Mellanrikslag, jur., i vidsträckt bemärkelse lag, i hvilken olika stater iklädt sig vissa åtaganden gentemot hvarandra eller gentemot hvarandras undersåtar. Ett emellan olika stater ömsesidigt ordnande af förhållanden, som tillhöra lagstiftningens område, kan stundom, då staterna äro förenade under samma öfverhufvud, ega rum medelst en gemensam lag, t. ex. den svensk-norska riksakten af 1815 och samma års förordning om Sveriges och Norges inbördes skeppsfart och handel (den norska lagen var nämligen endast en upprepning af den svenska). Den vanliga formen i dylika fall har dock, äfven emellan brödrarikena, likasom eljest emellan fullt fristående stater, varit den, att särskilda lagar utfärdats för hvartdera riket, men att i hvardera lagen bestämts, att den skall gälla, endast så länge motsvarande föreskrifter förblifva i kraft i det andra riket, hvartdera riket i allmänhet obetaget att ändra eller upphäfva sin lag, om än vanligen med förbehåll att sådan ändring eller sådant upphäfvande träder i kraft först viss tid efter derom fattadt beslut. Klart är likväl, att sådana ändringar i ena rikets lag, som innebära en förmån för det andra riket, icke medföra upphäfvande af motsvarande bestämmelser i det andra rikets lag. Å andra sidan torde en förändring i ena rikets lag, hvarigenom det andra riket ställes i sämre läge, än det betingat sig, föranleda, att i detta senare rike hela lagen träder ur kraft i fråga om förra riket. Olika tolkningar af en dylik lag till nackdel för ettdera riket hafva deremot, åtminstone i Sverige, ej medfört sådan påföljd. Der landen hafva skilda regeringar, plägar öfverenskommelse om sådan »mellanrikslagstiftning» träffas medelst internationelt fördrag (se Internationel), hvilket icke kan ifrågakomma, då staterna bilda en union. Exempel på dylika lagar äro de svensk-danska, af en konvention föregångna lagarna af år 1861 om ömsesidig verkställighet af domar och utslag (benämningen »mellemrigslov» trätfas i dansk literatur för dessa) äfvensom de skandinaviska myntlagarna af 1873--76, hvilka inleddes af konventioner dels emellan Sverige och Danmark, dels emellan Norge och Danmark. Svensk-norska mellanrikslagar äro för öfrigt de yngre förordningarna rörande landens ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden (se nedan) samt den under 15 års tid ouppsägbara s. k. internationella lapplagen af 1883 (se Lappar, sp. 777, 778). Till de s. k. mellanrikslagarna kunna deremot ej räknas sådana för särskilda land utfärdade, hufvudsakligen öfverensstämmande lagar, i hvilka intet förbehåll å ömse sidor gjorts om bestämmelsernas fortfarande giltighet, t. ex. de skandinaviska vexellagarna.
I inskränkt betydelse användes ordet »mellanrikslag» i dagligt tal för de ofvan berörda, nu gällande förordningarna angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, hvilka ersätta de mellan fristående stater brukliga handels- och sjöfartsfördragen. -- Särskilda bestämmelser rörande gränsboarnas samfärdsel träffas redan mycket långt tillbaka. Under tiden närmast före föreningen voro de svensk-norska tullförhållandena så ordnade, att varuförseln sjöledes var underkastad i allmänhet gällande författningar, men att för godstransporten landvägen fanns en särskild gränstullstadga af 1799, genom hvilken i de flesta fall bestämdes något lägre, endast i några fa fall högre tullafgifter än i sjötulltaxan. Men under det att den senare dels upptog flere artiklar, som icke nämndes i den förra, dels innehöll en bestämmelse, att för icke särskildt nämnda varor skulle erläggas en värdetull af 10 proc., så foreskref åter gränstullstadgan, att alla der icke uppräknade varor vore förbjudna till ineller utförsel vid varans förlust och böter såsom för lurendrejeri. På detta sätt förbjöds utförsel från Sverige af svenskt bränvin, bröd, böcker, fartyg, timmer, plankor och bräder samt ved, och införsel af branvin, bröd, böcker, handtverkeri-, manufaktur- och slöjdvaror, alla metaller utom bly, guld och silfver, arbetade, papper, porslin, socker, stenkol samt alla produkter af tobakstillverkning. Detta handelstvång med åtföljande tullumgälder hade esomoftast förorsakat innevånarna på ömse sidor om gränsen de största »ledsamheter, hat och stridigheter», och efter unionens ingående sträfvade man derför att åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd och en utsträckt afsättning af produkter. Sedan förslag uppgjorts af såväl norska som svenska deputerade, utfärdades redan d. 25 Maj 1815 en förordning i ämnet, antagen såsom lag i Norge d. 25 Okt. s. å. De undantag, som derigenom medgåfvos från hvartdera rikets allmänna föreskrifter rörande varors in- och utförsel samt förtullning, voro följande. Det ena rikets fartyg skulle i det andra riket betraktas såsom inhemska och njuta alla dermed förenade rättigheter, när de mellan rikena förde svenska och norska varor, men deremot behandlas såsom utländska, då de införde utländska varor eller befraktades till utländsk ort. (Sedan 1814 åtnjöto dock svenska handelsfartyg i Norge samma rättigheter som privilegierade nationers.) För