Lif. 1. Fysiol. Se Död 1. -- 2. Filos. Försök att förklara lifvet och bestämma dess begrepp hafva sedan äldsta tider sysselsatt forskarna på det filosofiska området. Ett mycket vanligt sätt att gå till väga vid dessa försök har varit, att man från början tagit för afgjordt, att lifvet skall förklaras ur det döda, och sedan på olika sätt sökt lösa den sålunda begränsade uppgiften. Ett typiskt exempel härpå erbjuda de rent materialistiska förklaringsförsöken. Enligt materialismen är den kroppsliga verkligheten den sanna och lifvet ingenting annat än ett af de förhållanden, i hvilka kroppar kunna stå till hvarandra. Svårigheterna vid ett sådant förklaringssätt röja sig bl. a. äfven deruti att materien sjelf visar sig tarfva förklaring likaväl som lifvet och att, då hon obestridligen är till för vårt medvetande, en hänvisning här ligger just på detta medvetande såsom hennes förklaringsgrund. Äfven om det lyckades forskaren att genom kombination af vissa krafter inom det liflösa frambringa lifvet, så vore dermed ingalunda en verklig förklaring gifven af detta. Ty att den liflösa materien i sig eger krafter, som under vissa förhållanden frambringa lifvet, är just det, som framförallt behöfver förklaring. Jämväl åsigter, som i öfrigt velat tillerkänna det andliga en sjelfständig verklighet, hafva ofta i fråga om naturlifvet bibehållit detta mekaniska betraktelsesätt. Så t. ex. Cartesius, som, ehuru han betraktade det menskliga medvetandet, eller hvad han kallade själen, som ett sjelfständigt väsende, likväl betraktade djuren helt enkelt såsom efter mekaniska lagar sig rörande maskiner och menniskans djurlif i enlighet dermed. Äfven här framträda betydande svårigheter, särskildt i det afseendet att klyftan mellan medvetandet, eller själen, å ena sidan och den rent kroppsliga verkligheten å den andra visar sig oöfverstiglig. Det genomgående sätt, hvarpå båda enligt erfarenhetens vittnesbörd bestämma hvarandra, icke minst medvetandets af materialismen med eftertryck framhållna genomgående beroende af kroppsliga vilkor, blifver under dessa förhållanden rent oförklarligt.
Ett motsatt betraktelsesätt är att i lifvet se en sjelfständig princip, som omöjligen kan förklaras ur det döda, utan som sjelf utgör väsendet i allt, äfven i detta senare. Förberedd af flere tänkare, bl. a. Aristoteles och Leibniz, var Schelling den, som på ett afgjordt sätt beträdde denna väg. Genom reflexion på naturen fann Schelling, att hon till väsendet är lefvande, och att ingenting finnes, som är helt och hållet dödt. Men samma betraktelsesätt fann Schelling sig böra tillämpa äfven på det menskliga lifvet och de menskliga förhållandena, hvilka derigenom betraktades ur den synpunkten, att de äro former af lifvet, eller, med andra ord, organiskt bestämda. Genomfördt på olika områden (psykologi, historia, språk m. m.), visade sig detta betraktelsesätt, trots all den ensidighet, hvartill det stundom ledde, såsom epokgörande. Uppgiften måste emellertid blifva att bestämma hvad lifvet är till sitt innersta väsende, hvilket det röjer ej i sina enklaste, utan i sina högsta och egentligaste former, samt att derur förklara de lägre former af lif och den brist på lif, som naturen faktiskt röjer. Sistnämnda uppgift sökte Schelling lösa så, att han betraktade såsom för lifvet väsentligt att utveckla sig och framträda som en enhet af motsatta. Boström fann emellertid, att man, för att komma till rätta med frågan om hvad lifvet är, måste söka ett mått för bestämmandet af högre och lägre former af lif. Vore detta mått funnet, så hade man dermed ock funnit lifvets väsende. I sina högsta och egentligaste former är lifvet medvetande, och ju högre lifvet är, dess egentligare och bestämdare röjer det medvetande. I medvetandet eller sjelfmedvetandet ansåg sig derför Boström hafva funnit lifvets egentliga väsende. Huru ringa denna sida än framträder hos de lägre arterna af lif, är det dock omöjligt att angifva en bestämd gräns, nedom hvilken den skulle helt och hållet saknas, eller ens uppgifva något fall, der detta vore förhållandet. Hvad deremot angår lifvets karakter af att utvecklas och vara en enhet af motsatta, så äro dessa bestämningar visserligen väsentliga för naturens och menniskans lif, men ej för lifvet i det hela. Fastmera angifva de brist och inskränkning i lifvet och tillhöra i så måtto dess ändliga sida. -- Lifvet, sådant det för oss är gifvet, framträder i en mångfald af lägre och högre former, hvilka ständigt gå öfver i hvarandra utan fixa och bestämda gränser, och af hvilka de lägre städse utgöra de högres förutsättningar. Det är derför den i det hela dominerande principen, ej förekomsten af mer eller mindre sporadiska yttringar, hvarefter man har att afgöra, på hvilken ståndpunkt man i ett visst fall befinner sig. Såsom hufvudformer inom naturen har man angifvit vegetativt, animaliskt och menskligt lif, men inom hvarje af dessa former finnas otaliga arter och grader. Inom det menskliga lifvet bör man skilja emellan dess förnuftiga och sinliga sida. Utgående från den iakttagelsen att det lägre alltjämt är det högres förutsättning, hafva de moderna evolutionsteorierna deraf gjort tillämpning på frågan om de olika lifformernas första framträdande inom naturen och lärt, att de högre organiskt utvecklas ur de lägre, hvilket betraktelsesätt äfven tillämpats på det menskliga lifvet och dess former. Huru berättigadt ett sådant sätt att se saken än må vara, leder det dock ej till någon egentlig förklaring af det högre lifvet, blott till ett angifvande af vilkoren för dess första framträdande. L. H. Å.