Medvetande

Medvetande, filos. Filosofiska undersökningar rörande medvetandets begrepp saknas visserligen ej i antiken, men de hafva inom den moderna filosofien erhållit sin egentliga betydelse och blifvit för filosofiens utveckling i det hela bestämmande. I stort taget kan det sägas, att man vid undersökningarna gått tillväga på två olika sätt. Det ena har bestått deri att man sökt förklara medvetandet ur det medvetslösa. Detta tillvägagående är analogt med försöken att ur det döda förklara lifvet (se Lif). Man strandar här på det obestridliga faktum att allt, som är, är till för ett medvetande. Någon verklighet, som ej vore till för vårt medvetande, känna vi ej. Detta innebär, att all verklighet är medvetandets bestämning, och att medvetandet sjelf är det första och ursprungliga i allt. Det gifves ingenting, om hvilket menniskan kan vara fullt viss, förutom tillvaron af sitt eget medvetande och dettas innehåll, ja något annat finnes i sjelfva verket ej för henne, och all hennes analys blifver följaktligen en analys af detta. Redan Cartesius fann sig derför böra gå deri motsatta vägen. »Jag tänker, derför är jag till» (cogito, ergo sum) blef för honom det enda omedelbart vissa, och ur detta sökte han härleda allt annat, ehuru han visserligen sedermera i utförandet blef denna sin princip i viss mån otrogen. Men han fann efterföljare, som konseqventare och renare än han genomförde densamma. De undersökningar Kant företog äro i detta afseende att betrakta såsom särdeles vigtiga förberedelser, ehuru han visserligen aldrig kom fram till insigt i att medvetandet är det egentliga väsendet i allt. Bestämdare uttalades detta af hans efterföljare Fichte (das ich setzt sich selbst; »jaget sätter sig sjelf»), ehuru äfven här vissa inskränkningar i förevarande afseende finnas. Såsom en allmän förutsättning såväl hos denne som hos Schelling och Hegel må nämnas deras lära, att medvetandet för att vara verkligt behöfver något annat och yttre (ett omedvetet, ett objekt) och förverkligar sig genom att motsätta sig detta. Boström fann detta gälla endast det menskliga medvetandet såsom ett ändligt sådant. Tänkt i sin renhet, förutsätter medvetandet ingenting annat än sig sjelf allena, hvadan det äfven af Boström kännetecknas såsom sjelfmedvetande (i betydelsen sjelfständigt medvetande = medvetande genom sig sjelf). Så fattadt, utgör det enligt Boström väsendet i allt, och det, som omedelbart presenterar sig såsom något omedvetet, är i sjelfva verket en potens eller lägre form af medvetande. L. H. Å.