Martin, Roland, läkare, föddes i Upsala d. 30 Juli 1726, blef student derstädes 1743 och med. doktor 1751, började sistn. år praktisera i Stockholm och utnämndes 1752 till provincialmedikus i Halland. 1754 reste M. till Paris samt studerade der med stor framgång anatomi och kirurgi. 1756 utsågs han till professor i dessa ämnen hos Collegium medicum i Stockholm, hemreste på sommaren och började i Sept. sina föreläsningar. 1759 kallades han till ledamot af Vetenskapsakademien och 1761 af Kirurgiska societeten, blef 1766 assessor i Collegium medicum och erhöll 1777 af Vetenskapsakademien guldmedalj för en medicinsk afhandling med titel Bevis att förlusten af ett och annat menniskans utvärtes sinne kan ersättas genom större fullkomlighet hos ett annat. 1779 tog han afsked från professuren. Död å Broby, i Häfverö socken i Roslagen, d. 10 Sept. 1788. M. meddelade till Vetenskapsakademiens handlingar flere rön ur sin praktik samt efterlemnade åtskilliga tal och skrifter i medicinska ämnen.
1. Martin, Elias, historie-, genre- och landskapsmålare, f. i Stockholm 1739, skulle, enligt faderns önskan, lära dennes handtverk, snickeriet, men öfvergaf detta snart och blef lärling hos målaren Schultz. Under denna tid blef han i tillfälle att för Chapmans räkning rita ornament till skepp, hvilken sysselsättning skaffade honom bekantskap med sedermera fältmarskalken Ehrensvärd, som uppmuntrade hans anlag för tekning och tog honom med till Sveaborg. Der uppehöll han sig i två år, målade under sin gynnares uppsigt flere taflor öfver fästningen och dess omgifningar samt gaf undervisning i ritkonsten åt flere af garnisonsofficerarna och åt sonen af hans beskyddare, den sedan så berömde Karl August Ehrensvärd. Efter att ytterligare hafva förkofrat sig i konsten företog M. i Maj 1766 en resa till Havre och Paris, der han mest arbetade på egen hand, ehuru han äfven målade åtskilliga kopior efter Boucher, hvars stil dock ej rätt passade honom. Hans förebilder voro deremot Greuze och Loutherbourg, dock ej längre än tills han inemot 1770 kom till London. Det uppgifves, på hvilken grund känna vi ej, att han äfven skulle besökt Rom, innan han kom till England. Der egnade han sig företrädesvis åt landskapsmålning, med Claude Lorrain som mönster, men säkerligen äfven under inflytande af den nyss uppblomstrade engelska landskapsskolan. Han utförde flere förträffliga taflor i denna art, men målade äfven porträtt, genre och historiska stycken samt graverade en mängd små genrer och landskap, mest i punktermanér, som då var modernt i England. Bland hans största arbeten nämnas de målningar han utförde i Bodleyanska biblioteket i Oxford, som dock ansågos väl dekorativt utförda. De utmärktaste voro Britomartis befriande Amoret ur trollqvinnans våld (efter Spensers »The faerie queene») samt Arkebiskop Langton, som af konungen erhåller en handling. Af hans taflor från denna tid hafva några kommit till hemlandet och rättfärdiga i alla hänseenden det rykte han vann. Detta skaffade honom ledamotskap af »The royal academy» i London samt agrévärdighet (1777) och ledamotskap (1781) af Målare- och bildhuggare-akademien i Stockholm. Hösten 1782 begaf han sig på besök till Sverige, steg i land vid Helsingborg och tog vägen öfver Lund, Karlskrona och Kalmar till Stockholm. Under resan upptog han en mängd utsigter, sedan utförda dels i olja, dels i aqvarell, i hvilken senare konstart han utvecklade synnerligt mästerskap. M. vistades sedan i hufvudstaden åtskilliga år, flitigt upptagen af beställningar på både taflor, teckningar och kopparstick. Bland