Död. 1. Fysiol. Hvarje lefvande väsende genomlöper såsom individ, i detta ords vanliga mening, en bestämd räcka af olika skeden -- nämligen utveckling, tillväxt, blomstring och aftagande --, hvars början, för så vidt en noggrann forskning hittills kunnat ådagalägga, alltid oupplösligt sammanhänger med ett föregående lif och sålunda, strängt taget, icke är tydligt utpräglad, men hvars slut är skarpt begränsadt genom döden. På detta sätt betraktad är döden en motsats till lifvet; men sedd från en annan sida, är den en förutsättning för, ja en nödvändig beståndsdel af detta. Ty lifvet är en tillhörighet icke allenast för den hel-organism, som vi benämna individ, utan tillkommer med lika rätt hvar och en af de större eller smärre delorganismer, hvilka i den förra äro sammanbundna till en enhet. I sjelfva verket kunna dessa senare, vi må kalla dem celler, väfnadselement eller någonting annat, betraktas såsom särskilda lefvande väsenden, hvilka inom den stora organismen, hvar för sig, föra ett i viss mån sjelfständigt lif, bestämdt af vissa, för hvarje art olika, lifsvilkor och genomlöpande samma räcka af lifsskeden. Men det, som hos hel-organismen karakteriserar lifvet, eller, med andra ord, dettas lifsyttringar, är med nödvändighet bundet vid delorganismernas död. Så är t. ex. hos menniskan åtskilliga körtlars fysiologiska verksamhet förknippad med de cellers död, hvilka utgöra dessa redskaps väsentliga beståndsdelar, enär de afsöndringar, som körtlarna bereda och hvilka äro så nödvändiga för det helas bestånd, utgöras, så att säga, af deras cellers upplösta lik. Och sjelfva hel-organismens tillväxt framskrider öfver spillrorna af de små arbetare, som uppbygga honom. I fråga om några bland kroppens väfnader, såsom benväfnaden och öfverhuden, är detta i ögonen fallande och fullt bevisadt. En fortsatt forskning skall säkerligen ådagalägga, att detsamma gäller öfverallt, ja man torde kunna säga det vara en allmän lag, att lifsverksamheten kräfver ej endast ett förbrukande af material, utan äfven ett uppoffrande af lif -- ett afdöende af någonting, som förut var lefvande. Uttrycken "lifvet är en fortsatt död" och "döden är lifvets näring" äro derför fullkomligt berättigade.
Men hel-organismens beståndsdelar hafva, i likhet med andra lefvande väsenden, förmåga af fortplantning: de gifva lif åt efterträdare, som fylla deras plats, och på detta sätt bibehålles, under det döden oupphörligt rasar i deras led, dessas ordning orubbad samt dermed individets lif och form. Deras alstringsförmåga är likväl icke obegränsad, och det kommer derför en tidpunkt, då ersättningen -- i stället för att, såsom under ungdomen, vara starkare än manfallet eller, såsom under mannaåldern, lika dermed -- blir allt svagare. De ständiga förlusterna kunna då icke mera fullständigt ersättas, de särskilda organens verksamhetsförmåga försvagas allt mera, och till följd af de derigenom inträdande förändrade lifsvilkoren undergå sjelfva de små medarbetarna i organismens samhälle utmärkande förändringar -- betecknade såsom "senil" eller "regressiv metamorfos" --, hvilka göra dem allt mera odugliga för deras värf. Den orkeslösa, stapplande ålderdomen har då inträdt, och slutligen utslocknar individets lif i döden, enär fortgången af dessa förändringar omöjliggör arbetet af de redskap, hvilkas verksamhet för det helas bestånd icke
