Masksjukdom, masksot, helminthiasis, med., sjukdom, som beror på tillvaron af mask inuti menniskokroppen. De flesta inelfsmaskar förekomma i tarmkanalen, såsom binnikemaskar, spolmaskar och springmaskar, men maskar träffas äfven i andra organ, t. ex. distomum i lefvern, strongylus i njurarna, blåsmaskar i hjernan, trikiner i musklerna o. s. v. Det är klart, att hvarje särskildt maskslägte framkallar en särskild form af sjukdom, beroende på maskens natur, stället för dess förekomst m. m. I allmänhet är det dock svårt att uppställa säkra tecken för hvarje särskild form af masksjukdom. Binnikemasken (se d. o.) t. ex. kan förekomma utan att störa välbefinnandet. Merendels ger den sig dock på något sätt tillkänna, såsom genom koliksmärtor, digestionsrubbningar, trötthet, mattighet, störd sömn, ojämn afföring (än förstoppning, än diarré), stundom äckel eller kräkning och salivering. Ett bland de mest karakteristiska tecken på förekomst af binnikemask är en tidtals påkommande omotiverad hunger, som kan tvinga patienten att gå upp midt i natten och äta, fastän han intagit en stadig aftonmåltid. Smärtor i maggropen framkallas lätt genom vissa födoämnen, som masken afskyr, t. ex. sill, lök, salt skinka, skarpa kryddor, hvaremot mjölkmat och slemmiga soppor verka lugnande. Vidare brukar binnikemasken verka reflektoriskt på nervsystemet, framkallande utvidgning af pupillerna, skelande, hjertklappning, tandskärning under sömnen, konvulsioner, dock ej verklig epilepsi, danssjuka och någon gång äfven hastiga, partiella förlamningar. Det enda säkra tecknet på binnikemasken är dock dess afgång med exkrementen, som ofta sker i kortare eller längre bitar. Äfven kan den upptäckas genom mikroskopisk undersökning af exkrementen, hvilka innehålla massor af de för hvarje art karakteristiska äggen. -- Äfven spolmaskarna, som förekomma oftare hos barn än hos fullväxta, kunna förefinnas utan några egentliga yttre symtom, ehuru de oftast framkalla ett eller annat af ofvannämnda tecken, stundom äfven klåda i näsan och blåa ringar kring ögonen. Någon gång tillstöta svårare komplikationer genom maskens vandringar och inkilningar, t. ex. i gallgången, i lefvern, i luftrören o. d. -- De minsta trådmaskarna, änger eller oxyuris, vandra ned i ändtarmen och ut genom sfinktern och förorsaka då en olidlig klåda i stolgången. De kunna äfven krypa in i genitalia samt der förorsaka retning och flytning. I allmänhet har man förr haft benägenhet att skylla alla möjliga krämpor, i synnerhet hos barn, på mask, i synnerhet i fråga om epilepsien, för hvilken sjukdom man i otid användt maskkurer. De sjukdomsfenomen, som framkallas af trikiner och öfriga inelfsmaskar, beskrifvas under de särskilda maskarnas namn.
Behandlingen af masksjukdomar bör i första rummet gå ut på att förekomma invandringen i kroppen af deras ägg och frön. Binnikemaskarna utveckla sig ur de blåsmaskar (dynt, echinococcus), som finnas i fläsk, kött och fisk. Man måste derför våra ytterst försigtig med förtärandet af dessa födoämnen i rått tillstånd. Af dynt i fläsk födes Taenia solium; från det råa oxköttet kommer Taenia mediocanellata, från graflax och grafsik Bothriocephalus latus (se vidare Binnikemask). Man borde derför aldrig äta dessa födoämnen annat än väl kokta eller stekta. Otaliga äro de medel och kurer, som blifvit använda till fördrifvande af mask. Tron att fördrifningen skulle gå lättare i slutet af månaderna eller vid månskiftena har intet säkert stöd. Mera skäl har Küchenmeisters råd att hälst försöka om våren, emedan hakarna, med hvilka masken suger sig fast, då bruka falla af. Då de flesta maskkurer ganska starkt angripa organismen, böra de undvikas vid hafvandeskap, menstruation och svaghetstillstånd. Maskfördrifningskuren, som bör ledas af en läkare, består vanligen i en förberedande kur under några dagar genom fasta eller förtärande af för masken obehagliga födoämnen, såsom sill, salt mat, lök, starka kryddor, kärnfrukter, svart kaffe, bränvin, med undvikande af mjölk- och mjölrätter samt öl. Under dessa dagar kunna äfven smärre doser af maskmedlet intagas, och dagen före maskkuren bör magen rensas genom ett lindrigt laxativ. Den egentliga maskkuren består mest af följande medel (s. k. anthelmintiska medel), enbart eller flere tillsammans: roten af Potystichum Filix mas, en ormbunke, som växer öfverallt i våra skogar, dekokt på granatrot, kusso, kamala (se artiklarna om dessa medel). Kommer masken fram, fordras försigtighet, så att den ej afslites; ty om ej »hufvudet» kommer med, växer snart en ny mask ut derur. Spolmaskar fördrifvas lättast genom »maskfrön» (se d. o.) och santonin, anger bäst med kalla vattenlavemang. Jfr Hydatid-sjukdom. F. B.