Wolfram von Esehenbach

Wolfram von Esehenbach, medelhögtysk skald, föddes under senare hälften af 1100-talet i den lilla staden Eschenbach (nära Ansbach), i bajerska regeringsområdet Mittelfranken. Han räknade adlig börd och förvärfvade sjelf riddarevärdigheten, men var stadd i mycket knappa vilkor på sin anspråkslösa borg Wildenbere, hvarför han föredrog att vistas vid vitterhetsfrämjande furstars hof. Så tillbragte han åren 1204--16 mestadels på Wartburg hos landtgrefve Herman af Thüringen, hvarest han träffade Walther von der Vogehveide. W. synes hafva varit gift och lycklig familjefader. Han kunde hvarken läsa eller skrifva, men förstod franska och egde ett utmärkt minne samt kunde sålunda genom muntligt meddelande tillegna sig de franska hjeltedikten ur hvilka han hemtade sina episka ämnen. Han egde äfven naturhistoriska och teologiska insigter. Oberörd af klosterskoletukt, var han i stället bildad genom lifserfarenhet. W:s dödsår är okändt, men anses böra sättas mellan 1220 och 1230. Konung Maximilian II af Bajern lät 1861 i Eschenbach uppföra en brunn med hans staty. -- W. är ett af tyska literaturens stora namn och en bland de märkligaste vittra tolkar af det drömmande djupsinne, den idealistiska trängtan, som utgör ett grunddrag i den germanska stammens skaplynne. Han öfverträffar alla sina samtida i tankarnas rikedom och upphöjdhet. Genom ädelt sedligt allvar, lefvande mottaglighet för det höga och sköna samt fin känsla för hjertats rent menskliga rörelser skiljer han sig fördelaktigt från sitt frivola tidehvarf. På samma gång är han ej främmande för humorn och vänder ofta en godmodig ironi mot oarter, som han iakttagit. Hans språk är knappt och ej sällan kärft, men mäktigt af stor innerlighet i själsuttrycket och djerfhet i bilder. Bättre än de andre tyske medeltidsskalderna individualiserar han sina personer i både yttre och inre afseende, framförallt genom det, som han låter dem tänka och säga, och hans qvinnogestalter äro verkligt sköna genom den förening af realism och idealisering, hvarmed han tecknar dem. Mindre högt står han i kompositionen, hvilken är föga konstnärlig. Han sammantränger ej ämnet, utan förtäljer kronologiskt och biografiskt, hopar till öfvermått händelser på hvarandra och utmålar lika bredt det betydelselösa som det betydelsefulla. Hans lust för det sällsamma går emellanåt öfver i smaklöshet, och diktionen skämmes ofta af rimtvång. Han var en inåtvänd skald, i grunden mera lyrisk än episk, och många sceners andliga innebörd blir dimmig för moderna läsare. -- W:s förnämsta alster är hans stora epos Parzival, som utarbetades omkr. 1210 och innehåller en lika mångsidig som skaldiskt fördjupad framställning af hans tids beherskande ideal: det verldsliga och det andliga riddare väsendet. Han sammansmälte deri Artur-sagan och graal-sagan (se dessa o.) samt de sydfranska sägnerna om Anjous forna furstar. I större delen af detta epos följde han ganska nära sin franska förebild Chrétien de Troyes; sjelf säger han sig hafva hemtat mera af en provençal Gruiot (»Kiot»), hvilken källa emellertid icke blifvit återfunnen. W. lefde med hela sin själ in i ämnena, som han fattade i deras sedliga betydelse och helgade genom en för sin tid djup uppfattning af kristendomen. Dikten tecknar en rastlös och ren själs sträfvanden, hvilken icke finner tillfredsställelse i förgängliga njutningar, utan på sin irrfärd alltid ser framför sig ett högt och fläckfritt mål, som han äntligen, luttrad efter kamp och tvifvel, hinner (jfr art. Parcival). Graalbrödraskapet är ett realiseradt gudsrike, som W. diktat med mild humanitet, i verkligt evangelisk anda. Dikten innehåller nära 25,000 versrader, mestadels fyrfotade och parvis rimmade jamber. Den blef genast mycket omtyckt och trycktes under boktryckarekonstens tidigaste skede, 1477, men var sedermera glömd, tills Bodmer och Breitinger på 1700-talet åter drogo den i ljuset. Den är utgifven i kritiska editioner af Lachmann (se nedan) och K. Bartsch (3 bd, 1870--71; ny uppl. 1875--76) samt öfversatt till nyhögtyska af psevdon. San Marte (Alb. Schulz) 1836 (3:dje uppl. 1886), mer troget af K. Simrock (1842, flere uppl.) och 1891 af G. Bornhak. Innehållet är bearbetadt i musikdramats form af R. Wagner (»Parsifal», ett »bühnenweihfestspiel», 1882). -- W:s andra dikt, Titurel, hvari kärleken tecknas synnerligen vackert, utgör fragmentet af en tillämnad förhistoria till »Parzival» och är diktad i konstfulla strofer. Den öfversattes 1842 af Simrock. På ett franskt original, som landtgrefven Herman anskaffade, är W:s episka dikt Willehalm von Oranse byggd. Den skildrar blodiga strider mellan kristna och morer, näml. bataljen vid Alischans och stormningen af Orange, efter två af de aderton seriedikterna i en omfångsrik fransk chanson de geste, »Guillaume au court nez», hvilken hör till karolingiska sagokretsen. Det vilda ämnet är af W. omdiktadt i 1200-talets förädlade riddareanda. Dikten är öfvers. af San Marte (1873). -- W:s lyriska minnesånger utmärkte sig genom känsloglöd, originella bilder och rik, melodisk versform. Han anses vara utbildaren af arten »taglieder» (se Minnesång). -- W:s samtliga arbeten utgåfvos i en förtjenstfull edition af K. Lachmann (1833; 5:te uppl. 1891) och af P. Piper 1890 o. följ. Jfr San Marte (A. Schulz): »Leben und dichten W:s v. E.» (2 bd, 1836--41; ny uppl. 1858), och G. Bötticher: »Parzival» (öfvers. jämte lefnadsteckriing och kulturhist. förklaringar, 2:dra uppl.. Berlin 1893).