spanmål och fisk samt alla andra lifsmedel, som sjövägen fördes från det ena till det andra riket, skulle erläggas endast hälften af den för dylika varor i allmänhet bestämda införseltull. Kreatur, spanmål och andra viktualievaror kunde landvägen införas tullfritt från det ena riket till det andra. Med landväga utförseln öfver gränsen af ved, kol, timmer och andra trävaror skulle förhållas enligt äldre författningar. Landväga transport af utländska varor från det ena riket till det andra var helt och hållet förbjuden. Redan före utfärdandet af denna författning, hvarom rikets då församlade ständer ej hördes, hade frågan om gränstullarna blifvit föremål för deras uppmärksamhet, men då författningen mellankom, vidtogo ständerna derutinnan ingen åtgärd. Förhandlingarna utvisa emellertid bl. a., att ständerna betraktade tullgränsens fullständiga upphäfvande såsom ett framtidsmål. Oaktadt den följande tidens prohibitiva riktning vunno åsigterna till förmån för friare grundsatser i fråga om mellanrikshandeln till lands och sjös snart allt större terräng. 1821 förklarade K. M:t, att äfven andra i allmänhet till utförsel tillåtna varor än kreatur, spanmål och viktualievaror skulle, utan hinder af gränstullstadgan, få landvägen utföras öfver norska gränsen emot behöriga tullafgifter. I sin berättelse till 1823 års riksdag förmälde K. M:t sig hafva förordnat, att svenska och norska produkter och manufakturvaror finge tullfritt så land- som sjövägen till Norge och Sverige införas, när sådant i senare fallet verkställdes med svenskt eller norskt fartyg, och ny författning i ämnet utfärdades i Sverige d. 24 Maj 1825, i Norge d. 4 Aug. 1827. Hufvudgrunderna i denna voro: att det ena rikets naturprodukter och tillverkningar i allmänhet kunde landvägen införas i det andra riket, utan att annan införseltull behöfde erläggas än för vissa artiklar half tull eller för eljest med införselförbud belagda varor 15 proc. af värdet; att utländska varor, som i ena riket förtullats, fingo mot half tull landvägen införas i det andra (så vidt ej införselförbud förefanns); samt att vid varuförsel sjövägen de allmänna författningarna gällde, dock att för åtskilliga varor vid direkt införsel i ettdera rikets fartyg erlades endast half tull eller, der varan eljest var underkastad införselförbud, 15 proc. af värdet; hvarjämte äfven beträffande fartygs behandling än större ömsesidiga lättnader medgåfvos. Denna mellanrikslag förblef, med åtskilliga partiella förändringar och tillägg, i kraft intill år 1874, då den ännu gällande mellanrikslagen (utfärdad för Sverige d. 29 Maj, för Norge d. 11 Apr.) tillkom, grundad på ömsesidig tullfrihet för inhemska varor -- med vissa ur fiskalisk synpunkt uppställda undantag --, men full tull för utländska varor samt i allmänhet lika tullbehandling för varuforslingen, vare sig den sker sjöledes eller landvägen. Halftullprincipen är här bibehållen endast för inhemsk spanmål (så vidt den i allmänhet är tullpligtig) vid direkt forsling sjöledes. I fråga om fartygens ömsesidiga rättigheter stipuleras full likställighet med inhemska. Mer än en gång under denna tid hade det ock -- särskildt inom de svensk-norska komitéer, som på 1840- och 1850-talet sysslade med mellanrikslagstiftningens förkofran -- ifrågasatts huruvida icke all tull vid varuförsel öfver landgränsen kunde upphäfvas och en tullförening emellan rikena upprättas efter mönstret från Tysklands stater, en fråga, som dock måst hänskjutas till framtiden. Äfven på senare tider har saken flere gånger kommit på tal, såsom i svenska riksdagen och särskildt vid nationalekonomiska mötet i Malmö 1881, vid hvilket tillfälle äfven framhölls önskvärdheten af att Danmark inginge i tullförening med Sverige-Norge. Under den emellertid utvecklade lagstiftningen har de förenade rikenas inbördes samfärdsel efter hand blifvit allt lifligare och i det stora hela fortgått till ömsesidig båtnad. Vissa bestämmelser hafva dock föranledt missbruk. Så har svårigheten att begränsa begreppet »inhemsk tillverkning» medfört, att utländska varor efter en obetydlig bearbetning kunnat införas såsom inhemska från det ena landet till det andra, hvilket gifvit upphof till spekulation i tulldifferensen. Och den till gränsboarnas förmån (alltsedan 1825) medgifna rätten att vid resa öfver gränsen tullfritt medföra utländska varor i smärre qvantiteter har, särskildt till följd af den tolkning de svenska domstolarna gifvit ifrågavarande bestämmelse, åstadkommit en icke obetydlig smuggling, med anledning af sättet för dess bedrifvande benämnd »formans-smuggling». Dessa missbruk, visserligen till omfattning och betydelse något öfverskattade under intrycket af andra förvecklingar mellan landen samt de tullpolitiska striderna, föranledde i Sverige yrkanden på lagens uppsägning. 1886 års riksdag stannade vid att hos K. M:t anhålla om lagens revision, hvilken f. n. (1886) är inledd. Ofvan omnämnda missförhållanden äro emellertid af oväsentlig betydelse i jämförelse med vinsten för de båda rikena af ömsesidigt varuutbyte och lätt samfärdsel. C. O. M-n.