Marokko (rättare Marroko; Arab. el Magreb, »vestern», eller Magreb el Aksa, »yttersta vestern»), en efter hufvudstadens namn, Marrakesj, af européerna förvrängd benämning på en stat (med titeln sultanat) i nordvestra Afrika mellan Atlantiska hafvet i v., Medelhafvet i n., Saharas öcken i s. och Algeriet i ö. Dess område ligger ungefär emellan 27° och 36° n. br. samt emellan 0° och 12° v. lgd fr. Greenw.; men orätt är att gifva benämningen M. åt hela denna landvidd, ty mer än hälften deraf är oberoende af sultanen. Tidikelt, Tuat, Gurara och hela gruppen af Sahara-oaserna s. v. om Algeriet erkänna på sin höjd sjerifens i Uessan andliga myndighet, men icke sultanens verldsliga öfverhöghet, och på samma sätt är hela det område, som sammanfattas under benämningen marokkanska Sahara och som omfattar Dui-Menias oaser samt oaserna kring Ued Draa, Ued Nun och Saguiet el-Hamra, fullständigt oberoende af sultanen. Vidare skiljer man emellan Beled el-Makzen (»utskrifningslandet»), öfver hvilket sultanen omedelbart utöfvar sin myndighet, och Beled Siba, de områden, hvilkas stammar hvarken erlägga skatt eller göra krigstjenst, utan endast tillfälligtvis äro underkufvade. Det förra omfattar det gamla konungariket Fess med Tanger och Tetuan, konungariket M. i egentlig mening, mellan Atlas och Atlantiska hafvet, Sus, vid kusten s. om Kap Gir, oaserna Tafilet, s. om Atlas, oasen Figig (på hvilken Frankrike gör anspråk) samt Udsjda i n. ö. vid Algeriets gräns. De senare utgöras af hela Rif, medelhafskusten emellan Muluja och Tetuan, ett stort område n. om Atlas mellan Fess och M. (utom kuststaden Rabat), vidare ett stort område omkring Sjott Tigri, vid Algeriets gräns, samt slutligen högslätterna och dalarna i mellersta Atlas. -- Taget i sin största utsträckning, anses M. omfatta något mer än 800,000 qvkm., hvaraf sultanens omedelbara besittningar utgöra endast 1/4.
Ehuru beläget i Europas granskap, är M. knappt i allmänna drag bekant. Tvärs igenom landet, från Kap Gir i s. v. till Algeriets gräns i n. ö., löper en hög bergskedja, redan af greker och romare kallad Atlas (se d. o.), hvilket namn dock ej är kändt af befolkningen, som i stället använder benämningarna Adrar (»berget») och Idraren (»bergen») eller stundom Idraren-Dran l. Ardrar-n' Deren (»bergens berg»). Sedd från staden M., har den utseendet af en föga tandad kam, med en medelhöjd af mer än 3,500 m., som med knappt 200 m. öfverträffas af de högsta topparna. Enligt Maw finnas många spår af forna glacierer, bl. a. moräner. Den norra, för Atlantiska hafvets vindar utsatta sidan af berget företer här och der någon grönska, t. o. m. skogar, men den mera tvärbranta, mot Öcknen vända sidan är kal. Söder om och nästan parallelt med denna kedja, som européerna kalla Stora Atlas, löper en annan, mycket lägre, kallad Lilla Atlas l. Anti-Atlas (östra delen benämnes af innebyggarna Sjagerun), hvilken skiljes från Stora Atlas endast af Wadi Sus och Wadi Draas öfre floddal. Lilla Atlas genomskäres här och der af sänkor, som lemna väg för floderna, och är på flere ställen genom bergsknutar förenadt med hufvudkedjan, hvilken det småningom närmar sig för att nära Djebel Ajachin l. Dj. Magran, omkr. 600 km. n. ö. om Kap Gir, sammansmälta med denna. Norr om Stora Atlas finnas äfven åtskilliga bergskedjor, dels