ett ögonblick kan undvaras. Denna den "normala" eller "fysiologiska" döden, död af ålderdomssvaghet, är likväl jämförelsevis mycket sällsynt. I de flesta fall är döden "tillfällig" (accidentel), framkallad af tillfälliga störande inflytelser, sjukdomar och skador af allahanda slag, hvilka antingen omedelbart träffa de för organismens lif nödvändigaste organen och försätta dem ur verksamhet eller ock medelbart, småningom och liksom på omvägar angripa dem. De vigtigaste af dessa organ, hvilka ock i viss mening kunna betraktas såsom "dödens portar", emedan det är upphörandet af deras verksamhet, som utgör den närmaste orsaken till döden, äro redskapen för blodomloppet och andningen; ty utan dem är organismens lif omöjligt. Den hastighet, hvarmed döden inträder, beror på hvilken del af organismen, som träffas af de störande inflytelserna, och på dessas sätt att inverka. Så t. ex. kommer döden plötsligt, då de nervsystemets centralorgan, hvilka beherska hjertats och andningsmekanismens rörelser, omedelbart angripas. Om döden inträder mer eller mindre långsamt, föregås den af en längre eller kortare dödskamp, hvars skaplynne vexlar, allt efter som det är den ena eller andra af de nämnda portarna, genom hvilken döden gör sitt inträde. Huru detta än må ske, om långsamt eller plötsligt, utslocknar dock ej lifvet hos alla organismens delar i samma ögonblick, och det är derför nödvändigt att göra en bestämd skilnad mellan individets, eller helorganismens, och dess särskilda smådelars död; ty till följd af de senares ofvan betonade sjelfständighet såsom lefvande väsenden kan deras lif ofta fortfara jämförelsevis länge efter att det hela upphört att lefva. De tydligaste och mest bekanta exemplen på att väfnadselementen och organen kunna öfverlefva hel-organismen erbjuda vissa reptilier, amfibier och fiskar; men äfven hos de högst stående djuren, menniskan icke undantagen, äro samma iakttagelser gjorda. Enda skilnaden är, att hos de senare detta öfverlefvande är mindre långvarigt. Vid många former af plötslig död kunna emellertid äfven hos menniskan musklerna i flere timmar bibehålla förmågan att sammandraga sig, då de eller deras nerver retas.
Till följd af nu antydda förhållande är det icke alltid lätt att med noggranhet angifva det ögonblick, då individets lif för alltid utslocknat, eller, med andra ord, då ett återkallande till lifvet icke mera är möjligt. Men till denna svårighet bidrager jämväl en annan omständighet: organismens lif, eller, rättare, dess lifsyttringar, kunna nämligen under vissa förhållanden reduceras till så svaga spår, att de endast genom den noggrannaste undersökning kunna påvisas. Det är nyssnämnda tillstånd, som benämnes skendöd. Hos en mängd lägre organismer är skendöden, eller, såsom man i detta fall ock plägar uttrycka sig, "det latenta lifvet", en normal företeelse. Så kunna växternas frön sägas befinna sig i ett sådant tillstånd, hvilket, som bekant, hos olika växter är af mycket olika varaktighet, i det att en del växters frön på jämförelsevis kort tid förlora sin grobarhet, d. v. s. förmågan att återupplifvas, andras deremot bibehålla den i århundraden. Åtskilliga lägre djurformer, såsom infusionsdjur, hjuldjur (rotiferer) och tardigrader, kunna (något som man länge vetat) intorka samt i form af torrt pulver förvaras hur länge som hälst och åter upplifvas genom inflytande af fuktighet. Hos mycket högre stående djur, t. ex. grodor och vattenödlor, åstadkommes ett liknande tillstånd genom stark afkylning, och hos det ny värpta, befruktade hönsägget kan, under inflytandet af en låg temperatur, det redan inledda utvecklingsarbetet under en jämförelsevis lång tid vara fullkomligt hämmadt och vid stegrad värme åter fortsättas. Äfven hos menniskan är skendöden, om också ej förekommande i så stor utsträckning, som en uppskrämd inbillning velat göra troligt, likväl en med säkerhet ådagalagd företeelse.
