Sida 481
Markmus ...
verklige regent genom sin gemåls inflytande öfver drottningen. Det var M., som sammanhöll förbundet mot Ludvig XIV. Han talade manande till de hof, hvilka af likgiltighet för den gemensamma saken hotade att öfvergifva densamma, och han besökte Karl XII i Altranstadt 1707 för att förmå honom att icke taga parti för Frankrike. Hans krigarebana utmärkes af lysande framgångar. Efter sin seger (i förening med prins Eugène) vid Höchstädt, eller, såsom engelsmännen benämna slaget, Blenheim, flög hans namn öfver hela Europa; parlamentet gaf honom i donation godset Woodstock, der för statsmedel uppfördes ett praktfullt slott (Blenheim house), och romerske kejsaren gjorde honom till tysk riksfurste. Han segrade vidare vid Ramillies 1706 och, i förening med prins Eugène, vid Oudenarde 1708 och Malplaquet 1709. Trots dessa segrar och alla intagna fästningar vunnos dock i sjelfva verket föga afgörande framgångar. Detta berodde på tidens skefva uppfattning af krigföringens uppgift, hvilken uppfattning M. delade, på den brokiga sammansättningen af hans armé och på de svårigheter nederländska regeringen ställde för krigets förande. Han viste emellertid alltid att på ett utmärkt sätt hålla sin armé stridsduglig, att vinna sina soldaters förtroende, att uppfatta läget, att begagna fiendens felsteg och att på grund häraf föra sina trupper till seger. Man måste dock vidgå, att han begagnade de tillfällen kriget erbjöd honom för att rikta sig. Denna omständighet gaf näring åt de hofkabaler, som, efter torypartiets uppstigande till makten 1710, spunnos om honom, och sedan den stora brytningen inträdt emellan drottningen och M:s gemål, blef han d. 1 Jan. 1712, till Englands skam, förklarad förlustig sina ämbeten och ställd till rätta för påstådd förskingring af till arméns underhåll anslagna medel. Han dömdes att betala en stor summa penningar och vistades sedermera utom England till drottning Annas död (Aug. 1714). Georg I återgaf honom hans värdigheter, men M. deltog sedermera föga eller intet i det politiska lifvet, till stor del på grund af sin brutna helsa. Han afled d. 16 Juni 1722 och begrofs i Westminster Abbey. Derifrån flyttades sedermera hans stoft till Blenheim. Bland M:s många biografer äro Lediard, Coxe och Alison de förnämste. M:s Lettres and despatches äro utg. af Sir George Murray (5 bd, 1845--61). C. O. N.
2. Sarah Jennings, hertiginna af M., den föregåendes maka, dotter till Richard Jennings, föddes 1660 och blef vid 12 års ålder utsedd till lekkamrat åt dåv. hertigens af York, sedermera konung Jakob II:s, yngre dotter Anna. Denna fattade tidigt tillgifvenhet för henne, en tillgifvenhet, som växte med åren, och af hvilken hofdamen förstod att så begagna sig, att hon efter sin vilja ledde både prinsessan Anna och hennes svage gemål. Utmärkt genom skönhet, intelligens och inflytande, hade hon många giftermålsanbud. 1678 räckte hon sin hand åt den unge öfverste Churchill, sedermera hertig af M. Ofvan är antydt, att de båda makarna lyckades förmå prinsessan att vid revolutionen 1688 öfvergifva Jakob II och sluta sig till Vilhelm af Oranien, samt att de efter Annas tronbestigning faktiskt voro de, som styrde Storbritannien. Småningom svalnade emellertid Annas tillgifvenhet för sin första hofdam, hvars öfvermod och hersklystnad blefvo alltför tryckande äfven för den svaga drottningen. Det kom till häftiga uppträden emellan drottningen och hertiginnan, och då den senare trotsade på sin förmenta oumbärlighet, blef brytningen fullständig. Hertiginnan utträngdes ur Annas ynnest af sin kusin Lady Masham, som hon sjelf skaffat till hofvet. 1711 måste hon nedlägga alla sina hoftjenster och lemna hofvet. En öfverdrift är Voltaires berättelse att hertiginnans fall vållats af ett par handskar och ett glas vatten. På Voltaire stöder sig Scribes ryktbara komedi »Le verre d'eau» (»Ett glas vatten»). Efter sin makes död lefde hertiginnan i tillbakadragenhet. Död i London 1744. Hennes bref äro utgifna under titeln: »Lettres of Sarah, duchess of M.» (1875).
3. John Winston Spencer-Churchill, sjette hertig af M., de föregåendes ättling på qvinnolinien, f. 1822, d. 1883, var medlem af underhuset 1844--45 och å nyo från 1847, fick efter faderns död, 1857 (han bar dessförinnan titeln markis af Blandford), säte i öfverhuset såsom hertig af M. och var 1876--80 vice-konung på Irland, under Disraelis (Beaconsfields) sista styrelsetid. -- Hans äldste son, George Charles Spencer-Churchill (f. 1844), hertig af M., har ådragit sig uppmärksamhet såsom hyllande radikala politiska åsigter, hvaremot M:s yngre son, lord Randolph Churchill (f. 1849), gjort sig bemärkt såsom en hänsynslös och stridslysten tory-man samt redan två gånger fått plats i konservativa kabinett, 1885 såsom minister för Indien och 1886 såsom finansminister och underhusets ledare.
Marlborough-visan [marlbörå- l. målbrå-], hvilken börjar Malbrouck (Malbroug) s'en va-t-en guerre, mironton, mironton, mirontaine, på svenska »När Mörbro (Melburn, Malmborg) i krig skulle draga, meletum, tum, tum, mellantalte», diktades om den engelske härföraren Marlborough (se denne) och kom under 1780-talet genom sin näpna melodi på modet såsom vaggvisa vid hofvet i Versailles, spridde sig snart öfver Frankrike och längre samt trycktes (med tillhörande gravyrer) på eldskärmar, solfjädrar o. s. v., liksom den än i dag tryckes såsom barnbok i Frankrike. Det förtäljes, att Napoleon I brukade gnola på Marlborough-visan, när han steg till häst för att begifva sig till ett fälttåg. De burleska orden hade troligen under spanska tronföljdskriget spridts bland folket genom Villars' och Boufflers' soldater. Visans melodi åter antages hafva varit känd redan under medeltiden.
Mariekor, geol. Se Mallrickor.
Marlitt, E., psevdonym för tyska romanförfattarinnan E. John.
Marlowe l. Marlow, Marloe [marlå], Christopher, engelsk sorgspelsdiktare, f. 1564 (Febr.) i Canterbury, var son till en fattig skomakare, men sattes i tillfälle att studera och
Källa: Project Runeberg ·
