Malaria (af Ital. mala aria, dålig luft; italienarna sjelfva säga dock hällre aria cattiva, d. v. s. skämd luft), med., en grupp af infektionssjukdomar, som hufvudsakligen motsvarar hvad hos oss kallas frossa. Hithörande sjukdomar räknas till de äldsta kända och till de öfver hela jorden mest utbredda. Redan Protagoras och Celsus lemna fullständiga beskrifningar. Noggrannast blefvo de dock studerade, sedan man, i kinabarken, i midten af 17:de årh. funnit deras suveräna botemedel. Hvad malarians geografiska utbredning beträffar, har man funnit, att den går i ett bredt bälte kring hela eqvatorn, ymnigast och intensivast i de heta zonerna och aftagande mot de kalla. Den gynnas af värme och fuktighet samt lucker jordmån med ruttnande organiska ämnen och trifves hälst i låga sumptrakter med vexlande grundvattennivå. Den framkallas i synnerhet under perioder, då en genomdränkt mark torkar ut. I vissa dylika trakter är den ständigt herskande, endemisk; på andra ställen uppträder den blott då och då, d. v. s. är epidemisk, och stundom har den dragit öfver stora landsträckor som allmänt härjande farsoter (pandemier). Såsom de förnämsta områden för malarians endemiska uppträdande må nämnas de tropiska delarna af Afrikas fastland, i synnerhet Senegals och Gambias flodområde, hela Guinea-kusten, i synnerhet i Nigers floddal, äfvensom öarna Fernando Po och S. Thomas. Gynsammare är förhållandet å Kongokusten och ju mer man närmar sig Kaplandet, som jämte S. Helena är nästan alldeles fritt från endemisk malaria. Ett annat stort malariaområde träffas på Afrikas östra kust från Delagoa bay uppåt långs Sofala, Mosambik och Sansibar. Äfven Madagaskars lägre regioner äro mycket utsatta. Ett tredje mäktigt malariadistrikt sträcker sig från de vestliga sluttningarna af Abessiniens högland öfver Nubien och en stor del af Sudan samt öfver Kordofans och Darfurs sumpiga dälder till Tsad-sjön, hvars sumpiga stränder äro bland de allra farligaste. Nildalen från Kartum till Dongola är äfven mycket utsatt, så jämväl åtskilliga kustregioner i Algeriet. -- I Asien träffas de mest betydande malariahärdarna på Arabiens kust utmed Röda hafvet, med undantag af Aden, som är fritt. Ett annat malariadistrikt sträcker sig långs Persiska vikens sumpiga kust samt utefter Eufrats och Tigris' floddalar upp genom Mesopotamien. I Syrien träffas malarian endemisk ända upp i Libanons fuktiga dalar, i Jordans dal, i Jerusalem, Damaskus, Aleppo och vid kusten, fortsättande långs syd- och vestkusten af Mindre Asien och långs Svarta hafvets kust. Svåra härdar träffas äfven i Belutsjistan, Afganistan och de nordvestra provinserna af Indien, i synnerhet i Indus' flodområde i distrikten Pesjavar, Kasjmir och Pandjab samt i Gangesdalen. Märkvärdig är malarians förekomst på Dekhans högplatå, på höglända torra ställen, der den fått namnet »hill-fever». Äfven på Ceylon finnes den, icke blott vid kusterna, utan ända upp i de bergiga regionerna vid 2,000 m. höjd. På de flesta ostindiska öarna trifves den äfven alltför väl. I Kina förekommer malarian ofta vid kusterna och utmed floderna; deremot är den tämligen sällsynt i Japan. -- I Australien deremot är malarian nästan okänd, utom på kusten af Nya Guinea och några få andra öar. -- I Europa finnas de vidsträcktaste malariaområdena i Rysslands stora floddalar, kring Volga, Dnjepr, Dnjestr, i kustlanden n. och v. om Svarta hafvet, i Donaulanden. Der uppträder sjukdomen under svåra former, hvilka fått särskilda namn, såsom den »daciska», »tauriska», »krimska», »valakiska», »ungerska» malariafebern. Äfven Greklands floddalar, Kreta och Joniska öarna äro mycket utsatta för malaria, hvaremot Malta är nästan alldeles fritt. Italien eger