de illustrationer han under denna tid utförde kunna nämnas sådana i O. v. Dalins »Poetiska arbeten» (1782--83; samt de berömda vignetterna i Bellmans »Bacchi tempel» (1783), alla graverade af hans broder (se M. 3). Sjelf graverade han sin forne lärjunge Ehrensvärds teckningar till »Resa i Italien» (1786). Af taflorna voro de förnämsta Midsommarsfest, receptionsstycke för konstakademien, Hertigens af Smaland döpelseakt i slottskapellet (1782), Gustaf III:s och hertig Fredrik Adolfs besök i Målare- och bildhuggare-akademien (båda nu å Drottningholm), Upsala (1784; gifven af Fredenheim till påfven Pius VI), Gripsholm (s. å.), Engelska parken vid Drottningholm (1785), Stockholm från Mosebacke (1786--87) m. fl. År 1788 reste M. åter till England, der han vistades först i London, sedermera i Bath. Men sommaren 1791 hemkallades han af konung Gustaf till fäderneslandet och nedslog sedan sina bopålar der för sin återstående lifstid. I Stockholm utförde han nu en mängd taflor, hufvudsakligen landskap, dels i olja, dels i aqvarell. För de senare hade han infört bruket att helt fint gravera konturerna, sedan aftrycka plåten och lavera på den sålunda erhållna teckningen. Detta slags målningar voro synnerligen begärliga och utmärka sig genom genialisk lätthet och elegans i utförandet. Han bildade vidare åtskilliga lärjungar både i målning och gravyr. Bland dem förtjena ihågkommas bl. a. Linnerhielm, Nordqvist och Eckstein. År 1793 utgafs från »Martins skola» ett slags månatligt »periodiskt arbete», innehållande 37 blad gravyrer, mest nya aftryck af de många sådana M. utfört i England. Tid efter annan utsläpptes äfven andra gravyrer af hans hand, äfven de till större delen härrörande från den engelska tiden eller från hans förra vistelse i Sverige, porträtt, genrer och landskap, så att slutligen antalet af hans blad uppgick till omkr. 200. De figurala framställningarna äro, i synnerhet i porträtt och enstaka figurer, ofta rätt angenäma; genrerna deremot lida af stundom ganska betänkliga brister i perspektiv och teckning. M:s kompositioner öfver bönen »Fader vår» (1803) äro ställvis rena karrikaturer och nedsatte grundligt hans anseende äfven som målare, ehuru ganska orättvist. Ty i sina landskap, dels komponerade, dels utsigter, bevarade M. ända in i sena ålderdomen den kraft i anläggning och den lena harmoni i färgen, som framförallt utmärka honom. Hans stora alsterrikedom och flit voro äfven beundransvärda. »Utom allt, som han lemnat i England», säger en samtida, »förde han hit med sig en så stor mängd oljefärgsskisser och taflor, att de klädde en sal och två à tre rum; och dock blef en mängd aldrig uppsatt. Oaktadt den lätthet, med hvilken han arbetade, slarfvade han aldrig, utan omarbetade och förbättrade flitigt. Mesta besväret gjorde han sig med sina landskap. Han påstod, att det svåraste var att förena landskapet med figurerna, så att ingendera generade den andra. I synnerhet arbetade han mycket på sjelfva landskapet för att ge det tillbörlig harmoni. Som landskapsmålare intager också M. ett af de förnämsta rummen i Sveriges konst. Han är ej blott utsigtsmålare, ehuru utmärkt äfven som sådan, utan framförallt framställare af det ideala landskapet, och der tjusar han genom den förträffliga afvägningen af massorna, genom sammansättningens rikedom och harmoni, genom ypperlig detaljskildring och ett ljusdunkel, hvars trollska spel gjuter sig öfver det hela och lyfter det upp till fantasiens verld, utan att upphäfva dess samband med verkligheten. Än majestätisk och djerf, än mild och leende, alltid