Minnesång

Minnesång (T. minnesang, af Medelhögt. minne, kärlek, af Fornhögt. minna, egentl. minne, hågkomst), benämning på den tyska konstlyriken under 1100- och 1200-talet. Denna fick sitt namn deraf att den företrädesvis rörde sig om älskog. Skalderna (minnesinger) tillhörde med få undantag riddareståndet och höllo till vid hofven. De tidigaste minnesånger diktades i Österrike (kring Donau); de hafva en episk hållning, som röjer deras samband med nationens andliga och verldsliga folkepos. Men omkr. 1180 inträngde från trakterna kring Maas en rent lyrisk konstpoesi, som snart blef herskande i hela Tyskland och framför allt i förmelt afseende företedde ett starkt inflytande från Frankrikes trubadurdiktning. Vid jämförelsen med den sistnämndas passionerade eld, käckhet och individuella färgrikedom förbleknar dock den tyska minnesången. Dennas grundlynne är en svärmisk idealism, som har toner af vemod, mild glädje och äfven skalkaktighet, men alltjämt är betydligt abstrakt i uttrycken. Med trofast innerlighet hyllar minnesången den rena qvinligheten och återger okonstladt intryck från naturens lif, hälst från den blommande våren. Men föreställningskretsen är alltför inskränkt. Endast hos helt få minnesångare framträder t. ex. något intresse för samhällets och statens angelägenheter. En viss entonighet förringar derför behaget af dessa sånger; och då den kärlek, som besjöngs, ofta var endast tänkt, utan rot i verkligheten, ledde detta dels till känslosamhet, dels till en tom lek med ord. Till förkonstlingen bidrog ock den utomordentliga rikedomen på versformer. Skalderna satte nämligen en ära i att till hvarje ny dikt uppfinna en strof med ny byggnad och rimslingning jämte tillhörande melodi; att låna förut brukade former ansågs då som en literär stöld. Alltså ställdes ganska stora kraf på den konstnärliga utbildningen. Denna vanns genom undervisning, som de unge ädlingarna fingo sig meddelad af någon andlig eller spelman. Dikterna sjöngos af författarna sjelfva till strängaspel (vanligen giga) och utlärdes till vandrande spelmän. Småningom begynte dessa samt förnäma damer att teckna upp dem -- sjelfva kunde de fleste minnesångare hvarken skrifva eller läsa. Sångerna förekomma i 3 olika former: lied (en följd lika, vanligen tredelade strofer till samma melodi), leich (genomkomponerad, med olikformiga strofer) och spruch (didaktisk smådikt i en enda strof, som icke sjöngs, utan framsades). Med afseende på innehållet skilde man mellan taglieder (i hvilka väktaren varskor de älskande vid morgongryningen), botenlieder (i hvilka längtan tolkas), kreuzlieder (korsfararesånger), leisen (af »Kyrie eleison»; religiösa sånger), mailieder, erntelieder (skördevisor), vexelsånger mellan älskande samt lofsånger eller nidvisor öfver höga herrar, alltefter graden af desses frikostighet emot de lycksökande poeterna, o. s. v. Dikter af omkr. 160 minnesångare finnas bevarade. De sistnämnde tillhörde mest den lägre adeln, men äfven furstar, t. o. m. några hohenstaufenske kejsare, uppträdde såsom vitterlekare. Bland det äldre, folkligare skedets skalder framstå Kürenberger, Dietmar von Ast och Spervogel (kärnfulla »sprüche»). Till blomstringstiden (1180--1240) höra framför andra Heinrich von Veldeke, Friedrich von Hansen (ädel korsfarare), Heinrich von Mohrungen, Reinmar von Hagenau (R. der alte), Walther von der Vogehveide (den snillrikaste och mångsidigaste; äfven politisk lyriker) samt de tre episke mästarna Hartmann von Aue, Wolfram von Eschenbach (»taglieders» utbildare) och Gottfried von Strassburg. Under urartningsperioden uppträdde Neidhart von Reuenthal, som införde »höfische dorfpoesie» med ofta grofva skildringar af allmogens fester, samt hans efterföljare Gottfried von Neifen, schweizaren Johannes Hadlaub och Steinmar. Vidare märkas Ulrich von Lichtenstein, som i sitt lif framställde en karrikatur på det qvinnohyllande riddarelifvet, Konrad von Würzburg samt spruchdiktarna Reinmar von Zweter och Konrad Marner. Genom desse bereddes minnesångens öfvergång i mästersång (se d. o.). Den värdefullaste samling af minnesånger är den s. k. »Manessiska handskriften» (se d. o.).