Slowacki

Slowacki [slåva'tski], Juliusz, polsk skald, näst Mickiewicz den förnämste skalden inom den nyare polska literaturen, föddes i Krzemienice i Volynien d. 23 Sept. 1809. Han förlorade tidigt sin fader, som var professor i Vilna, men erhöll en förträfflig uppfostran af sin moder. 1828 anställdes han i finansministeriet i Varsjav, men fann sig ej till rätta på ämbetsmannabanan. 1830 ådrog S. sig en större uppmärksamhet genom sina eldiga krigssånger under det polska upproret. Oense med det herskande partiet, lemnade han dock i början af 1831 fäderneslandet och återsåg det sedan aldrig. Han uppehöll sig derefter mest i Schweiz och Paris. Förvånande produktiv, särskildt på dramatikens område, utgaf han derifrån en mängd genom rik fantasi, hög poetisk lyftning och härligt språk utmärkta originella diktskapelser. Bland hans dramer märkas: Marya Sztuart (1830), Kordjan (1834), der han utsjunger sitt glödande hat emot tsarväldet, Mazepa (1840), som är det föregående underlägset i poetisk flykt, men öfverträffar det i tekniskt hänseende, Lila Weneda (1839), en skildring af tvänne kämpande folk, af hvilka det ädlare går under för det råare, starkare, samt Balladyna, en af hans väldigaste och mest originella skapelser. Den efter byronianska mönster formade poetiska berättelsen var dock mera passande för den subjektivt lyriska arten af hans begåfning. Mästerverk äro sålunda hans Anhelli (1838), en i biblisk stil hållen allegori, och den satiriska hjeltedikten Beniawski (1840), i hvilken han med både flödande humor och bitande hån gisslar sina landsmäns dårskaper. Ett af hans bästa arbeten är ock den sköna idyllen I Schweiz, der han skildrar den korta kärleksdrömmen tillsammans med en polsk flicka. Sjelf en söndersliten natur, valde S. till hjeltar i sina dikter företrädesvis demoniska karakterer, genom sig sjelfva olyckliga kraftmenniskor, hatets och ondskans titaner. Vid sidan om andra polska diktare, som i allmänhet hysa en optimistisk lifsåskådning, utmärker han sig genom sin pessimism. Hans största förtjenster ligga i det oförlikneligt poetiska språket och de djerfva tankarna. Hans största fel är bristfällighet i kompositionen. Efter att på slutet af sin lefnad, liksom Mickiewicz, hafva varit indragen i Towianskis politisk-religiösa mysticism visade han alltmer förakt för den konstnärliga formen. Han dog i Paris d. 3 April 1849. Hans samlade skrifter utgåfvos 1861, hans efterlemnade arbeten 1866, hans bref 1875. Jfr Malecki, »Juliusz Slowacki» (1866--67).