Metop

Metop (Grek. metope), byggnadsk. Den antika byggnadens kolonner uppbära i regeln ett tredeladt bjelklag, entablementet, hvars undre del kallas arkitrav, mellersta fris och öfre kranslist l. kransgesims. Å byggnader i dorisk stil är frisen fördelad i omvexlande triglyfer och metoper. Triglyferna, som äro ställda lodrätt öfver hvar kolonn och hvart intercolumnium, äro egentligen att anse som små pelare, hvilka uppbara kranslisten. Mellanrummen emellan triglyferna tjenade under den äldre tiden sannolikt till ljusöppningar, men voro vid den period, då den grekiska byggnadskonsten nått sin fulla utveckling, fyllda med fyrkantiga stenhällar. Dessa, de s. k. metoperna, äro i regeln prydda med reliefer, som framställa figurscener, vapengrupper, vaser m. m. Metopen omslutes sålunda på sidorna af två triglyfer, nedtill af arkitraven, upptill af den framspringande kranslisten, å hvars undre sida öfver hvarje metop och triglyf är anbragt en tunn, platt skifva med 18 derifrån nedhängande runda tappar (»droppar»), fördelade i tre rader. Metop- och triglyfindelningen återfinnes såväl i den romerska byggnadskonsten som i renaissancen och från denna utgående senare stilarter. Jfr Pelareordning. Upk.