Metonymi

Metonymi (Grek. metonymia, Lat. denominatio, »namnbyte») är en trop (retorisk figur), bestående deri att orsak sättes i st. f. verkan (egaren för det egda, abstrakt för konkret o. s. v.) och tvärtom. Klassiska författare anföra tre arter af metonymi: lokal, temporal och kausal. Den lokala metonymien beror på samvaro i rummet, och under den föras sådana fall som: Sverige blödde under bödelsyxan (i st. f. svenskarna), hela byn var i uppror (i st. f. byinnevånarna), den krökta furen (i st. f. skeppet), det vingade bly (i st. f. kulan), låna någon sitt öra (i st. f. uppmärksamhet), hafva panna (i st. f. fräckhet) till något, tidens oro (i st. f. de nu lefvande menniskornas), skörda lagrar (i st. f. beröm), oskulden lider (i st. f. den oskyldige). Till den temporala metonymien höra exempelvis Matt. 6, 5: »de blinde se, de halte gå» (i st. f. få sin syn igen, o. s. v.), Macbeth II, 2: »en smula vatten aftvår denna synd» (i st. f. blodet). Den kausala metonymien innefattar förvexling af orsak och verkan, t. ex. den bleka döden (i st. f. som gör blek), trumman slår revelj (i st. f. trumslagaren), utan Ceres och Bacchus fryser Venus (d. v. s. utan att Ceres ger spis och Bacchus dryck; Terentius). Metonymien lånar ett oegentligt uttryck från samma begreppsområde, under det »metaforen» lånar från ett främmande. -- Utom den estetiska (stilistiska, retoriska, poetiska) metonymien gifves det äfven en grammatisk (naiv): vi uttrycka oss i dagligt tal ofta metonymiskt, fastän vi fatta vårt uttryck som egentligt. »Jag läser Tegnér», »jag ser Fogelbergs Oden» o. s. v. heter det, utan att man har någon känsla af oegentligheten i dylika talesätt. Grammatiskt sedt, finnes metonymi i ett så alldagligt uttryck som »på grund af kamrarnas samstämmiga beslut», i titlar sådana som Ers majestät (excellens, högvördighet o. s. v.), i vetenskapliga satser sådana som »ljudet fortplantar sig 1,090 fot i sekunden» (i st. f. den vågrörelse, som framkallar ljudförnimmelse). Metonymien kallas äfven hypallage (se d. o.); dock brukas denna term oftare som namn på en grammatisk figur. Lll.