Internationel (af Lat. inter, mellan, och natio, folk), "mellanfolklig", hvad som angår tvänne, flere eller alla folk. -- Internationella fördrag, folkr., öfverenskommelser mellan skilda stater såsom sjelfständiga personligheter rörande deras inbördes förhållanden och rättigheter. Hvarje oafhängig stat är berättigad att sluta fördrag, så snart icke denna rätt i någon större eller mindre mån inskränkts, t. ex. med afseende å en stat, som tillhör en statsförening eller står i skyddsförhållande till en annan stat. Rätten att å staternas vägnar ingå internationella aftal ligger hos innehafvaren af statsmakten i hvarje stat. I republikerna finnes den sålunda principielt hos folkrepresentationen. Men då det visat sig mindre ändamålsenligt att helt och hållet anförtro denna uppgift åt representationen, så åtnöjer hon sig antingen (såsom i Schweiz) med den slutliga omröstningen öfver de fördrag, om hvilka regeringen underhandlat, eller ock förbehåller hon (såsom i Nord-Amerikas Förenta stater) ratifikationen åt sin ena afdelning, senaten. I monarkierna har monarken att sluta fördragen sjelf eller genom befullmäktigade ombud. I den absoluta monarkien är statsöfverhufvudets rätt i detta afseende oinskränkt. För de konstitutionella konungadömena kunna deremot vissa internationella öfverenskommelser göras endast under folkrepresentationens medverkan; hvarje lands författning bestämmer i detta afseende gränserna för statsöfverhufvudets befogenhet och sjelfständighet. Vissa statsförfattningar (t. ex. den preussiska) föreskrifva uttryckligen, att för vissa fördrags giltighet erfordras representationens bifall. I allmänhet erfordras sådant samtycke, då fördraget ovilkorligen medför finansiella utgifter för staten eller ändringar i dess rättstillstånd. Förändringar i ett lands rättstillstånd kunna icke endast genom fördragets folkrättsliga afslutande erhålla bindande kraft för statsborgarena, utan måste först i vederbörlig ordning genomföras af statsmakten. Äfven i de stater, hvilkas författningar icke innehålla några uttryckliga föreskrifter om folkrepresentationens samtycke för giltigheten af vissa internationella fördrag, måste man anse, att representationens medverkan erfordras för afslutande af sådana öfverenskommelser, som enligt sitt innehåll falla inom representationens lagbestämda verkningskrets. Hvad Sverige angår, stadgar visserligen grundlagen (R. F. § 12), att konungen eger "att i afhandlingar och förbund med främmande makter ingå", men hela författningens karakter visar, att konungens rätt i denna fråga alldeles icke kan vara oinskränt. Äfven härvid har han att utöfva sin styrelsemakt inom de gränser, som författningen utstakat. Han måste sålunda först och främst iakttaga de lagstadgade formerna vid fattande af beslut om internationella öfverenskommelser och vidare taga hänsyn till de inskränkningar, som föreskrifvas i uttryckliga grundlagsbud eller äro en följd af riksdagens beskattningsoch lagstiftningsrätt. Då fördragen slutas genom befullmäktigade ombud, skola dessa ställa sig till efterrättelse de fullmakter och instruktioner, som gifvits af deras statsöfverhufvud, och det tillkommer detta att bekräfta, ratificera, fördraget, om det icke befinnes strida mot ombudets instruktioner. -- För fördragets giltighet fordras, utom de aftalande personernas behörighet, äfven deras viljefrihet, d. v. s. att kontrahenternas fria vilja icke på något olagligt sätt påverkats; har fördraget framtvungits genom medel, som äro folkrättsligt tillåtliga, så måste fördraget anses giltigt. För att en internationel öfverenskommelse skall kunna anses giltig, kräfves slutligen, att föremålet för densamma skall vara rättvist och lofligt, icke innebära någon fysisk eller sedlig omöjlighet och icke strida mot tredje persons rätt. Likasom de internationella fördragens
afslutande förutsätter kontrahenternas fria vilja, så kunna de också helt naturligt endast upphäfvas genom parternas fria öfverenskommelse. Då det icke gifves någon myndighet, som skulle kunna föreskrifva iakttagande af några vissa former vid fördrags afslutande, så kan det icke blifva fråga om fördragets häfvande på grund af formel ogiltighet. Ett fördrags bindande kraft kan således upphöra: 1. då deri aftalade förbindelser fullgjorts, eller den tid, för hvilken fördraget slutits, gått till ända; 2. då de upplösande (resolutiva) vilkor, under hvilka fördraget ingåtts, verkligen inträdt; 3. då kontrahenterna frivilligt öfverenskomma om fördragets upplösande; 4. då fördraget af endera kontrahenten uppsäges, under förutsättning att antingen sådan rätt förbehållits eller måste anses följa af ändrade förhållanden (så rubbar t. ex. en stats öfvergång från monarki till republik fördrag angående tronföljden i denna stat o. d.); 5. då den ensamt berättigade kontrahenten afsäger sig de i fördraget betingade fördelarna; 6. då den ena kontrahenten icke uppfyller sina förbindelser, eller då han bryter fördraget och den andra på grund deraf fordrar dess upphäfvande; 7. då fördragets bestämmelser komma att stå i strid med allmänt erkända rättsliga grundsatser eller visa sig oförenliga med erkändt nödvändig utveckling af den ena statens författning eller rättsordning; 8. då föremålet för aftalet utan någonderas förvållande gått förloradt; 9. då den aftalade förpligtelsen för endera kontrahenten visar sig omöjlig att fullgöra. De internationella fördragen kunna, med afseende på innehållet, skiljas uti sådana, som afse en bestämd handling eller prestation och upphöra med fullgörandet deraf, och sådana, som grunda ett bestående förhållande mellan kontrahenterna med för båda stadgade rättigheter och skyldigheter. Inom den senare klassen af fördrag märkas sådana (förbund, allianser), som afse gemensamma politiska ändamål, samt den mångfald af internationella aftal, som ingås med hänsyn till samfärdseln, t. ex. handels-, sjöfarts-, tull- och postfördrag, utlemningsoch jurisdiktionsfördrag o. d. -- Ej tillhörande de egentliga internationella statsfördragens krets, men med en viss internationel prägel, äro dels dynastiska fördrag, d. v. s. fördrag mellan suveräner eller mellan dynastier angående personliga eller dynastiska angelägenheter, dels blandade stats- och privaträttsliga fördrag, som ingås mellan stater och enskilda personer, t. ex. i fråga om statslån. -- De internationella statsfördragen utgöra den vigtigaste källan för folkrättens mera positiva innehåll. -- Internationel rätt. Se Folkrätt. K. H. B.