förenade med detta, dels sjelfständiga. På de flesta kartor framställes norra M. som mycket bergigt, men i sjelfva verket tyckes större delen utgöras af vågiga stepper med spridda höjder. Den marokkanska medelhafskusten (425 km. lång), mellan Algeriets gräns och Djebel Musa, omgifves af de branta och vilda Rif-bergen och har knappt en enda jämn strandremsa eller något skydd för fartyg. Vid sjelfva Gibraltars sund, mellan Djebel Musa och Kap Spartel (Tarf-esj-sjakr), finnes en medelmåttig redd, vid Tanger. Den 1,200--1,300 km. långa kusten utefter Atlanten har ej häller några goda hamnar, ty El Arisch och Rabat äro blott flodmynningar och Casablanca, Masagan och Mogador hafva endast öppna redder. Kusten är låg, kantad med dyner, och först 50 km. från stranden uppgår djupet till 200 m. De flesta af M:s floder äro under regntiden och efter snösmältningen i bergen mycket vattenrika, men utsina under andra årstider och uttorka stundom fullkomligt. Till Medelhafvet flyter Muluja jämte några mindre, till Atlantiska hafvet: Aulkos l. Lukkos, Sebu, den största floden i M. och näst Nilen den största i hela Nord-Afrika, Bu-Regreg, Um-er-Rebia, Tensift, alla n. om Atlas, samt Sus, Nun och Draa l. Dera, s. om Atlas. Längre österut, på södra sidan, upprinna några andra strömmar, Wadi Zis, Gir och Kenatsa m. fl., hvilka, sedan de bevattnat oaserna Medgara, Tafilet, Kenatsa m. fl., försvinna i Saharas sand. -- M:s klimat är i allmänhet sundt och n. om Atlas mindre varmt, än man på grund af breddgraden kunde vänta. Vid kusten är temperaturen ovanligt jämn (vid Mogador varierande mellan 16,5° och 22° C.); de inre högslätterna mellan bergen äro utsatta för qväfvande hetta om somrarna och strida regn under vintern. På Atlas äro vintrarna ganska stränga, och snön qvarligger på topparna större delen af året.
Det inre af M. är med afseende på utseendet så vexlande efter årstiderna, att medan en resande finner landskapet torrt, brändt af solen och enformigt, en annan, som ser det under en annan årstid, intages af vegetationens rikedom och färgprakt. M. är bättre vattnadt, mer grönt och mer skogigt än Algeriet. Atlasbergen och äfven slätterna ega stora skogar af flere slags barrträd, ek och andra löfträd, som skulle kunna gifva tillfälle till en betydande export. Bland kulturväxter må nämnas vinrankan, tobak, bomullsbusken, sockerröret, sydfrukter af många olika slag samt flere sädesarter, i synnerhet korn, sorgum, majs och ris. Mycket honing och vax erhålles. Till den vilda faunan höra lejon och panter, dock endast i vissa delar af landet, såsom i Rifbergen nära Algeriets gräns, björnar och vildsvin, strutsar, i södra delen, samt flere gazellarter. Gräshopporna äro den största landsplågan. Boskapsskötseln qvarstår liksom jordbruket på samma låga ståndpunkt som för århundraden sedan. Med fullkomligare redskap och brukningssätt skulle jordbruket kunna frambringa 20 gånger mer än nu, då man ej söker erhålla mer, än man nödvändigt behöfver. M. anses ega stora mineralrikedomar. Jern-, koppar- och blymalmer finnas ymnigt, äfven antimon och silfver, guld i de södra flodernas sand samt svafvel och salt. Stenkol lär förekomma på flere ställen, men allt sökande derefter är förbjudet. Rifbergen hafva vackra bergkristaller och utan tvifvel äfven andra ädla stenar.
