Sida 726
Sliparebacken ...
Slottshästar. Se Fodring.
Slottskansli, förut benämning på öfverståthållareämbetets och länsstyrelsernas kansli för lagsökningar o. d.
Slottslofven (Fornsv. slotlovan, slotslovan, anförtrodt befäl öfver ett slott, en fästning, af Fornsv. lovan, nyare Sv. lofven, löfte, t. ex. i uttrycket »mot tro och lofven»), befäl på ett slott, särskildt ett befäst, äfven befälhafvaren sjelf (med samma begreppsöfvergång som i ordet befäl, egentl. »befallning», sedan »befallande»), befallningsman, kommendant. R. G.
Slottsrätt, jur. Såsom särskildt forum för afdömande af mål rörande excesser af slottsbetjente, som icke räknades till hof- eller militärstaten, inrättades redan 1681 en slottsrätt i Stockholm, och genom k. förordn. d. 22 Juni 1696 anordnades dylika å alla kungliga slott i riket. Slottsrätten i Stockholm, i hvilken öfverståthållaren skulle vara ordförande samt en af hofstaten, tre officerare och två medlemmar af Stockholms magistrat bisittare, egde upptaga och afdöma mål, som rörde brott begångna inom sjelfva slottet (en särskild slottsrätt för Stockholms slott för upptagande af dylika mål fanns endast mellan 1795 och 1811), brottmål, som härrörde af excesser begångna uti rikets kollegiers lokaler, i de kungliga trädgårdarna eller emot främmande ministrar och deras betjente, mål, som angingo förgripelser mot postkarlar eller publika vakter, mål rörande tjenstefel af krigsakademiens ämbetsmän och betjente m. fl. Slottsrätterna utom Stockholm skulle under presidium af ortens landshöfding bildas af ståthållaren och slottsfogden eller borgmästare och några rådmän i städerna jämte andre lagfarne män, så att rättens bisittare blefvo sex utom ordföranden; dessa slottsrätter egde upptaga och afdöma mål, som angående excesser på konungens slott eller inom deras jurisdiktion voro begångna af slottsbetjente, som ej tillhörde hof- eller militärstaten, mål rörande brott, som begingos å slotten jämväl af andra, m. fl. Dessa slottsrätter afskaffades genom k. förordn. d. 19 Dec. 1844, och de mål, som dittills hört under dem, förlades under de allmänna domstolarna eller krigsdomstolarna. Jfr Borgrätt, Gårdsrätt och Hofartiklar. K. H. B.
Slough [slå], köping i engelska grefskapet Buckingham, vid London--Exeter-banan, bekant genom astronomen Herschels dervarande observatorium med ett jätteteleskop.
Slowacki [slåva'tski], Juliusz, polsk skald, näst Mickiewicz den förnämste skalden inom den nyare polska literaturen, föddes i Krzemienice i Volynien d. 23 Sept. 1809. Han förlorade tidigt sin fader, som var professor i Vilna, men erhöll en förträfflig uppfostran af sin moder. 1828 anställdes han i finansministeriet i Varsjav, men fann sig ej till rätta på ämbetsmannabanan. 1830 ådrog S. sig en större uppmärksamhet genom sina eldiga krigssånger under det polska upproret. Oense med det herskande partiet, lemnade han dock i början af 1831 fäderneslandet och återsåg det sedan aldrig. Han uppehöll sig derefter mest i Schweiz och Paris. Förvånande produktiv, särskildt på dramatikens område, utgaf han derifrån en mängd genom rik fantasi, hög poetisk lyftning och härligt språk utmärkta originella diktskapelser. Bland hans dramer märkas: Marya Sztuart (1830), Kordjan (1834), der han utsjunger sitt glödande hat emot tsarväldet, Mazepa (1840), som är det föregående underlägset i poetisk flykt, men öfverträffar det i tekniskt hänseende, Lila Weneda (1839), en skildring af tvänne kämpande folk, af hvilka det ädlare går under för det råare, starkare, samt Balladyna, en af hans väldigaste och mest originella skapelser. Den efter byronianska mönster formade poetiska berättelsen var dock mera passande för den subjektivt lyriska arten af hans begåfning. Mästerverk äro sålunda hans Anhelli (1838), en i biblisk stil hållen allegori, och den satiriska hjeltedikten Beniawski (1840), i hvilken han med både flödande humor och bitande hån gisslar sina landsmäns dårskaper. Ett af hans bästa arbeten är ock den sköna idyllen I Schweiz, der han skildrar den korta kärleksdrömmen tillsammans med en polsk flicka. Sjelf en söndersliten natur, valde S. till hjeltar i sina dikter företrädesvis demoniska karakterer, genom sig sjelfva olyckliga kraftmenniskor, hatets och ondskans titaner. Vid sidan om andra polska diktare, som i allmänhet hysa en optimistisk lifsåskådning, utmärker han sig genom sin pessimism. Hans största förtjenster ligga i det oförlikneligt poetiska språket och de djerfva tankarna. Hans största fel är bristfällighet i kompositionen. Efter att på slutet af sin lefnad, liksom Mickiewicz, hafva varit indragen i Towianskis politisk-religiösa mysticism visade han alltmer förakt för den konstnärliga formen. Han dog i Paris d. 3 April 1849. Hans samlade skrifter utgåfvos 1861, hans efterlemnade arbeten 1866, hans bref 1875. Jfr Malecki, »Juliusz Slowacki» (1866--67).
Slovaker, en slavisk folkstam, närmast i slägt med tsjecherna, boende s. om Karpaterna i nordöstligaste Mähren och nordvestra Ungern, der den är förherskande i fem komitat och vid Pressburg närmar sig till Donau. Slovakerna äro ett fattigt, men förnöjsamt bergfolk, som uppgår till ett antal af vid pass 2,5 mill., men hvars nationalitet är utsatt för starkt tryck af den magyariska befolkningen. På 800-talet bildade de en del af det stormähriska riket, som under Svatopluk höjde sig till en stormakt vid mellersta Donau samt genom de slaviska apostlarna Oyrillus och Methodius blef vunnet för kristendomen. Men efter detta rikes fall vid ungrarnas inbrott omkr. 900 hafva de aldrig bildat en statsenhet, och först under våra dagars slaviska rörelser hafva de börjat spela en politisk roll. Till trosbekännelsen äro de flesta rom. katoliker, men något öfver en tredjedel protestanter. E. Sn.
Slovakiska språket och literaturen. Slovakiskan (inhemskt: slovenský, »slavisk, slovenisk») är en af omkr. 2 1/2 mill. menniskor talad vestslavisk munart, som står närmast tsjechiskan och först i slutet af förra århundradet skilde sig från denna i literärt hänseende. De förnämsta skiljaktigheterna från tsjech. äro i fonetiskt
Källa: Project Runeberg ·
