall. Redan i 13:de årh. förekomma sådana lagar. Från amortisationslagars utfärdande öfvergick man till sekularisation eller, såsom det hos oss kallas, reduktion, d. v. s. indragning till staten. I Frankrike begagnas ännu ordet »main morte» om from stiftelse, och en särskild beskattning är ålagd »biens de main morte» i stället för den registreringsafgift, som staten åtnjuter af andra egendomar vid öfverlåtelse från en egare till en annan, men ej kan erhålla af dessa egendomar till följd af deras bibehållande under samma egare för evärdliga tider. I Sverige har aldrig kyrkan haft en så förherskande ställning som i det feodala Europa. Båda namnen »main morte» och »död hand» äro främmande, fastän äfven hos oss katolska kyrkan förvärfvade sig stora egendomar. Detta ådrog sig ock lagstiftarens uppmärksamhet, så att reformationen förenades med reduktion af kyrkogods. Allt, som hör till fromma stiftelser och deras förvärf af egendom, står dessutom under konungens öfverinseende. H. L. R.