Marrubium

Marrubium Tourn., bot., ett örtslägte, hörande till nat. fam. Labiatae Juss., kl. Didynamia L. Det har 10-tandadt blomfoder, med hvarannan tand kortare, och öfre kronläppen smal, nästan jämnbred, grundt tvåklufven. Slägtet eger inemot 10 arter i Europa, men i Sverige finnes blott en, M. vulgare L., kransborren, som är en mångårig, mer eller mindre hvitullig, nedtill kortgrenig ört af 30--50 cm. höjd, med rundade eller nedtill hjertlika, mycket skrynkliga, under gropiga och i kanten groft och ojämnt naggade (eller trubbsågade) blad. Blommorna äro små, hvita och sitta i nästan klotlika, täta kransar i bladvecken. När frukterna äro mogna, lossna dessa kransar lätt från sina fästen och fastna medelst blomfodrets krokuddiga flikspetsar vid förbigående djur eller menniskors kläder, snarlikt kardborrar, hvarigenom frukterna spridas. Detta har gifvit anledning till svenska namnet »kransborre». Örten förekommer vid gator och vägar samt för öfrigt hälst i menniskoboningars granskap i mellersta och södra Sverige. Dessutom finnes kransborren i nästan hela det öfriga Europa samt i norra Afrika, Orienten, Kaukasien, norra Ostindien, norra Amerika ned till Mejico samt i Brasilien och Chile. Lukten af den färska örten är angenäm, något erinrande om mysk; smaken är starkt bitter, ihållande, beroende på ett bitterämne, marrubiin, och på en flyktig olja. Den torkade örten var förr officinel under namnet Herba marrubii albi l. Prasii, Hvit andorn, och användes såsom te mot gulsot, kroniska katarrer, »slemflöden» m. m. O. T. S.