Mickiewicz

Mickiewicz [mitskje'itj], Adam Bernard, polsk författare, de slaviska folkens mest betydande skald, är den polska romantikens främste representant, och efter honom heter tidskiftet 1822--48 i polska literaturhistorien »Mickiewicz' tidehvarf». M. föddes julaftonen 1798 i byn Zaosie nära Nowogródek (guvern. Minsk) och blef 1815 student i Vilna, der han studerade i den filologiska fakulteten. Hans första poetiska alster, Zyma miejska (En vinter i staden), som 1818 offentliggjordes i en tidning, hyllade ännu de klassiska mönstren. Zan och Zjukovski öppnade hans ögon för andra ideal, och han blef snart en fullblodig romantiker. I Vilna utkom 1822 den första samlingen af hans dikter (ballader grundade på gamla litaviska sagomotiv), med ett företal »om den romantiska poesien», hvilket gaf uppslag till en förbittrad strid emellan klassicitetens och den nya riktningens målsmän. I balladen Romantycznésé (Romantiken) framlade han romantikens program. 1820--23 var M. lärare i latinsk literatur vid gymnasiet i Kovno, men stod fortfarande i liflig förbindelse med vännerna i Vilna (»filareterna»). Under tiden hade han personligen genomlefvat sin första, för hela hans lif betydelsefulla roman, kärleken till »Maryla». Hans lidelsefulla hängifvenhet möttes med vänskap och beundran, men Maria Wereszczak gifte sig med en annan. M. kände sig djupt olycklig och blef menniskoskygg. Men med hans känslighet förenade sig skaldens förmåga att omedelbart omforma sina känslor till konstverk. Fjerde delen (utg. 1823) af det stora, ofullbordade och eljest till sin komposition oklara diktverket Dziady (Förfäderna) innehåller hans historia och har för honom samma betydelse som »Werthers leiden» för Göthe. Han blef led vid böcker och läsning. Endast Byron tilltalade honom, och denne öfvade ett omisskänligt inflytande på hans skaldskap. Blott 2:dra delen af »Dziady», som rör sig kring dödsoffret, hvilket af folket hembäres de aflidne på Alla själars dag (d. 2 Nov.), motsvarar genom sitt innehåll diktens titel. Till det första skedet i skaldens alstring hör ännu Gralyna, ett epos, som förenar klassisk formfulländning och klassiskt lugn med den mest lyriska värme. Ämnet är hemtadt ur det hedniska Litavens historia. M. förenar i sin diktning ett utprägladt sinne för verkligheten med känslans djup; hans mystiskt färgade religiositet reagerar mot upplysningstidehvarfvets ytliga rationalism. I ingifvelsens ögonblick är han improvisatör. -- Novosiltsovs förföljelse mot »filareterna» nådde äfven M. Ur fängelset flyttades han 1824 till tjenstgöring i det inre Ryssland. Han sökte först förgäfves en lärareplats vid ett lyceum i Odessa. Ett besök på Krim (1825) och studiet af Orientens literatur gåfvo ämne och form åt hans »Krimska sonetter». Något senare fick han anställning i Moskva i generalguvernörens kansli. I Moskva författade han Konrad Wallenrode (utg. 1828), det djupsinnigaste arbetet från första skedet af hans fullt sjelfständiga alstring, karakteristiskt för hans uppfattning af förhållandet emellan Ryssland och Polen (»slavens vapen är förräderiet»). I Konrad Wallenrodes känslor mot tyskarna igenkänner man M:s egna mot ryssarna. I Moskva umgicks M. förtroligt med den tidens förnämsta literatörer i Ryssland. Han fick 1827 tillåtelse att flytta till Petersburg och förde der ett muntert lif, liksom förut i Moskva, samt stod i vänskaplig förbindelse med Pusjkin och Zjukovski. De 5 år, som M. tillbragte i Ryssland, hade för hans konstnärskap stor betydelse, i det att hans blick vidgades och han lärde känna vänner och fiender. Emellertid ville han lära, känna vestra och södra Europa i dess konst och odling. 