tvänne framstående malariaområden, nämligen slätterna kring Po och dess bifloder samt vestkusten från Pisa söderut ända ned öfver en stor del af Kalabrien. Det förra området omfattar således lombardiska och venezianska slätterna, det senare trakten kring Arnos mynning, de toskanska Maremmerna, Campagnan vid Rom och sjelfva staden Rom, som är mycket hemsökt, vidare Pontinska träsken, Neapels vestkust med Terra di Lavoro, Capua, provinsen Napoli och Kalabrien. Äfven Sicilien, Corsica och Sardinien hafva flere malariatrakter. I Spanien och Portugal uppträder malarian i de flesta större floddalarna och på några sumpiga kuster, hvaremot det bergiga Gibraltar är nästan alldeles fritt. Frankrike har tvänne stora härdar för malaria: på vestkusten uti Loires nedre flodområde, på sydkusten i Languedoc och Provence. I Schweiz, der förut träffades en mängd små malariahärdar kring floder och sjöar, i synnerhet Zürich- och Vierwaldstättersjöarna, förekommer sjukdomen endemisk numera blott på tvänne ställen, sydliga delen af kantonen Ticino och kring Rhône i kantonen Valais mellan Sion och Genèvesjön. I Tyskland träffas de förnämsta härdarna vid Rhen, Donau, Weichsel, Oder, Elbe, Weser, vestkusten af Slesvig och Holstein, särskildt Ditmarsken, samt Hannovers, Oldenburgs och Westfalens sumpmarker. Äfven vissa kuststräckor af Holland och Belgien äro hemsökta, hvaremot Skotland och Irland äro alldeles fria, äfvensom större delen af England utom på östra kusten i grefskapet York och de för sina »fens» (sumpmarker) bekanta grefskapen Lincoln, Huntingdon, Cambridge och Norfolk. I Danmark träffas endemier blott på Låland och Falster, i Norge blott på Hvalö vid mynningen af Kristianiafjorden och i trakten kring Fredriksstad. Rörande utbredningen i Sverige se Frossa. På Färöarna och Island förekommer malarian blott importerad. -- På det vestra halfklotet träffas de svåraste endemierna på de Vestindiska öarna, på kusterna kring mejikanska viken och i Brasilien; mindre intensiv är malarian på norra delen af Syd-Amerikas vestra kust och i Nord-Amerikas sydstater, mellanstater och präristater. -- Men malarian träffas icke endast inom dessa i korthet angifna endemiska härdar. Den uppträder äfven på många ställen mera öfvergående i epidemier, hvilka stundom, såsom ofvan nämnts, kunna antaga karakteren af pandemier, d. v. s. öfver stora landsträckor härjande farsoter. En sådan drog öfver hela Europa 1557--1558, och dylika pandemier i Europa omtalas äfven från åren 1678--82, 1718--22, 1748--50, 1770--72, 1779--83, 1806--12. En af de svåraste och omfångsrikaste härjade öfver nästan hela jorden 1823--27. De sista pandemierna äro af åren 1855--60 och 1866--72. Under den sistnämnda angrepos äfven Mauritius och Réunion för första gången.
Malarians hufvudsakliga symtom omtalas i art. Frossa. Der omnämnas äfven de dittills mest gällande åsigterna angående sjukdomens väsende och ursprung, som ansågs böra sökas i en mikro-organism af de lägre svamparnas ordning. På sista tiden har dock framträdt en ny åsigt, som förtjenar uppmärksamhet, och genom hvilken de af Klebs och Tommasi-Crudeli funna malaria-bacillerna synas alldeles besegrade. Genom forskningar kring Rom och Pontinska träsken hafva nämligen Marchiafava och Celli i de röda blodkulorna hos malaria-patienter funnit en parasit af helt annan art än bakterier och baciller, liknande en amoeba och kallad Plasmodium malariae. Denna består af en homogen protoplasmaklump af olika storlek (1/10--1/3 af den röda blodskifvans storlek), som visar ytterst lifliga amoeboida rörelser och formförändringar. Dessa parasiter träffades alltid i de röda blodkulorna hos nyss insjuknade och försvunne i och med tillfrisknandet. F. B.