Marlborough [marlbörå l. målbrå]. 1. John Churchill, hertig af M., engelsk härförare och statsman, född d. 24 Juni (g. st.) 1650, var son till Winston Churchill. Han fick vid 15 års ålder anställning som page hos hertigen af York (sedermera konung Jakob II) ungefär samtidigt med att hans syster Arabella Churchill (sedermera Jakobs mätress) antogs till hofdam hos hertiginnan -- två omständigheter, som kraftigt bidrogo till Churchillslägtens fortkomst. Den unge Churchill vann hertigens bevågenhet och blef 1666 genom dennes inflytande officer vid ett gardesregemente. Sina första krigiska lärospån gjorde han s. å. under en expedition till Tanger mot morerna, men hans egentliga skola utgjordes dock af fälttågen i Flandern 1672--77, i hvilka han deltog med de engelska hjelptrupperna på fransmännens sida under Turennes befäl. 1678 ingick han giftermål med Sarah Jennings, den allsmäktiga favoriten hos hertigens af York yngre dotter Anna, och stadgade derigenom sitt inflytande vid hofvet. 1682 upphöjdes han till skotsk peer, och med anledning af att han efter hertigens af York uppstigande på tronen 1685 afgick såsom ambassadör till Frankrike blef han engelsk peer med titeln baron Churchill of Sanbridge. S. å. fick han tillfälle att ytterligare förtjena Jakobs tacksamhet genom den kraft, med hvilken han undertryckte hertigens af Monmouth uppror. När konung Jakob började med att rekatolisera den engelska staten, var Churchill en af de förste, som i hemlighet närmade sig Jakobs måg, den protestantiske prins Vilhelm af Oranien; och då denne 1688 med härsmakt landsteg i England, öfvergick Churchill sjelf till honom samt förmådde med sin hustrus hjelp äfven prinsessan Anna att göra detsamma. Jakob flydde från land och rike. Men Vilhelm af Oranien utnämnde Churchill till generallöjtnant, medlem af hemliga rådet och earl of M. (1689). Under de följande åren anförde M. de engelska trupperna i Nederländerna i kampen mot Ludvig XIV och det af denne understödda jakobitiska partiet samt skickades sedermera i samma ändamål till Irland. Men i Maj 1692 blef han helt oförmodadt arresterad och insatt i Tower, anklagad för stämplingar med det afsatta konungahuset. Af brist på bevis blef han dock frikänd, ehuru det är otvifvelaktigt, att han i likhet med flere af hans landsmän på den tiden arbetade på att stå väl med såväl den afsatta som den regerande dynastien. Han lefde sedermera en tid i ett slags förvisning, men mot slutet af sin regering tog Vilhelm åter hans tjenster i anspråk. Prinsessan Anna, hvilken i Mars 1702 besteg Englands tron, skyndade genast att öfverhopa sin väninna och hennes man med nådevedermälen och utnämnde denne bl. a. till hertig af M. (1702) och till general-en-chef för engelska armén. Med spanska tronföljdskrigets utbrott inträder den verksammaste, ärofullaste och på Europas öden inflytelserikaste delen af M:s lif. Såsom öfverbefälhafvare för Englands och Hollands förenade stridskrafter utkämpade han under krigets elfva första år striden mot fransmännen hufvudsakligen vid Frankrikes norra gräns, men hans verksamhet inskränkte sig ingalunda till härförarens. Han var whigpartiets erkändt förste man och för en tid Englands verklige regent genom sin gemåls inflytande öfver drottningen. Det var M., som sammanhöll förbundet mot Ludvig XIV. Han talade manande till de hof, hvilka af likgiltighet för den gemensamma saken hotade att öfvergifva densamma, och han besökte Karl XII i Altranstadt 1707 för att förmå honom att icke taga parti för Frankrike. Hans krigarebana utmärkes af lysande framgångar. Efter sin seger (i förening med prins Eugène) vid Höchstädt, eller, såsom engelsmännen benämna slaget, Blenheim, flög hans namn öfver hela Europa; parlamentet gaf honom i donation godset Woodstock, der för statsmedel uppfördes ett praktfullt slott (Blenheim house), och romerske kejsaren gjorde honom till tysk riksfurste. Han segrade vidare vid Ramillies 1706 och, i förening med prins Eugène, vid Oudenarde 1708 och Malplaquet 1709. Trots