1829 styrde han kosan till Dresden för att der sammanträffa med sin vän och lärjunge Odyniec. Tillsammans besökte de Göthe i Weimar och begåfvo sig sedan till Italien. Jämte det att M. der ifrigt bedref sina arkeologiska studier, umgicks han i ett kosmopolitiskt sällskap af konstnärer och lärde. Ochså gjorde han i Rom bekantskap med grefve Ankwicz-Skarbeks dotter Henriette Eva. Dea unga grefvinnan, som i mycket påminde om »Maryla», gjorde på M. ett lifligt intryck. Hans kärlek besvarades, men den stolte magnaten ville icke höra talas om en fattig literatör som måg. I Schweiz sammanträffade M. 1830 åter med familjen Ankwicz, och under följande vinter umgicks han i Rom i grefvens hus som förut. Under tiden utbröt polska insurrektionen, och dess utbrott följdes snart af förkrossande olyckor, som djupt verkade på M:s mottagliga sinne. Den fromma Henriettes böner för hans omvändelse blefvo hörda. Redan förut religiöst anlagd, blef M. nu mystiker. Men för stolt att tigga om den älskades hand, lemnade han i April 1831 plötsligt Rom. Med M:s afresa derifrån börjar ett nytt skede i hans lif, fullt af umbäranden. Verldsmannen försvinner och lemnar rum för den patriotiske och religiöse svärmaren, emigrationens apostel. M. hade aldrig haft sinne för det nyktra förståndets arbete. I historien sätter han intuitionen framför forskningen. I politiken tager han ingen hänsyn till de gifna faktorerna, han glömmer nödvändighetens hårda lag. Entusiast för allt skönt och stort, ser han inga hinder för sina idéers förverkligande. M. tog ingen praktisk del i den polska resningen, men fosterlandets olyckor grepo honom. Han identifierade sig med Polens förlorade sak och blef så den egentlige talmannen för emigranternas förhoppningar, för den politik i molnen, hvilken efter M:s död skulle draga än mer förderf öfver hans folk. Från Rom begaf han sig först till Posen i afsigt att aktivt deltaga i insurrektionen, sedan till Dresden. Der skapades 3:dje delen af »Dziady», ett fantastiskt drama, i hvilket lefvande personer, andar och t. o. m. Gud uppträda. M. kräfver räkenskap för skapelsens ofullkomlighet; hans dikt påminner om Job, om Aischylos' »Promethevs», men framförallt om Byrons »Manfred» och »Kain». Samtidigt med 3:dje delen af »Dziady» skref han Pan Taddeusz (Herr Taddeus) i 12 sånger, en dikt, som af kritiken likstälts med Iliaden och är det mest mogna alstret af M:s snille. Författaren skildrar deri med glödande fosterlandskärlek sitt folks inre och yttre lif. Motivet är fiendskapen emellan ryssar och polacker; personerna äro tecknade efter naturen och författarens personliga minnen. Händelsen är förlagd till 1812. Dikten har haft ett betydande (och olycksdigert) inflytande på det polska tänkesättet. -- Fr. o. m. 1832 var M. bosatt i Paris och lefde der i armod. Den poetiska skaparekraften framträdde alltmera sällan; han gick med sitt lifs hela sträfvan upp i de polska politiska, sociala och religiösa idealen. Redan 1832 började han direkt göra propaganda med sina på flere språk öfversatta Ksiegi narodu polskiego i pilgrzymstwa polskiego (Polska folkets och pilgrimernas böcker; på prosa i biblisk stil). 1834 deltog han i stiftandet af ett polskt religiöst sällskap: »De förenade bröderna». Samma år gifte han sig med Celina Szymanowski, men äktenskapet blef föga lyckligt. Ett på franska skrifvet drama, Les confédérés de Bar, lyckades han ej få uppfördt. Hans yttre vilkor togo en bättre vändning, då han 1839 blef professor i latinsk literatur i Lausanne. Redan följande år kallades han till professor i slavisk literatur vid Collége de France, och hans vänner väntade sig mycket af hans verksamhet på denna framstående plats. Men lärareåliggandena passade föga för hans lynne. Småningom förlorade han sig alltmer i mysticism, började tala om politik och religion i st. f. om literatur och förlorade 1844 sin befattning. Han slöt sig till den polske svärmaren Towianski, men bröt senare med honom. En af M. uppsatt tidning, »Tribune des peuples», förbjöds. Till lön för de tjenster han gjort Napoleon fick M. en liten syssla (bibliotekarietjensten vid arsenalen). Slutligen sändes, han vid Krimkrigets utbrott i en hemlig mission till Konstantinopel. Der afled han d. 28 Nov. 1855. Han är begrafven på Montmorency-kyrkogården vid Paris. -- M:s skrifter (Dziela) äro senast utgifna (i 6 delar) i Paris och Lemberg 1880 (i stereot.-uppl. Lemb. 1885), hans Cours de littérature slave (4 delar, de två senare i historiskt afseende af föga värde) i Paris 1849 (äfven på polska och tyska), Korespondencya (4 d.) i Paris 1880--84 och Mélanges posthumes (1--2 utg. af hans son Lad. M.) i Paris 1872--79. Åtskilliga af M:s arbeten ära öfversatta till tyska, franska, ryska och tjechiska. På tyska finnas hans ballader, romanser och sonetter samt »Konrad Wallenrode» och »Pan Taddeusz». Lll.