Sida 480
Markmus ...
M:s ben till Venezia, och öfver dem byggdes Markuskyrkan. Venezianerna se ock i denne evangelist sin skyddspatron. Han symboliseras med ett lejon (se Evangelistsymboler). G. R-l.
Markus' evangelium, det 2:dra af våra kanoniska evangelier, är författadt af evangelisten Markus. Den äldsta kyrkans enstämmiga vittnesbörd, mot hvilket inga grundade invändningar gjorts, låter Petrus hafva haft ett särskildt inflytande på dess sakliga innehåll. Evangeliet, skrifvet på grekiska, utan sträng tids- eller sakordning, är efter all sannolikhet författadt i Rom och före Jerusalems förstöring samt afsedt för hedningkristna, närmast romerska, läsare. Det åsyftar att framställa Jesu persons gudomliga härlighet, bevisad i hans oförlikneliga och öfvermenskliga gerningar. Evangeliet, som begynner med en kort inledning om Döparen samt Jesu dop och frestelse, sönderfaller i 2 delar, af hvilka den första innehåller berättelsen om Jesu verksamhet i Galileen (1: 14--9), den andra om tilldragelserna på resan till Judeen och i Jerusalem (10--16). Afslutningen (16: 9--20) torde knappt vara den ursprungliga, som sannolikt tidigt gått förlorad, men mycket snart ersatts med den nuvarande. -- Om evangeliets tillkomst har företrädesvis under de senare årtiondena tvistats. En omisskännelig likhet förefinnes emellan de 3 synoptikerna, och olika meningar om hvilken ursprungligheten framför de andra tillkomme hafva gjort sig gällande. Enligt somliga skall Markus vid sammanfattandet af sitt evangelium hafva begagnat Matteus och Lukas som hufvudkällor; enl. andra skulle förhållandet vara det motsatta. Denna senare åsigt har i nyare tider vunnit tillslutning. På frågans nuvarande ståndpunkt synes flertalet lärda hafva samlat sig om en hypotes, framställd med flere olikheter och modifikationer i detaljerna, af hufvudsakligen följande innehåll. För alla 3 synoptikerna har en urskrift, närmast liknande vårt kanoniska Markus-evangelium, legat till grund, hvarjämte Matteus och Lukas skulle begagnat den samling af Jesu tal, hvarom Papias lemnat intyg. Alla 3 hafva naturligen ock begagnat den muntliga traditionen. Se vidare Evangelier. G. R-l.
Mar-kyss, med. Se Herpes.
Markör. Se Mark.
Marlborough [marlbörå l. målbrå]. 1. Stad i engelska grefskapet Wilts, vid Kennet, ett litet tillflöde till Thames. 3,343 innev. (1881). Sydvest om staden byggde Vilhelm Eröfraren ett slott, som sedan var ett tillfälligt kungligt residens, tills det 1653 förstördes af vådeld. Under Karl II:s regering uppförde lord Seymour nära dess plats en stor byggnad, sedan 1843 lokal för Marlborough college, en skola hufvudsakligen för prestmäns söner. Efter M. erhöll John Churchill titeln hertig af M. -- 2. Stad i nord-amerikanska staten Massachusetts, omkr. 40 km. v. om Boston. 10,126 innev. (1880). Skoindustri.
Marlborough [marlbörå l. målbrå]. 1. John Churchill, hertig af M., engelsk härförare och statsman, född d. 24 Juni (g. st.) 1650, var son till Winston Churchill. Han fick vid 15 års ålder anställning som page hos hertigen af York (sedermera konung Jakob II) ungefär samtidigt med att hans syster Arabella Churchill (sedermera Jakobs mätress) antogs till hofdam hos hertiginnan -- två omständigheter, som kraftigt bidrogo till Churchillslägtens fortkomst. Den unge Churchill vann hertigens bevågenhet och blef 1666 genom dennes inflytande officer vid ett gardesregemente. Sina första krigiska lärospån gjorde han s. å. under en expedition till Tanger mot morerna, men hans egentliga skola utgjordes dock af fälttågen i Flandern 1672--77, i hvilka han deltog med de engelska hjelptrupperna på fransmännens sida under Turennes befäl. 1678 ingick han giftermål med Sarah Jennings, den allsmäktiga favoriten hos hertigens af York yngre dotter Anna, och stadgade derigenom sitt inflytande vid hofvet. 1682 upphöjdes han till skotsk peer, och med anledning af att han efter hertigens af York uppstigande på tronen 1685 afgick såsom ambassadör till Frankrike blef han engelsk peer med titeln baron Churchill of Sanbridge. S. å. fick han tillfälle att ytterligare förtjena Jakobs tacksamhet genom den kraft, med hvilken han undertryckte hertigens af Monmouth uppror. När konung Jakob började med att rekatolisera den engelska staten, var Churchill en af de förste, som i hemlighet närmade sig Jakobs måg, den protestantiske prins Vilhelm af Oranien; och då denne 1688 med härsmakt landsteg i England, öfvergick Churchill sjelf till honom samt förmådde med sin hustrus hjelp äfven prinsessan Anna att göra detsamma. Jakob flydde från land och rike. Men Vilhelm af Oranien utnämnde Churchill till generallöjtnant, medlem af hemliga rådet och earl of M. (1689). Under de följande åren anförde M. de engelska trupperna i Nederländerna i kampen mot Ludvig XIV och det af denne understödda jakobitiska partiet samt skickades sedermera i samma ändamål till Irland. Men i Maj 1692 blef han helt oförmodadt arresterad och insatt i Tower, anklagad för stämplingar med det afsatta konungahuset. Af brist på bevis blef han dock frikänd, ehuru det är otvifvelaktigt, att han i likhet med flere af hans landsmän på den tiden arbetade på att stå väl med såväl den afsatta som den regerande dynastien. Han lefde sedermera en tid i ett slags förvisning, men mot slutet af sin regering tog Vilhelm åter hans tjenster i anspråk. Prinsessan Anna, hvilken i Mars 1702 besteg Englands tron, skyndade genast att öfverhopa sin väninna och hennes man med nådevedermälen och utnämnde denne bl. a. till hertig af M. (1702) och till general-en-chef för engelska armén. Med spanska tronföljdskrigets utbrott inträder den verksammaste, ärofullaste och på Europas öden inflytelserikaste delen af M:s lif. Såsom öfverbefälhafvare för Englands och Hollands förenade stridskrafter utkämpade han under krigets elfva första år striden mot fransmännen hufvudsakligen vid Frankrikes norra gräns, men hans verksamhet inskränkte sig ingalunda till härförarens. Han var whigpartiets erkändt förste man och för en tid Englands
Källa: Project Runeberg ·
