Michaëli

Michaëli, Louise Charlotte Helene, född Michal, sångerska, föddes i Stockholm d. 17 Maj 1830 och var dotter till kantorn i Jakobs församling derstädes, Henrik Gustaf Michal. Genom I. Dannström blef hon elev vid k. teatern 1849, debuterade s. å. såsom Elvira i »Don Juan» och anställdes 1852 vid lyriska scenen, der J. Günther då ledde sångundervisningen. 1854 bereddes henne tillfälle att resa till Paris och London, der hon studerade för Garcia. Vid hemkomsten nämndes hon till hofsångerska och blef ledamot af Musikaliska akademien (1854). Åren 1855--56 gästade hon Köpenhamn, Hamburg, Berlin, Dresden, Magdeburg, grundläggande sitt rykte såsom betydande sångerska. 1856--59 var hon åter engagerad vid operan i Stockholm och vann då under Foroni, som för henne komponerade Guillemette i »Advokaten Pathelin», bifall äfven i komiska partier (Bertha i »Nürnbergerdockan», Marie i »Regementets dotter»). 1859--63 lät hon höra sig i London, der hon 1860 med framgång debuterade på Her majesty's theatre såsom Margot i »Hugenotterna» och äfven uppträdde på konserter. Hon sjöng under dessa år jämväl i Tyskland, Nederländerna, Norge, Danmark och Finland. Hemma uppträdde hon mot särskildt arvode 1860 och 1862--64 på k. teatern, hvarefter hon för fem år der tog fast anställning, som sedermera förnyades. Hon gifte sig 1860 med sin kusin köpmannen Charles Michaëli. 1870 afled hennes enda barn. Denna förlust och makens något senare s. å. timade död gingo henne djupt till sinnes och bräckte hennes helsa. Hösten 1873 nödgades hon i sydligare luftstreck söka bot, men återkom följande år med obotlig lungsot. Hon afled i Stockholm d. 23 Febr. 1875. -- En härligare sopranstämma än fru M:s är svårt att ens tänka sig. I styrka, omfång och ledig koloratur saknade den väl icke medtäflare, men ensam stod den säkerligen i fullkomligheten af denna rena, skära, silfversjungande klangfärg, som synes företrädesvis vara nordens qvinliga strupar egen. Uttrycket i hennes röst lämpade sig bättre för det sublima eller breda än för det veka eller drastiska, bättre för det lugna, ädla eller måttfullt patetiska än för det oroliga eller lidelsefulla. Derför lyckades fru M. bättre i roller af mera ideal karakter, såsom Norma och Klytemnestra (i »Ifigenia i Aulis»), än i mera realistiska partier. Af samma skäl var hon större i oratoriet än i operan, för hvilken hon saknade dramatiskt geni och individualiseringsförmåga. Särskildt såsom Händelsångerska har hon vunnit odeladt erkännande i sjelfva Händelskultens härd, England. Emellertid försökte hon sig i äfven de mest olika dramatiska uppgifter, såsom, utom de redan nämnda, Grefvinnan i »Figaros bröllop», Anna i »Don Juan», Pamina och Nattens drottning i »Trollflöjten», Isabella i »Robert», Berta i »Profeten», Agata i »Friskytten», Leonora i »Trubaduren» och i »Kung Karls jagt», Elvira i »Ernani», Matilda i »Vilhelm Tell», Rezia i »Oberon», Constanza i »Enleveringen ur seraljen» och Selika i »Afrikanskan». I karakterens ädelhet, i allvar, hjelpsamhet och anspråkslöshet, om än icke i genialisk begåfning, kunde fru M. täfla med Jenny Lind. A. L.