Skendöden kan uppträda såsom följd af en mängd olika sjukliga tillstånd. En af de vanligaste orsakerna är qväfning, såsom vid drunkning, hängning och kolosförgiftning. Vanmakt (synkope), som uppstår i följd af en ytterlig nedsättning i hjertats verksamhet, med deraf härrörande förlust af medvetandet och upphörande af andningsrörelserna, är af alla dessa tillstånd det, som till det yttre mest liknar den verkliga döden. Orsakerna till vanmakten kunna vara mångahanda, såsom betydliga blodförluster genom inre eller yttre blödning, vissa svåra sjukdomar, t. ex. koppor, tyfus och kolera, samt hysteriska anfall. Äfven förfrysning är en ej ovanlig orsak till ett dödsliknande tillstånd, som kan hafva ganska lång varaktighet. Så har man exempel på personer, som varit stelfrusna och betraktade som döda, men hvilka återkallats till lifvet efter tjugofyra timmars, ja ända till nära två dygns skendöd. Andra orsaker till skendöd äro: rus, inflytande af åtskilliga gifter (t. ex. eter, kloroform, opium och morfin) samt åskslag och häftigt mekaniskt våld (hjernskakning). Skendödens varaktighet är mycket olika, allt efter individets ålder och kroppsbeskaffenhet samt naturen af de orsaker, som vålla densamma. Längst har man funnit den vara vid förfrysning och hysterisk vanmakt.
Ehuru, såsom redan blifvit nämndt, det icke sällan kan möta svårighet att med bestämdhet afgöra i hvilket ögonblick individets lif utslocknat, bildar likväl sammanfattningen af de företeelser, som omedelbart föregå döden, en tafla, hvars betydelse, åtminstone af den erfarne läkaren, svårligen kan misskännas. Men det återstår alltid fall, der, i synnerhet för den vid dödens åsyn mindre vana allmänheten, afgörandet till en tid kan vara förenadt med svårigheter, och det kan ej förnekas, att detta förhållande vid några sällsynta tillfällen, såsom vid häftiga farsoter, i följd af alltför stor brådska med likets jordande, gifvit anledning till beklagansvärda misstag.
Då lifvet definitivt upphört, hemfaller organismen åt de yttre agentiernas okontrollerade inflytelse, och deraf framkallas i den döda kroppen en rad utmärkande förändringar -- säkra dödstecken --, af hvilka några få här må nämnas. Temperaturen sjunker småningom till likhet med det omgifvande mediets; till följd af vattenafdunstning hopfalla och skrumpna anletsdragen;
på sådana ställen, der öfverhuden (epidermis) af en eller annan anledning blifvit afskrubbad (i hvilket fall under lifvet och äfven vid skendöd alltid en sårskorpa bildas), intorkar den underliggande läderhuden, så att den blir lik pergament; de förut klara hornhinnorna fördunklas; ögongloberna sjunka in i sina hålor samt blifva mjuka och sammanfallande, och på de nedåt vettande delarna af kroppen uppträda blåröda fläckar (likblånader) af blodets diffunderande färgämne. Musklernas död gifver sig tillkänna genom en egendomlig förändring, som -- enär dessa organ utgöra en så stor del af kroppens massa -- förlänar hela liket en utmärkande egenskap och derför i alla tider fäst uppmärksamheten såsom ett säkert dödstecken -- likstelheten. Denna uppträder i vanliga fall omkr. 6--12 timmar efter döden samt börjar i de muskler, som röra underkäken, och utbreder sig i en viss ordning till de öfriga. Muskeltrådarnas under lifvet mjuka, halft flytande innehåll stelnar dervid genom ett slags löpningsprocess, och musklerna blifva till följd deraf hårda samt draga sig något tillsammans. Då likstelheten är väl utbildad, kan kroppen blifva så styf som ett stycke trä. I sällsynta fall, företrädesvis vid hastiga och våldsamma dödssätt, tyckes denna förändring kunna inträda plötsligt och samtidigt med den allmänna döden. Det är endast genom ett sådant antagande man kan förklara skildringarna från de sista stora krigens slagfält, der de döde icke sällan funnits i sådan ställning -- t. ex. sittande upprätt, med upplyfta armar o. s. v. --, som om den sista lefvande sammandragningen af musklerna omedelbart skulle hafva öfvergått i likstelheten. Efter en tid af 36--48 timmar löser sig denna styfhet, och kroppen blir då åter mjuk och slapp. Antingen dessförinnan eller sedermera, allt efter dödsorsaken och den omgifvande luftens temperatur, uppträder den sista förvandlingen, det säkraste dödstecknet, som af ingen kan misskännas -- förruttnelsen, och denna fortskrider utan uppehåll. Dess första spår, hvilkas inträdande kan påskyndas genom värme och fuktighet, visa sig såsom en grönaktig färgning af huden ofvan ljumskarna, hvarifrån den småningom utbreder sig öfver hela buken. Förruttnelsen, hvilken är ett sönderfallande af organismens mycket sammansatta föreningar i deras enklare beståndsdelar, utgör ett nödvändigt förarbete för dessas upptagande af och införlifvande med andra lefvande väsenden (växterna), och på detta sätt blifver dödsförvandlingens sista akt en förberedelse till de sönderfallna spillrornas återuppstående i nya lifsformer.
