Messenien

Messenien (Grek. Messene l. Messenia, Lat. Messenia, Nygrek. Messenia), det sydvestligaste af landskapen på Peloponnesos, skiljes i ö. af Taygetos' väldiga bergskedja från Lakonien samt i n. från Elis och Arkadien dels af Nomiaberget och Eira (nu Tetrasi och Hagios Elias), ett utsprång från det arkadiska berget Lykaion, dels af floden Nedas djupt liggande floddal. I v. och s. spolas det af Joniska hafvet, hvilket på södra sidan bildar den breda och långt inskärande Messeniska hafsviken (nu Koronviken). Landets östra del är genomdragen af utgreningar från Taygetos, och i dess inre höjer sig såsom en fristående bergmassa Ithome (nu Vurkano), af ålder betraktadt såsom politisk och religiös medelpunkt och, med anledning af sin strategiska betydelse, såsom en nästan ointaglig bergfästning, kallad Peloponnesos' »andra horn» (»första hornet» var Akrokorint). Till Ithome sluter sig på vestra sidan ett bredt bergland Aigaleon (nu Kontovuni) med terrassformig sänkning mot hafvet. Längre mot s. höjer sig en annan bergmassa, fordom kallad Mathia [l.] Emathia (nu Lykodiino), hvilken med sina förgreningar till stor del fyller den breda halfö, som på vestra sidan omsluter Messeniska viken, och slutligen utlöper i M:s sydligaste udde. Akritas (nu Kap Gallo). Utanför denna udde ligger den lilla on Theganusa (nu Venetiko) och något längre mot vester två större öar, fordom betecknade med det samfällda namnet Oinussai, »de vinrika» (nu Cabrera och Sapienza). Utanför vestra kusten ligger den bergiga ön Sfakteria l. Sfagia, hvilken bildar Greklands rymligaste och tryggaste hamn (nu redden vid Navarino), och längre mot norr ön Prote (nu Protano). M. är ett af Greklands skönaste och bördigaste landskap. I landets inre öppna sig nämligen emellan bergen vidsträckta och väl vattnade slättmarker, bland hvilka den största genomströmmas af den i Messeniska viken utfallande huvudfloden Pamisos (nu Pirnaza) och dennas många tillflöden. Södra delen af denna slätt bar med anledning af sin stora fruktbarhet fordom namnet Makaria (den sälla l. välsignade). Äfven den vestra kuststräckan är lågland och i allmänhet bördig. Delvis består den dock af sandfält, och efter all sannolikhet är det der, gent emot Sfakteria, belägna Pylos (nu Paleokastro) det af Homeros omtalade »sandiga Pylos», Nestors konungastad. Bland öfriga forntida städer märkas Abiai, Farai (nu Kalamata), Korone (nu Petalidi) och Asine (nu Koron) vid Messeniska viken, Methone l. Mothone (nu Modon) och Kyparissia (nu Arkadia) på vestra kusten, Stenyklaros, de doriske konungarnas residensstad, på den efter detta uppkallade vidsträckta slätten i landets norra del samt Messene, den af Epameinondas grundade nya hufvudstaden vid foten af Ithome. -- M. beboddes i äldsta tid af lelegiska och eoliska stammar. Efter dem kommo (enligt den traditionella tidsbestämningen omkr. 1100 f. Kr.) de norr ifrån invandrande dorerna, hvilka der likasom i Lakonien och Argolis gjorde sig till herrar i landet. Emellertid synes doriseringen hafva varit långt mindre fullständig än i Lakonien, och till sina doriska stamförvandter i detta land stodo messenerna af gammalt i ett spändt förhållande, hvilket ledde till de för M:s utveckling ödesdigra tre messeniska krigen. Det första af dessa (enligt vanlig beräkning 743--724 f. Kr.) föranleddes enligt sägnen derigenom att några spartanska jungfrur vid en samfälld religiös fest bortröfvades af messeniska ynglingar. Det fördes trots den messeniske anförarens (sedermera konung Aristodemos') uppoffrande fosterlandskärlek och hjeltemod i det hela till messenernas skada och slutade med eröfringen af hufvudfästningen Ithome, hvarefter många messener utvandrade till Argos och Arkadien. De qvarblifvande måste till den spartanska staten träda i förhållande af perioiker (lydborgare) och afstå hälften af jordens afkastning. Känslan af skymf och förtryck framkallade det andra messeniska kriget (685--668; enligt annan beräkning 645--628) vid en tidpunkt, då den spartanska statens genom yttre motgångar och inre missförhållanden försvagade kraft gaf hopp om en gynsam utgång. Hjelten i detta krig var den unge Aristomenes (se denne) af heraklidisk slägt, hvilken med 300 utvalda ynglingar inneslöt sig i bergfästningen Eira och genom täta ströftåg in på spartanskt omrede tillfogade fienden känbara förluster. Då äfven Arkadien, Argos, Sikyon m. fl. peloponnesiska stater ställde sig på messenernas sida, sågo sig spartanerna nödsakade att begära hjelp af athenarna. I stället för hjelptrupper sägas dessa hafva sändt dem skalden Tyrtaios, hvilken också genom sina sånger upplifvade spartanernas fosterlandskänsla, eldade deras mod och på sådant sätt höjde deras segerkraft. Aristomenes' underbara hjeltebragder kunde ej hindra, att lyckan i det hela svek de messeniska vapnen, och den arkadiske konungen Aristokrates' förräderi medförde slutligen för messenerna ett afgörande nederlag. Aristomenes försvarade sig ännu en längre tid i Eira. Men omsider intogs äfven denna sista stödjepunkt genom förräderi. Aristomenes utvandrade till Rhodos, andra messener till Syd-Italien och Sicilien; de som qvarstannade gjordes till heloter (lifegna), och M:s bördiga jord utskiftades bland spartiaterna. Först år 464 f. Kr., då ett allmänt helotuppror i förening med en fruktansvärd jordbäfning hotade Sparta med förstörelse, gjorde de kufvade messenerna ett nytt försök att afkasta sitt ok genom det tredje messeniska kriget (464--455). Ett större antal af dem förskansade sig i sin gamla stad Ithome samt försvarade sig der en längre tid mot de belägrande spartanerna och deras bundsförvandter, tills de slutligen lyckades för sig och sina familjer betinga fritt aftåg från Peloponnesos, hvarefter athenarna åt dem uppläto den kort förut eröfrade staden Naupaktos. Ändtligen randades M:s frihetsdag med Epameinondas' segrar öfver spartanerna. År 369 f. Kr. återställde han den messeniska staten, dit messeniska flyktingar från alla håll sammanströmmade, grundade en ny hufvudstad, Messene, vid foten af Ithome och införde en ny demokratisk författning. M:s lifskraft var dock längesedan uttömd. Befolkningen var fåtalig; stora landsträckor lågo öde, och staten förde en tynande och obemärkt tillvaro, till dess den med Greklands besittningstagande af romarna alldeles försvann. -- Inom det nuvarande konungariket Grekland bildar det forna M. en egen nomarki af 3,341 qvkm. areal och med 155,760 innev. (1879). Hufvudorten är Kalamata, nära Koronviken. Provinsen undergick i Aug. 1886 en nästan fullständig förstörelse genom jordbäfning. A. M. A.