Medien

Medien (Grek. Media, Lat. Media, Fornpers. Mada, bibelns Madai) kallades i forntiden nordvestra delen af det nuvarande Iran (ungefär prov. Aserbeidjan, Ghilan och Irak Adjmi). M. begränsades i v. af Assyrien, i n. af Armenien och Kaspiska hafvet, i ö. af Iranska öcknen, i s. af Persis och Elam (Susiana). Af forngrekiska geografer indelades landet i Stor-Medien, södra delen, och Atropatene l. Lill-Medien, norra delen. M. är öfvervägande bergland, och i synnerhet dess norra och vestra delar fyllas af vidt förgrenade bergskedjor, hvilka äro att betrakta såsom en fortsättning af det armeniska höglandets väldiga bergmassor. I mellersta och östra delarna lemna dock bergen plats för vidsträckta slätter. Längst i n. v. ligger en stor saltsjö, fordom kallad Kapauta (Lacus Matianus, nu Urmia-sjön). På gränsen mot Armenien eller kanske snarare inom detta land flyter Araxes (nu Äras). Betydligast bland de inhemska floderna är Amardos (nu Kisil Usen), från de vestra gränsbergen med nordöstligt lopp till Kaspiska hafvet. M. är till största delen mycket fruktbart och framalstrade fordom i synnerhet berömda sydfrukter. Högt ansedda voro äfven dess hästar. Mineralriket lemnar företrädesvis salt och smaragder. De förnämsta städerna voro i Stor-Medien: hufvudstaden Ekbatana (l. Akmatana. nu Hamadan), Ragai, den äldre hufvudstaden, Aspadana (nu Ispahan), i Atropatene: Gazaka, Sanina och Praaspa l. Vera. -- M:s äldre historia, hvilken förut varit insvept i ett ogenomträngligt dunkel, har i senare tider fått en öfverraskande belysning genom upptäckten och tolkningen af de assyrisk-babylonska och persiska kilskrifterna (se Kilskrift). Dessa urkunder ådagalägga, att M. såväl som kringliggande land i urminnes tid bebotts af folk, hvilkas språk tillhöra den stora turanska eller altaiska gruppen. (Sjelfva namnet Mada är ett turanskt ord, som betyder land.) En österifrån invandrande arisk stam synes dock redan mycket tidigt hafva dels förjagat, dels underkufvat dessa folk. I M. var striden långvarigare än på andra håll, och äfven sedan de nye inkräktarna kommit till väldet, qvarstod urbefolkningen såsom ett betydelsefullt element, hvilket bäst synes deraf att bland de tre språk, på hvilka de fornpersiske (achemenidiske) konungarnas kilskrifter äro författade, ett är turanskt. De täta anfall, för hvilka M. var utsatt från de assyriske herskarnas sida, synas äfven hafva verkat en sammanslutning emellan de skilda folkelementen och dermed bidragit till att stärka den mediska nationaliteten. Mederna bekände sig till Zoroasters lära; en vigtig ställning bland dem intogo magerna (se d. o.). I en urkund af Tiglatpileser I (omkr. 1130 f. Kr.) omtalas för första gången ett assyriskt fälttåg mot M. och Armenien. Salmanasar V (859--823), Bin-nirar (809--781) och Tiglatpileser II (747--727) berömma sig alla af att hafva besegrat M. och lagt det under det assyriska väldet. Sargon (723--704) säger sig visserligen hafva kufvat en ny medisk uppresning under Dajauku (Deioces), men fann sig emellertid föranlåten att anlägga fästningsverk till skydd för Assyrien mot mediska anfall. Att M:s underkufvande genom de nämnde konungarna ingalunda varit fullständigt, bevisas för öfrigt deraf att Assarhaddon (681--667) uttryckligen förklarar, att ingen bland hans företrädare lyckats betvinga detta folk. Kort före denna tid börjar Herodotos' berättelse om M., och kilskrifterna synas i hufvudsak bekräfta hans skildring af det mediska rikets allmänna tillstånd. Detta var vid den tiden ännu deladt i en mängd af hvarandra oberoende små samhällen, hvilka Herodotos enligt grekiskt åskådningssätt betecknar såsom »fristater». Men sannolikt voro de snarare små furstendömen, i hvilka herskarens makt var tämligen starkt inskränkt genom en mäktig aristokrati, således med samma slags författning, som ännu under de äldre achemenidernas tid återfinnes i Persien. Deioces, en bland dessa småfurstar (eller »domare»), skall enligt Herodotos hafva begagnat det stora anseende, som han lyckats vinna, till att under sin spira förena hela M., hvarefter han grundade den nya hufvudstaden Ekbatana. Äfven säges han för att höja sitt anseende hafva infört ett ytterst strängt hofceremoniel, hvarigenom monarken gjordes nästan otillgänglig för undersåtarna. Berättelsen om Deioces såsom den mediska monarkiens grundläggare stämmer emellertid icke rätt väl öfverens med kilskrifternas uppgifter hvilka endast veta att omtala en under hans ledning företagen medisk resning, som kufvades af Sargon (715). Deioces' son Fraortes gjorde ett nytt försök att afskudda det assyriska oket, men blef besegrad och dödad af Assur-bani-pal (635). Han efterträddes af sin son, den kraftfulle Huvachsatara l. Uvakshatra (Cyaxares). I början af sin regering hade denne att bekämpa ett nytt infall af skytiska stammar, hvilka för en tid (Herodotos uppgifver hela 40 år) sägas hafva gjort sig till herrar i landet. Genom flere segerrika fälttåg utvidgade han sedan betydligt sitt rikes område och lyckades slutligen i förbund med Nabopolassar, den assyriske ståthållaren i Babylon, att besegra Assyrien och i grund förstöra dess hufvudstad, Ninive (606). Under honom nådde det mediska väldet sin högsta blomstring och sträckte sig öfver hela Iran, Elam, Assyrien och Armenien. Men redan Cyaxares' son och efterträdare Astyages (omkr. 595--559), en grym och vällustig herskare, störtades från tronen af sin egen dotterson Cyrus (se d. o.), hvars fader Kambyses under medisk öfverhöghet hade varit lydfurste öfver Persis. Dermed ombyttes förhållandet emellan de båda landen, och M. blef en del af det stora persiska riket. Men mederna intogo fortfarande en ansedd ställning vid sidan af perserna, och hos de grekiske författarna benämnas perserna sjelfve ofta meder. Af Alexander den store eröfrades M. år 330 f. Kr. och blef sedermera ett lydland inom det vid delningen af Alexanders välde uppkomna Seleucidiska riket, hvarifrån det under Demetrios Soter eröfrades af arsaciden Mithridates i Partien (midten af 2:dra årh. f. Kr.). M. gjorde dock upprepade försök att återvinna sin sjelfständighet och hade för någon tid en egen konung, Artavasdes, mot hvilken den romerske triumviren Antonius förde krig i senare hälften af 1:sta årh. f. Kr. Från denna tid försvinner namnet M. ur historien. A. M. A.