Rörande folkmängden har man endast mycket obestämda gissningar. Behm och Wagner antaga 6,140,000, Tissot (f. d. fransk generalkonsul och en af de bäste kännarna af Nord-Afrika) ansåg, att antalet ej kunde sättas lägre än 12 mill., och Lenz att 8 mill. ej är för hög siffra, då man tar i betraktande de många rätt folkrika städerna och att bergstrakterna äro ganska tätt befolkade. Rohlfs deremot anser 6,5 mill. för mycket. I etnografiskt hänseende delar man vanligen befolkningen i 5 klasser: berber, araber, eröfrare, morer, flyktingar från Spanien, judar, likaledes utdrifna från Spanien, samt negrer, slafvar, införda från Sudan. Berberna l. imazighen äro de äldsta innevånarna i landet och utgöra ungefär 2/3 af befolkningen. De i n. kallas akhai, (samma ord som kabyl) och tala temasigt, de i s. sjellu l. sjellaha. Araberna bo till stor del i städerna och hafva, utom dem, som finnas s. om Atlas, fasta bostäder. Morerna äro till större delen handlande, industriidkare, mera kunniga och rika än araberna samt innehafva de förnämsta ämbetena. Judarna (hvilkas antal Rohlfs angifver, må hända för lågt, till 30,000) äro statens bankirer och drifva hvarjehanda affärer (grosshandeln ligger till större delen i deras händer), men äro hatade och förföljda af den öfriga befolkningen. Med undantag af judarna och de få européerna bekänner befolkningen sig till islam (Alis sekt, malekitiska ritus), men ingenstädes herskar polygami. Landets andliga öfverhufvud är storsjerifen i Uessan, en föregifven direkt ättling af profeten. Med afseende på andlig utveckling står befolkningen mycket lågt. Af morernas forna kultur, af de fordom berömda skolorna och biblioteken finnes knappt ett spår qvar; de få läroanstalterna meddela undervisning endast i islam och den från Koran hemtade rätten. -- M:s industri intager visserligen icke någon hög ståndpunkt, men den lemnar några artiklar, som sedan läng tid tillbaka egt ett visst anseende, såsom ylle- och sidenväfnader, broderier, mattor, läder (»marokäng»), lerkärl, vapen samt guldsmedsoch sadelmakarearbeten. De förnämsta industristäderna äro Fess, Marokko och Rabat. -- Handeln lider af den totala bristen på vägar och af mångahanda tryck, såsom förbud mot utförsel af spanmål (utom majs), hästar, mulor, åsnor, får och getter. Nötkreatur få exporteras med särskild tillåtelse och i ringa utsträckning. Vigtigaste exportartiklarna äro getskinn, ull, majs, bönor, skodon, mandlar, gummi, strutsfjädrar, vax, olivolja och yllevaror. Förnämsta importvarorna äro bomull och bomullsväfnader, socker, te, siden, bränvin, papper samt jern- och stålarbeten. De enda hamnar, som äro öppna för handeln med Europa, äro Tetuan, Tanger, Arisch, Sale, Rabat, Casablanca, Masagan, Safi och Mogador, hvilka 1883 besöktes af 1,123 fartyg om 322,750 tons drägtighet. Värdet af omsättningen med Europa anses i medeltal uppgå till 30 mill. kr. Största omsättningen göres med Frankrike, Storbritannien och Spanien.
