Mätta. 1. Kem., dels neutralisera en syra med en bas och tvärt om (jfr Mättningskapacitet), dels låta ett lösningsmedel upptaga så mycket af ett ämne, som det förmår. En sådan lösning kallas »mättad». -- 2. Fys. Ett rum säges vara mättadt med ånga, då det innehåller den största mängd ånga, som vid den rådande temperaturen kan finnas deri (i denna mening säges t. ex. luften vara mättad med fuktighet). -- En magnet kallas mättad, när hans magnetism är den starkaste, som, med afseende fäst på hans form, dimensioner och härdning, kan bibringas honom. 1. P. T. C. 2. R. R.