Mansfeld [-felt], tysk greflig, i äldre tid riksomedelbar slägt, härstammade från Burchard af Qverfurt, innehafvare af herrskapet Qverfurt, hvilken gifte sig in i en äldre grefveslägt M. och hvars ene son, grefve Burchard III af M., 1264 samlade dennas besittningar i sin hand. Besittningarna mediatiserades redan i 15:de och 16:de årh. En gren af ätten förvärfvade allodialgods i Böhmen. Denna fortlefde längst. Då den år 1780 utslocknade på svärdssidan, öfvergingo dess allodialgods och namn till en gren af den österrikiska slägten Colloredo (Colloredo-Mansfeld). Bland medlemmar af slägten må nämnas: 1. Albrekt III, grefve af M., f. 1480, d. 1560, slöt sig tidigt till Luther och hans reformation samt deltog på protestanternas sida i schmalkaldiska kriget. Han segrade derunder i ett slag vid Drakenburg (vid Weser) öfver hertig Erik af Braunschweig d. 24 Maj 1547 och ledde 1550--51 tappert försvaret af Magdeburg, som belägrades af Morits af Sachsen. Sedan Morits på våren 1552 brutit med kejsaren, slöt M. sig till honom och återfick genom fördraget i Passau (s. å.) sina besittningar. -- 2. Peter Ernst I, furste af M., f. 1517, d. 1604, gjorde habsburgska huset stora tjenster under det nederländska frihetskriget, dels i fält, dels såsom styresman öfver Luxemburg och tillfälligtvis (1588 och 1592--94) öfver Nederländerna. Han upphöjdes 1594 af kejsar Rudolf II i tyskt riksfurstligt stånd. -- 3. Karl, furste af M., den föregåendes son, f. 1543, d. 1595, utmärkte sig på spanska sidan under det nederländska frihetskriget och var 1595 Österrikes generalissimus i fälttåget mot turkarna i Ungern. -- 4. Peter Ernest, den i 30-åriga kriget uppträdande soldathöfdingen grefve Ernst af Mansfeld, född omkr. 1580, var naturlig son af M. 2. Han gjorde sina krigiska lärospån under österrikiska och spanska fanor i Ungern och Nederländerna, men gick 1610 öfver i nederländska unionens tjenst, till en del derför att hans anspråk på arfsrätt efter fadern afvisades. Till protestantisk trosbekännelse synes han deremot aldrig hafva öfvergått, och de religiösa intressena i och för sig egde föga betydelse för honom. Efter att någon tid hafva kämpat i savojiska armén mot spaniorerna uppträdde han 1618 på den böhmiska krigsskådeplatsen och sökte efter slaget på Hvita berget (1620; förgäfves hålla Fredrik V:s af Pfalz sak uppe i trakten af Pilsen och i öfre Pfalz. Hösten 1621 kallades han att skydda kurfurstens arfland vid Rhen. Han slog den spanske generalen Gonsalvo de Cordova i närheten af Spejer och besegrade 1622 Tilly vid Wiesloch och Mingolsheim, men visade alltför liten böjelse att ärligt samverka med det protestantiska partiets båda andra förnämsta krigshöfdingar, markgrefven Georg Fredrik af Baden-Durlach och hertig Kristian af Braunschweig. Då kurfursten i Juli s. å. uppgaf hoppet att vinna något genom vapenmakt, gingo M. och Kristian med en samlad styrka af 30,000 man i nederländsk tjenst och slogo sig d. 19 Aug. igenom en spansk här under Cordova vid Fleurus, men befunnos snart besvärliga för sina nya herrar. Medan Kristian 1623 åter kastade sig in i krigshändelserna i Tyskland, kvarstannade M. i Nederländerna. Men sedan han på hösten 1624 erhållit försäkran om understöd från England, Frankrike, Savojen och Venezia, visade han sig 1625 åter med en här i nordvestra Tyskland, der konung Kristian IV af Danmark öfvertagit ledningen af det protestantiska partiets krigsrörelser. I Apr. 1626 blef M. vid Dessau-bryggan slagen af Wallenstein och måste finna sig i ett återtåg. Sex veckor senare drog han med 25,000 man österut till Oder, trängde derifrån djerft och skickligt ned till Ungern och förenade sig der med Siebenbürgens furste, Bethlen Gabor. Men denne lemnade honom snart i sticket och ingick ett separataftal med Wallenstein, hvilken med hela sin här ryckt efter till Ungern. Sjuk sedan någon tid tillbaka, anförtrodde då M. sina trupper åt hertig Ernst af Sachsen-Weimar samt afreste sjelf för att utverka ny hjelp af Venezia och England. På färden träffades han d. 29 Nov. 1626, sannolikt i Ratona (Dalmatien), af döden, hvilken han afvaktade stående och klädd i krigisk skrud, stödjande sig på tvänne vapenbröder.
Nordisk familjebok · första upplagan
Mansfeld
Ämne: Generaler, slag och adelsätter · Österrikare och böhmare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 10 (1886), sp. 821–823 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