Mästersång

Mästersång (T. meistergesang), den didaktiska lyrik, som i Tyskland framgick ur medeltidens minnesång (se d. o.) och odlades skråmässigt under 1300--1500-talet, nästan uteslutande inom städernas handtverkarekretsar. Mästersångarna togo i arf den senare minnesångens formförkonstling och drefvo den vida längre genom nya, pedantiska regler. Sammanfattningen af de noggranna föreskrifter, hvilka måste följas vid mästersångernas diktande, kallades tabulatur. En sång (bar) bestod af strofer, hvarje strof af 2 sinsemellan (till versmått och melodi) lika delar, stollen, jämte en tredje, abgesang, af olika byggnad. Dikterna framsjöngos, men alltid utan ackompanjemang. En versart med tillhörande melodi benämndes ton l. weise och kunde bära de löjligaste namn, t. ex. »die gestreift safranblümleinweis Hans Findeisens», »die abgeschieden vielfrassweis». Under ifvern att räkna stafvelserna i versen tog man föga hänsyn till betoning och qvantitet. Den lärling, som ännu ej kunde tabulaturen, kallades schüler, den i tabulaturen utlärde schulfreund; en singer måste kunna sjunga 5--6 »töne», tichter var den, som kunde hopsätta dikter efter andras »töne», och högsta rangen, meister, tillades den, som uppfunnit en ny »ton». Sjelfve kallade de sig ej meistersinger, utan liebhaber des deutschen meistergesangs. De öfvade sig mera enskildt (singschulen), men hade om söndagseftermiddagarna offentliga uppvisningar af sin konst, vanligen i kyrkor (festschulen). Dervid hade tre s. k. merker varfvet att anmärka och bestraffa fel i de föredragna sångerna. Förste pristagaren pryddes för tillfället med en silfverkedja, i hvilken konung Davids bild hängde; på den näst bästes hjessa sattes en krans af sidenblommor. -- Innehållet i mästersångerna var mest af religiös-uppbygglig art, uppfattningen torr och kälkborgerlig; med missriktadt nit lade man nästan all vigt på versifikationen. Emellertid hafva dessa hederliga handtverksmäns sånggillen främjat goda seder och spridt månget bildningsfrö. -- Bland mästersångarna gick en fantastisk sägen, hvilken förlade deras gillens uppkomst tillbaka ända till kejsar Otto I:s tid (936--973). De viste för öfrigt, att såsom stiftare beteckna tolf skalder, bland dem Heinrich Frauenlob, Marner och Konrad af Würzburg. Den första sångskolan synes hafva inrättats i Mainz på 1300-talet. De mest blomstrande funnos i Nürnberg och Augsburg på 1500-talet, och det berömdaste namnet inom dem är Hans Sachs, hvars odödlighet dock icke stöder sig på hans 4,275 mästersånger. I några städer voro dessa sångareskrån verksamma ännu på 1700-talet, och först 1839 upplöste sig det sista af dem, i Ulm. Prof på mästersånger finnas i en af K. Bartsch 1862 utg. samling.