Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Menzel

Ämne: Tyska och österrikiska konstnärer · Målare och konstnärer (biografier)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 10 (1886), sp. 1378–1379 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Menzel, Adolph Friedrich Erdmann, tysk målare, född i Breslau d. 8 Dec. 1815, flyttade 1830 med sina föräldrar till Berlin, der han, förnämligast på egen hand, utbildade sig till målare. År 1833 framträdde han med sitt förstlingsverk, Des künstlers erdenwallen, ett häfte pennritningar, som han utförde för att försörja sig. Derpå följde 1834--36 12 af honom sjelf litografierade blad, Denkwürdigkeiten aus der brandenburgischen geschichte. Sedan gjorde han sina första försök i oljemålning, af hvilka det mest betydande var hans Gerichtstag (1838). Han tog dervid intryck af den nya belgiska skolan och framförallt af fransmännen, nyromantiken och Delaroche, hvars inflytande tydligt spåras i två arbeten från 1847: Predikan i klosterkyrkan i Berlin och Gustaf Adolf mottager sin gemål framför slottet i Hanau (bägge i enskild ego i Berlin). Men under tiden hade han fått en beställning, som var af stor betydelse för hans utveckling, nämligen att illustrera Kuglers »Geschichte Friedrichs des grossen» (1839--42), och han utförde ej mindre än 400 bilder, vittnande om stor skapande talang. På dessa följde inom kort hans utmärkta illustrationer till praktupplagan af den nämnde konungens arbeten (1843--49). Dermed hade M. kommit in på sitt egentliga fält, skildringen af Fredrik II:s historia i oljefärgsbilder. Han började 1850 med Tafelrunde Friedrichs des grossen (nu i Berlins Nationalgalleri), hvarpå följde det ena mästerverket efter det andra: Flöjtkonsert på Sanssouci (1852; i Nationalgalleriet) och Fredrik II hos dansösen Barberina (i enskild ego i Berlin), bägge framställda i ljussken, en belysning, som M. särskildt älskade och ifrigt studerade, Fredrik II på resor (1854), Hyllningen i Breslau 1741, Slaget vid Hochkirch (1856), ett af det yngre Tysklands bästa bataljstycken (nu i kejsarens ego), Fredriks möte med kejsar Josef II och Fredrik i slaget vid Leuthen, samt en stor cykel träsnitt: Aus könig Friedrichs zeit (1850 o. f.). Alla dessa arbeten äro utförda med särdeles karakteristisk skildring af tid och personer. Dessutom har han målat Blücher och Wellington vid Waterloo (1858) samt Konung Vilhelms kröning i Königsberg (1861--65; nu i kungl. slottet i Berlin). I anledning af verldsutställningen 1867 företog M. en resa till Frankrike och Paris, hvilken i hans åskådnings- och framställningssätt medförde en förändring till fri naturalism, som numera nästan kan kallas impressionistisk. Denna omkastning visade sig tydligast i en följd af små taflor, hvilkas karakteristiska märke är hopandet af en massa menniskor, som sammanförts af tillfälligheten. Men äfven i dessa sammanställningar har hvarje figur sitt eget innehåll, ofta starkt humoristiskt, ehuru det hela kan te sig en smula brokigt. Sådana stycken äro Söndag i Tuillerieträdgården (1867), I Parisexpositionens restaurant (1867), En balsupé (1878), Konungens afresa till armén d. 30 Juli 1870 (1871), Moderna cykloper (det inre af ett jernvalsverk, 1872--75; nu i Nationalgalleriet) samt Minne från Luxembourgträdgården (1872) m. fl. M. blef 1856 k. professor samt är ledamot af konstakademierna i Berlin, Wien, München och Stockholm (1885). Då han d. 8 Dec. 1885 fyllde sitt 70:de år, firades han på ett glänsande sätt, särskildt med en storartad utställning, som omfattade ej mindre än omkr. 250 originalarbeten af hans hand, samt genom utgifvandet af »Das werk Adolph Menzels», hvilket praktverk skall komma att innehålla utom text omkr. 320 illustrationer efter den gamle målarens arbeten. C. R. N.