full af känsla och ädelhet, tillhör han sin tids bästa och mest genialiska konstnärsnaturer. »Lika stor som hans flit var hans outtömliga rikedom på idéer. Som exempel kan anföras, att han en morgonstund uttänkte öfver fyrtio landskapsstycken, dem han samtidigt i hast skisserade.» Lätthet och klarhet utmärka ock hans landskap. De i England målade voro stundom mörka och förete mest ljuset samladt på en punkt; i de svenska breder han ofta dagrarna mera jämnt öfver det hela och låter ljuset smyga in äfven i löfvets gömslen. Utmärkt är hans återgifning af luft och skyar. I likhet med den engelska skolans målningar äro M:s sällan fint utarbetade, utan anlagda på effekt och derför djerft och raskt utkastade. Hans aqvareller, af hvilka han utfört kanske flere tusental, utmärka sig också genom öfverdådig friskhet och en utomordentligt lätt touche. M:s porträtt, af hvilka han målat flertalet i Sverige, hafva mycket uttryck och äro fint uppfattade, men någon gång svaga i teckningen; detsamma gäller äfven om hans figurer i landskapen, och särskildt i de kompositioner, der en handling utgör hufvudsaken. Hufvud och händer äro ofta för stora och sammanhanget i de olika kroppsdelarna mycket lösligt. Detta fel är mindre märkbart i hans äldre arbeten, men tilltager med åren. Mot början af 1800-talet blef M. alltmer förgäten, hvilket gaf honom anledning att 1806 föranstalta en utställning af sina arbeten, öfver hvilka en tryckt förteckning samtidigt utgafs. Den upptager 212 nummer i olja, utom gouacher, lavier och kolorerade gravyrer, dock åtskilliga redan målade i England. Det är ej bekant huruvida denna uppvisning lyckades ådraga sig någon allmännare uppmärksamhet; men väl vet man, att M. sedan dess var föga verksam och än mindre ihågkommen. Ja Hammarsköld kunde i sina 1817 tryckta föreläsningar öfver konsthistoria uppgifva honom afliden redan 1811, oaktadt han dog i Stockholm först d. 25 Jan. 1818. Men upprättelsens tid kom tämligen snart. Redan Boije i sitt »Målarelexikon» (1833) egnar honom det varmaste erkännande, och N. Arfwidsson prisar honom i särdeles uppskattande ordalag i sin anmälan af konstföreningens utställning 1841 (»Frey» s. å.). Såsom vittnesbörd om huru M:s egen samtid uppbar honom behöfver blott anföras, att han var bland Ehrensvärds, Bellmans, Sergels och Masreliez' förtrognaste och mest värderade vänner. M:s taflor från hans svenska tid äro mycket spridda. Nationalmuseums galleri förvarar sju stycken af hans hand, bland dem det mästerliga Landskap med vattenfall, som konstnären utförde för sin elev Linnerhielm. Många finnas å Drottningholm, än flere i enskilda samlingar. Hans handteckningar äro allmänt spridda och ännu bevarade kanske till mer än ett tusental. Gravyrer efter taflor af honom finnas (utförda af honom sjelf samt af brodern och sonen). -rn.
2. Martin, Fredrik Erik, kopparstickare, den föregåendes son, föddes i London 1776, följde fadern till Sverige och blef hans lärjunge i gravyr samt konstakademiens och professor Hilleströms i teckning och målning. Huru långt M. hann som målare är ej kändt. Deremot eger man af hans hand en del blad i gravyr, som visa, att han följde faderns blandade manér tämligen osjelfständigt och utan högre begåfning. Utom porträtt af Elias Martin och Desprez efter Sergel utförde han efter taflor af Hilleström: Skåningar, Smålänningar, Ett sällskap, som profiterar af värden, Klubb, Krogen m. fl., i hvilka fadern sannolikt haft andel. M. öfvergaf sedan konsten och egnade sig åt sin farfaders yrke samt afled som snickaremästare i Stockholm 1854. -rn.