2. I teologisk mening sammanfattar man under benämningen död alla syndens följder, i synnerhet för så vidt de träffa syndaren personligen. Döden är, såsom redan före syndafallet förutsades (1 Mose b. 2: 17), syndens lön (Rom. 6: 23) och för syndens skull inkommen i verlden (5: 12 o., f.). Den är af tre slag: den andliga, den lekamliga och den eviga, hvarvid dock bör märkas, att den sistnämnda är en fortsättning af den första. Den andliga döden är själstillståndet hos den menniska, som genom synden skilt sig från Gud. Detta tillstånd består i ofrid i samvetet, inre tomhet, förståndets förmörkande i andliga ting och otillgänglighet för den gudomliga sanningen äfvensom i viljans oförmåga att åstadkomma någonting verkligt godt. Den heliga skrift antyder, att en menniska redan i detta lifvet kan sjunka så djupt i ett sådant (förhärdelsens) tillstånd, att ingen upprättelse är möjlig. -- Den lekamliga döden, som likaledes är en följd af synden (1 Mose b. 3: 19), består deri att själ och kropp skiljas, hvarefter kroppen upplöses i sina jordiska beståndsdelar, men själen fortlefver i evighet. Från kristlig synpunkt är den lekamliga döden ej allenast en naturprocess, utan ett verkligt ondt, en onaturlig rubbning af det ursprungliga förhållandet. Denna våldsamma slitning mellan den menskliga naturens tvänne beståndsdelar kan ej ursprungligen hafva varit skaparens afsigt. Härmed är likväl ej sagdt, att det var menniskans bestämmelse att evigt förblifva på jorden: hon kunde genom en annan art af förvandling, genom en mildare förflyttning, hafva öfvergått till ett högre lif (jfr 1 Mose b. 5: 24), såsom det enligt den heliga skrifts antydningar skall ske med de troende, hvilka lefva på jorden vid Kristi återkomst (1 Tess. 4: 17; 1 Kor. 15: 51--53). En symbol af den oförgängliga lifskraft, som menniskans kropp i det ursprungliga tillståndet i sig egde, var "lifvets träd", från hvilket de första menniskorna efter syndafallet blefvo utestängda (1 Mose b. 3: 24). Till den lekamliga döden äro ock att räkna de sjukdomar, plågor och lidanden, hvilka menniskan i detta lifvet är för syndens skull underkastad, äfvensom den "förbannelse" '(1 Mose b. 3: 17) och förnedring, som af samma skäl hvila öfver naturen (Rom. 8: 20, 22). -- Den eviga döden, eller "den andra döden", är det tillstånd, i hvilket en menniska, som med själ och kropp är skild från Guds gemenskap, lider det eviga förderfvet (Matt. 10: 28; 25: 41, 46; 2 Tess. 1: 9).
Genom Kristi död och uppståndelse blef dödens makt besegrad; ty synden, som är dödens udd, blef derigenom borttagen (1 Kor. 15: 55, 56). Den andliga, och till följd deraf äfven den eviga döden blir för dem, som tro på Kristus, tillintetgjord, och den lekamliga döden, hvilken de för syndens skull måste genomgå (Rom. 8: 10), blifver för dem ett medel till fullständig befrielse från synden och en ingång till fullkomlig gemenskap med Gud (2 Kor. 5: 1; Fil. 1: 23). C. L. E. J. Ö.