dessa segrar och alla intagna fästningar vunnos dock i sjelfva verket föga afgörande framgångar. Detta berodde på tidens skefva uppfattning af krigföringens uppgift, hvilken uppfattning M. delade, på den brokiga sammansättningen af hans armé och på de svårigheter nederländska regeringen ställde för krigets förande. Han viste emellertid alltid att på ett utmärkt sätt hålla sin armé stridsduglig, att vinna sina soldaters förtroende, att uppfatta läget, att begagna fiendens felsteg och att på grund häraf föra sina trupper till seger. Man måste dock vidgå, att han begagnade de tillfällen kriget erbjöd honom för att rikta sig. Denna omständighet gaf näring åt de hofkabaler, som, efter torypartiets uppstigande till makten 1710, spunnos om honom, och sedan den stora brytningen inträdt emellan drottningen och M:s gemål, blef han d. 1 Jan. 1712, till Englands skam, förklarad förlustig sina ämbeten och ställd till rätta för påstådd förskingring af till arméns underhåll anslagna medel. Han dömdes att betala en stor summa penningar och vistades sedermera utom England till drottning Annas död (Aug. 1714). Georg I återgaf honom hans värdigheter, men M. deltog sedermera föga eller intet i det politiska lifvet, till stor del på grund af sin brutna helsa. Han afled d. 16 Juni 1722 och begrofs i Westminster Abbey. Derifrån flyttades sedermera hans stoft till Blenheim. Bland M:s många biografer äro Lediard, Coxe och Alison de förnämste. M:s Lettres and despatches äro utg. af Sir George Murray (5 bd, 1845--61). C. O. N.
2. Sarah Jennings, hertiginna af M., den föregåendes maka, dotter till Richard Jennings, föddes 1660 och blef vid 12 års ålder utsedd till lekkamrat åt dåv. hertigens af York, sedermera konung Jakob II:s, yngre dotter Anna. Denna fattade tidigt tillgifvenhet för henne, en tillgifvenhet, som växte med åren, och af hvilken hofdamen förstod att så begagna sig, att hon efter sin vilja ledde både prinsessan Anna och hennes svage gemål. Utmärkt genom skönhet, intelligens och inflytande, hade hon många giftermålsanbud. 1678 räckte hon sin hand åt den unge öfverste Churchill, sedermera hertig af M. Ofvan är antydt, att de båda makarna lyckades förmå prinsessan att vid revolutionen 1688 öfvergifva Jakob II och sluta sig till Vilhelm af Oranien, samt att de efter Annas tronbestigning faktiskt voro de, som styrde Storbritannien. Småningom svalnade emellertid Annas tillgifvenhet för sin första hofdam, hvars öfvermod och hersklystnad blefvo alltför tryckande äfven för den svaga drottningen. Det kom till häftiga uppträden emellan drottningen och hertiginnan, och då den senare trotsade på sin förmenta oumbärlighet, blef brytningen fullständig. Hertiginnan utträngdes ur Annas ynnest af sin kusin Lady Masham, som hon sjelf skaffat till hofvet. 1711 måste hon nedlägga alla sina hoftjenster och lemna hofvet. En öfverdrift är Voltaires berättelse att hertiginnans fall vållats af ett par handskar och ett glas vatten. På Voltaire stöder sig Scribes ryktbara komedi »Le verre d'eau» (»Ett glas vatten»). Efter sin makes död lefde hertiginnan i tillbakadragenhet. Död i London 1744. Hennes bref äro utgifna under titeln: »Lettres of Sarah, duchess of M.» (1875).
3. John Winston Spencer-Churchill, sjette hertig af M., de föregåendes ättling på qvinnolinien, f. 1822, d. 1883, var medlem af underhuset 1844--45 och å nyo från 1847, fick efter faderns död, 1857 (han bar dessförinnan titeln markis af Blandford), säte i öfverhuset såsom hertig af M. och var 1876--80 vice-konung på Irland, under Disraelis (Beaconsfields) sista styrelsetid. -- Hans äldste son, George Charles Spencer-Churchill (f. 1844), hertig af M., har ådragit sig uppmärksamhet såsom hyllande radikala politiska åsigter, hvaremot M:s yngre son, lord Randolph Churchill (f. 1849), gjort sig bemärkt såsom en hänsynslös och stridslysten tory-man samt redan två gånger fått plats i konservativa kabinett, 1885 såsom minister för Indien och 1886 såsom finansminister och underhusets ledare.