3. Martin, Johan Fredrik, kopparstickare, broder till M. 1, föddes i Stockholm d. 8 Juni 1755 och började redan som ung gosse ifrigt teckna efter kopparstick samt for 1770 öfver till England för att erhålla konstundervisning af sin broder. Denne märkte straxt hans anlag för kopparstickarekonsten, hvilken M. genast under broderns ledning började studera, jämte det han äfven inhemtade råd och lärdomar af de då högt ansedde mästarna i gravyr Woollett och Bartolozzi. Hösten 1776 kom han hem på besök och stannade till följande vår, under hvilken tid han fulländade ett stort, redan i England påbörjadt landskap i oval form, efter målning af brodern, hvars spelande dagrar och varma ton han med mycken framgång öfverfört i sitt verk. Återkommen till London, sysselsatte han sig hälst med gravyrer efter genrer och från historiemålningar af brodern, alla i ett ganska utbildadt streckmanér och ofta tryckta i flere färger, en teknik, som just vid denna tid blef på modet. Hösten 1781 lemnade han England, blef väderdrifven till Norge och kom först mot julen till Stockholm. Han planerade då och påbörjade åtskilliga gravyrverk, något som var nytt i Sverige. Så utkommo Svenska vuer (2 stycken), Svenska galeriet (2 häften med 12 porträtt och biografier, 1782--83) samt 8 porträtt af serafimerriddare. Företagen måste dock, i brist på uppmuntran, snart upphöra. De följande åren (1784--87) företog han färder genom olika delar af fäderneslandet, under hvilka han tecknade en stor mängd utsigter. Derjämte utförde han på beställning ej få porträtt, i hvilka han mer och mer tillämpade ett blandadt manér och slutligen öfvergick till punktering samt allra sist till aqvatinta, hvilken han med ovanlig smak och finhet behandlade. Med midten af 1790-talet begynte han, i likhet med brodern, etsa konturteckningar af Stockholmsutsigter m. m., dem han sedan med mycken skicklighet behandlade som aqvareller och flitigt afsatte. Slutligen började han, 1805, att utarbeta dessa och liknande teckningar i aqvatinta, och hans stora verk Svenska vuer, innefattande 46 olika utsigter, såg sålunda småningom dagen. Detta praktverk (hvars plåtar nu förvaras i Nationalmuseum) visar M. på höjden af hans färdighet som tecknare och aqvatintagravör samt är synnerligast märkligt för den mjukhet och omvexling konstnären förstått förläna den eljest något entoniga tekniken. Ett vackert prof på sin skicklighet hade M. för öfrigt lemnat i några planscher, som han utfört för Skjöldebrands stora praktverk »Voyage pittoresque au Cap Nord.» (1801--02). Jämte sina vyer medhann M. åtskilliga andra serier och enstaka blad, såsom Svenska hof- och ordensdrägter (10 blad), Svenska provinsdrägter, efter Hilleström (10 blad), porträtt af Napoleon Bonaparte, Kronprinsen Karl Johan, Karl Johan jämte Desideria, M. Lehnberg, M. Wallenstråle, Myhrman m. fl. för att blott anföra några få af de till nära 100 uppgående personbilderna af hans hand. Af hans ej få bokillustrationer hafva under M. 1 nämnts vignetterna till »Bacchi tempel» (1783) m. fl. efter broderns teckningar. M. afled i Stockholm d. 28 Sept. 1816. Han var ledamot af Målareoch bildhuggare-akademien. -rn.
4. Martin, Elias Fredrik, målare, född 1804, af samma slägt som de föregående, nedsatte sig som »artist och målaremästare» i Nyköping, der han afled 1854. Han tecknade och utförde på sten bl. a. en utsigt af Kalmar. -rn.