Malta, en England tillhörig ö i Medelhafvet emellan Sicilien och den afrikanska kusten, bildar med de närbelägna öarna Gozzo och Comino samt de obebodda holmarna Cominotto och Filfola en grupp, som utgör återstoden af en större kedja öar. M:s areal är 249,2 qvkm. Ön, hvars berg bestå hufvudsakligen af sandsten, utgör en ända till 230 m. hög platå, som i s. och s. v. bildar en brant kust, men i ö. och n. ö. sänker sig långsluttande och der har några vikar, såsom S:t Paulsviken, der aposteln Paulus led skeppsbrott, vikarna vid Valetta samt den stora Marsa Scírocco. M. har endast några få bäckar, och regnvatten samlas derför sorgfälligt i cisterner. Anmärkningsvärda äro öns många grottor. Genom sin brist på skog har ön i allmänhet ett kalt utseende. Omkr. 1/3 af densamma är berg och improduktivt land. Marken är ofta terrasserad på sluttningarna, för att den ofta ytterst tunna jorden ej skall bortsköljas af vinterregnen. Bördigheten är mycket stor, och ön lemnar 2, stundom 3 skördar om året. Vigtigaste produkterna äro tidig potates för afsättning på England, spanmål, tillräcklig för öns behof under 4 månader, bomull, hufvudsakligen för inhemsk förbrukning, sydfrukter (apelsiner och fikon) samt honing. Floran är ganska yppig och liknar mest Afrikas, till hvilken verldsdel ön räknades i forntiden. M:s åsnor och mulåsnor äro utmärkta; getter hållas i mängd. Ön har tempererade och sunda vintrar (10--22° C.), nästan tropiska somrar (27--32° C.). Bland innevånarna, malteserna, äro de högre klasserna en blandning af spanska, italienska och franska element, men bland de lägre är det arabiska öfvervägande. Omkr. 70 proc. ord i språket äro arabiska, resten är hufvudsakligen rådbråkad italienska. Innevånarnas antal uppgick 1884 till 156,675 (deraf 153,812 malteser), oberäknadt de britiska trupperna och deras familjer. På ön finnes ett af malteserriddarna 1768 grundadt universitet (med fyra fakulteter), 2 lycéer samt en mängd folkskolor. Befolkningen är katolsk. Presterskapet är talrikt och tager afkastningen af ungefär 1/4 af jordegendomen. Regeringen utöfvas af den engelske guvernören, biträdd af ett verkställande råd af 6 medlemmar samt ett regeringsråd af 17 medlemmar, af hvilka 9 utnämnas af kronan och 8 väljas (af omkr. 2,300 elektorer). -- Genom sitt läge midt i Medelhafvet, emellan vester- och österlandet, är M. af största vigt för England såväl såsom hufvudstation för ångbåtarna och nederlagsort som i strategiskt hänseende. Det bildar ett af stöden för Englands makt i Medelhafvet, och dess hufvudort, Valetta, har derför skapats till en ointaglig fästning. Moderlandets inkomster af ön uppgingo 1884 till 212,570 pd st., utgifterna till 209,800 pd. Tontalet af in- och utlöpande fartyg 1880 var 6,147,000. Värdet af importen uppgick 1879 till 794,500 pd och af exporten till 216,000 pd st., medan varor för 18,7 mill. pd endast berörde hamnen. Den stora hamnen ö. om Valetta, hvars inlopp försvaras af Fort Ricasoli, är en af de bästa på jorden och mycket besökt. En arm af hamnen är afsedd till kolstation, och der införas och säljas ofantliga qvantiteter kol. Britiska medelshafsflottan är stationerad vid ön 6 månader af året, med en besättning af omkr. 5,000 man. Militärstyrkan på ön uppgår vanligen till 6,500 man, den största garnison, som hålles i någon britisk koloni.
M. (Grek. Melite) och Gozzo (Grek. Gaulos l. Gaudos) hade tidigt feniciska kolonister, efter hvilka ruiner och inskrifter ännu finnas qvar. Från fenicerna öfvergingo öarna till grekerna, från dessa till kartagerna, hvilka 218 f. Kr. uppgåfvo dem till romarna. Några hålla före, att öarna varit kända af grekerna redan under sagotiden, och att M. l. Gozzo varit ön Ogygia. Traditionen utpekar »Kalypsos grotta» på båda öarna. Om M:s välstånd under romarnas välde vittna en mängd ruiner af prakttempel samt anföranden af latinska författare. Paulus planterade kristendomen derstädes efter sitt skeppsbrott vid ön. 454 intogs M. af vandalerna, 494 af goterna, 534 af bysantinerna under Belisarius, 870 af araberna, omkr. 1090 af normanderna under Roger, hvilka 1127 förenade ön såsom ett markisat med Sicilien, hvars öden den delade till 1530. Karl V gaf då M. m. m. såsom län åt johanniterna, hvilka derefter kallades malteserriddare, och i hvilkas händer M. under flere årh. var kristenhetens bålverk mot muhammedanismen. På sin expedition till Egypten intog Bonaparte ön utan motstånd (Juni 1798); men redan i Sept. 1800 måste den franska besättningen under Vaubois uppgifva ön, som då ställde sig under Englands skydd. I freden i Amiens (1802) lofvade engelsmännen återställa ön till johanniterna, men behöllo den tillsvidare samt fingo den formligen sig tillerkänd genom freden i Paris 1814.