Materialprofning, bestämmande af den eller de fysiska egenskaper hos ett material, hvilka utmärka dess lämplighet för ett gifvet ändamål. Sådan pröfning är af den mest olikartade natur, ty dels kan ändamålet med användandet af ett visst material vara synnerligen vexlande, dels äro de i praktiken begagnade materialen så olikartade. En rationel materialprofning började tillämpas först på konstruktionsområdet, och detta bildar fortfarande medelpunkten för alla sträfvanden att ernå möjligast korrekta och enhetliga metoder för materialens bedömande.
I materialprofningens utveckling, som helt och hållet egt rum under 1800-talet, hafva Sveriges teknici tagit en ej obetydlig del. Redan 1826 företog assessor P. Lagerhjelm på Jernkontorets bekostnad en omfattande undersökning (beskrifven i »Jernkontorets Annaler» s. å.) af räckt och valsadt såväl svenskt som engelskt smidesjerns fysiska egenskaper. Hans försök ledde emellertid ej till omedelbar efterföljd. Först på 1860-talet utfördes nästa stora arbete för materialundersökningar under ledning af Knut Styffe, som i det mer än i ett afseende klassiska arbetet »Om jerns och ståls elasticitet, tänjbarhet, och absoluta styrka» (1866) lemnat en redogörelse derför. Särskild omsorg egnade Styffe åt bestämmandet af jerns och ståls elastiska egenskaper på ett mot praktiska förhållanden svarande sätt. Genom försöken ådagalades ej blott olika mekanisk behandlings inflytande på Jernets egenskaper, utan äfven inflytandet af glödgning, härdning o. s. v. samt den kemiska sammansättningens betydelse, hvarvid särskild uppmärksamhet egnades åt kolet. Försöken utfördes emellertid ej blott vid vanlig temperatur, utan utsträcktes till såväl högre som lägre värmegrader och hafva derigenom erhållit ett ännu större intresse. Efter denna tidpunkt hafva många intressanta och värdefulla materialundersökningar blifvit utförda i vårt land, förnämligast vid de offentliga profningsanstalterna. Den första af dessa inrättades 1875 af Jernkontoret vid Liljeholmen och stod under ledning af direktör C. A. Dellwik till sommaren 1896, då dess verksamhet på sätt och vis öfverflyttades till Tekniska högskolans nyinrättade materialprofningsanstalt, till hvilken den förra anstaltens 100-tons Werder-maskin blifvit af Jernkontoret på vissa vilkor öfverlåten. 1888 öppnades i Göteborg en offentlig materialprofningsanstalt i samband med Chalmers' tekniska läroanstalt, och den har kraftigt utvecklats i främsta rummet genom prof. A. Wijkanders energi. Den vid Tekniska högskolan inrättade profningsanstalten, för hvars tillkomst förtjensten må i första rummet tillskrifvas prof. G. R. Dahlander, har redan nu (våren 1898) en så pass fullständig utrustning, att följande prof der kunna utföras: hållfasthetsprof (se vidare Hållfasthet) af alla slag på metaller, sten, tegel, trä, kettingar, linor o. s. v., fullständiga cementundersökningar, afnötningsprof, undersökningar af papper, tyg och andra väfnader, elektriska undersökningar, bergskemiska analyser, undersökning af oljor, gasers bränslevärde m. m.
För att lemna ett begrepp om de prof, som bruka utföras vid olika material, må anföras: I. Metaller: draghållfasthet, tänjbarhet, elasticitet, hvilka egenskaper bestämmas genom afslitning af en metallstång uti en så beskaffad maskin, att ej blott den erforderliga kraften noga kan observeras, utan äfven mycket små förlängningar hos profstången. Vidare fastställas stundom böjnings- och torsionsförmågan, motstånd mot sammantryckning, och slutligen göres ofta kemisk analys eller mikroskopisk undersökning. II. Tegel och naturliga stenarter: tryckhållfasthet, nötningsmotstånd, motståndsförmåga mot frysning, vattenabsorptionsförmåga, volymvigt m. m. III. Cement och andra hydr. bindemedel: specifik vigt, volymvigt, malningens finhet, bindetid, volymbeständighet, porositet, drag- och tryckhållfasthet hos prof af en bestämd blandning cement och sand jämte vatten. Förhållandet i vigt mellan cement och sand = 1:3. IV. Trä: fuktighetsgrad, vigtsförhållande och porositet, drag-, tryckoch böjningshållfasthet. V. Väfnader: hållfasthet och tänjbarhet i såväl varp- som inslagsrigtning, väfnadens art, råmaterialets beskaffenhet, färgäkthet m. m. VI. Papper: hållfasthet och tänjbarhet, råmaterialets beskaffenhet, askhalt, tjocklek, vigt, gnuggningsmotstånd. VII. Smörjoljor: viskositetens bestämmande, som är ett uttryck för den inre friktionen och sålunda äfven för oljans förmåga att motstå ett högre eller lägre lagertryck, smörjningsförmågan m. m. Jfr »Hållfasthetsprof å svenska materialier samlade och utgifna på föranstaltande af Järnkontoret» (1897).
Nödvändigheten af att materialundersökningar utföras efter vissa enhetliga normer visade sig snart nog, och redan 1884 sammankallade prof. J. Bauschinger en mängd för saken intresserade till ett första internationelt möte i München för dessa vigtiga frågors behandling. Denna kongress efterföljdes af andra i Dresden (1886), Berlin (1890), Wien (1893) och Zürich (1895). Vid den sistnämnda stiftades föreningen »Internationaler verband für die materialprüfungen der technik» med prof. L. von Tetmajer i Zürich som förste president. Nämnda förbund hade i Aug. 1897 sin första kongress, i Stockholm, der representanter från 15 nationer till ett antal af öfver 400 voro församlade. Ax. W–g.