Mesopotamien

Mesopotamien (Grek. Mesopotamia, af mesos, i midten, midt emellan, och potamos, flod), »landet emellan floderna», var efter Alexander den stores tid den grekiska och sedermera äfven den latinska benämningen på landet emellan floderna Eufrat och Tigris, sträckande sig från Armeniens berg (Karadja Dagh och Djebel Masius) i n. till den s. k. Mediska muren (se d. o.) i s. Af araberna kallas nu detta område, ett bland jordens äldsta kulturland, El-Djesire (öarna), medan landet s. derom kallas Irak-Arabi (motsvarande forntidens Babylonien), som stundom, ehuru ej riktigt, räknas till M. Redan i Gamla test. bär M. namnet Aram Naharajim (»strömparets Aram»), och deraf synes M. endast vara en grekisk öfversättning. Enär floderna ej bilda någon land- och folkgräns, har M. aldrig varit någon politisk eller etnografisk enhet. På romarnas tid var det deladt i landskapen Osrhoëne (rättare Orrhoëne), vestra delen, med hufvudstaden Edessa, och Mygdonia, östra delen, med hufvudstaden Nisibis, som intogs af Lucullus och senare af Trajanus (115 e. Kr.). I den äldsta historiskt kända tiden var M. en del af Assyrien och Babylonien. Sedan perserna eröfrat Babylon (538 f. Kr.), hade det aldrig någon inhemsk herskareätt, utan hörde efter hvartannat till Persien, Macedonien, Syrien, Parthien, Romerska riket och återigen till Persien, tills det eröfrades af de arabiske kaliferna omkr. midten af 600-talet. Efter kalifatets fall (1258) ett rof för mongolerna, kom M. åter till Persien och under förra hälften af 1500-talet under turkarna samt är nu deladt emellan de tre turkiska vilajeten Diarbekr, Bagdad och Haleb. -- Endast norra delen af landet är bergig; det öfriga är ett mot s. sluttande slättland. Under persiska väldet var södra M. synnerligen rikt, och ända till slutet af arabernas välde stod det till följd af ett artificielt bevattningssystem i hög kultur. Arabiska författare kunde likna trakten emellan Bagdad och Babylon vid en trädgård. Nu är M. en folkfattig stepp, med undantag af en smal landremsa närmast floderna. Klimatet är i n. tämligen tempereradt; i s. råder större delen af året en tropisk hetta under en molnfri himmel. Hufvudprodukterna äro desamma, som i allmänhet förekomma i främre Asien (hvete, korn, ris, hirs, durra, sesam, bomull, hampa, tobak, rater, bönor, saftlor m. m. samt, bland frukter, fikon och flere slags meloner). Särskildt förtjena nämnas nafta och galläpplen. I s. bildar dadelpalmen hufvudvegetationen; för öfrigt är landet nästan trädlöst. De vigtigaste bland floderna utom de båda hufvudfloderna äro Eufrats bifloder Belik (forntidens Bilechas) och Chabur (Chaboras), med bifloden Djagdjaga (Mygdonios). Befolkningen består hufvudsakligen af arabiska nomadstammar, af hvilka de vigtigaste äro tai-araber, omkring Nisibin och Mosul, och sjammar, längre vesterut, hvilka för två eller tre generationer sedan kommo från Nesjd, nu hafva omkr. 3,500 tält, äro alldeles oberoende af den turkiska styrelsen samt lefva i ständig fejd med aneze, den mäktigaste stammen i syriska öcknen. I norra delen finnes ett antal stammar af blandade kurder och araber, som mer eller mindre hafva utbytt sina tält mot fasta boningsplatser. Dessutom bo i n. turkmener, syrer, kurder och jesider. Med undantag af de spridda orter, der kurdiska och arameiska språken talas, är vulgär-arabiskan det gängse idiomet. De förnämsta städerna äro Diarbekr, Urfa (Edessa), Harran (Carrhae), Rakka, Mardin, Nisibin (Nisibis), Djesiret-ibn-Omar (Bezabde) och Mosul (Ninive). Dessutom omnämnas i forntiden Hatra (El-Hadr, stora ruiner), Circesium (Kerkisie l. Abu-Seraj, icke Karkemisch) m. fl.