Statsförfattningen är despotisk. Sultanen bär titlarna chalifa och emir el-mumenin (»de rätttrognes herre»). Värdigheten är egentligen ej ärftlig, men i mer än 200 år har tronen gått i arf inom familjen Filali. Riket, som har två hufvudstäder: Fess och Marokko, i hvilka sultanen vexelvis residerar, är deladt i provinser och hvarje provins i ett visst antal stammar. Lenz i sin »Reise durch M.» (1884) talar om 44 amalat l. provinser, deraf 35 n. och 9 s. om Atlas. Antalet stammar i hvarje provins vexlar emellan 2 och 15; dessa åter äro delade i duarer (samlingar af flyttbara tält) på slätten och tsjurer (byar med fasta bostäder) i bergen. Förvaltningen af de särskilda provinserna är liksom centralregeringen alldeles österländsk. En ordnad regering omöjliggöres genom de täta upproren af de nästan oberoende stamhöfdingarna. Statsinkomsterna beräknas uppgå till närmare 9 mill. kr., utgifterna till 3,5 mill., så att sultanen får ett betydande öfverskott. Hären torde i fredstid räkna 25,000 man, men anses i krigstid kunna uppbringas till 350,000. M:s sjöväsende var förr ganska betydande, och de marokkanska piraterna (»riffpiraterna») gjorde sig i 16:de och 17:de årh. fruktade af alla europeiska sjömakter. De större bland dessa tryggade sig genom våld eller fördrag efter hand mot dessa våldsgerningar, men de mindre voro ända intill senare tid antingen prisgifna åt dem eller måste genom formlig skatt köpa sig fria. Nu har M. hvarken krigs- eller handelsflotta, om man undantager några kustfarare, som sysselsättas för sultanens räkning.
Historia. M. motsvarar romarnas Mauretania tingitana. Eröfradt af vandalerna 429, återförenades det genom Belisarius med Östromerska kejsaredömet 534. Araberna inträngde i landet under den egyptiske emiren Okba, men berbernas omvändelse och landets eröfring fullbordades först under Walid I (705--715) genom Musa, Spaniens eröfrare. Landets beroende under kalifatet blef dock kort, ty redan omkr. 790 blef M. sjelfständigt under edrisidernas dynasti, hvilken sedan undanträngdes af zeiridernas. Derefter herskade almoravidernas (1073--1146) och almohadernas (1146--1269) dynastier, hvilken sistnämnda störtades af meriniderna (till 1480). I början af 16:de årh. bemäktigade sig en sjerifslägt från oasen Tafilet regeringen i M., och under densamma uppblomstrade riket samt nådde mot slutet af 16:de årh. sin största utsträckning, i det att det omfattade äfven vestra delen af Algeriet och räckte i s. till Guinea. Portugiserna fördrefvos från sina besittningar, och deras konung Sebastian stupade vid Alcazar (nu Kasr el-Kebir) 1578. Endast spaniorerna behöllo några besittningar vid kusten, de s. k. Presidios, som de ännu ega: Ceuta, Peñon de Velez, Alhucemas, Nekor, Mlila samt öarna Djafarin l. Zafarinas. Försvagadt genom inre oroligheter och i synnerhet genom täta uppror af bergstammarna, förföll riket småningom, så att det vid midten af 17:de årh. lyckades en annan sjeriffamilj af fatimidisk härkomst att störta den dåvarande dynastien och grunda det ännu regerande herskarehuset. En af dess störste furstar, Mulei Ismail (1672--1727), regerade med äkta österländsk grymhet, men förskaffade landet yttre glans, i det han fråntog spaniorerna Tanger och Arisch. Efter en tid af förfall följde hans sonson Mulei Sidi Muhammed (1757--89), hvars regering utmärkte sig genom mildhet och sträfvan att införa europeisk civilisation, Hans yngre son Mulei Soliman (1794--1822) förbjöd sjöröfveriet, frigaf alla kristna slafvar och underhöll fred med de europeiska makterna. Under hans brorson Mulei Abd-ar-rahman (se Abd-ar-rahman 3) löstes Sverige och Danmark, sist af alla europeiska stater, från den tribut de dittills erlagt till M. (d. 5 April 1845). Hans son och efterträdare Sidi Muhammed (1859--73) förde ett olyckligt krig med Spanien och måste erlägga en dryg krigsskadeersättning. Den nu regerande sultanen, Mulei Hassan (sedan 1873), har sökt befästa M:s politiska makt genom att inrätta staten mera efter europeiskt mönster, ordna rättskipningen, inskränka provinsståthållarnas myndighet samt upphjelpa handeln genom ändamålsenliga handelsfördrag med främmande makter.