Sida 667
Wolf ...
och Le Tyrol et la Carinthie (1872). I yngre år författade han lustspel i samarbete med Rochefort, Gondinet m. fl.
Wolffian. Se Wolf, Chr. von.
Wolffska kropparna, embryol. anat., två hos fostret på hvardera sidan om buk-aortan liggande, körtelartade organ (»urnjurar»), som hos menniskofostret på höjdpunkten af sin utveckling sträcka sig genom större delen af kroppshålan ända upp till hjertat. Genom den wolffska gången ledes det i dem bildade sekretet till kloaken. De wolffska kropparna äro inga fortlefvande organ. De undergå hos foster af qvinkön en regressiv metamorfos; hos foster af mankön träda deremot deras körtelgångar i förbindelse med kanalerna i testiklarna och komma då att utgöra den öfversta afdelningen af dessas utförsgångar. Jfr Allantois. R. T-dt.
Wolfian. Se Wolf, Chr. von.
Volfram (T. wolfram). 1. Kem., ett metalliskt grundämne, hvars oxid upptäcktes 1781 af Scheele i ett af de mineral, som kallades tungsten, hvarför metallen äfven benämnes scheelium och tungsten. Namnet volfram kommer af den gamla tyska bergsmannatermen »wolfrig», frätande, emedan man inbillade sig, att mineralet volfram, som träffas tillsammans med tennmalm, vid tennsmältningen minskade tennmängden. Volfram träffas i naturen tämligen sällan och alltid i form af syreföreningar, såsom volfram-syrade salter af jern och mangan, kalcium och bly. Metallen, som först framställdes af bröderna d'Elhujart, är jernfärgad, mycket hård, svårsmältlig och tung. Dess egentliga vigt uppgår nämligen till 19,1. Atomvigten, som tecknas W, är 184. I sina kemiska förhållanden liknar volfram mest metallerna molybden och uran samt har liksom dessa mycket vexlande mättningsstadier. På det högsta mättningsstadiet ger den en gul oxid, WO3, som kallas volframsyra och med baser ger färglösa salter, bland hvilka natriumsaltet fått användning till impregnering af tyger för att göra dem oantändliga. Metallen volfram nyttjas till legeringar. En halt af 1 till 2 proc. volfram ökar fastheten hos brons. Volframhaltigt stål utmärkes af stor fasthet och seghet, hvarför det nyttjas till verktyg. -- 2. Miner. Se Volframit. P. T. C.
Volframit, förr volfram (se d. o.), miner., ett från äldsta tider bekant brun-svart till svart mineral, som förekommer vid Zinnwald, Schlachenwald och Ehrenfriedersdorf i Erzgebirge tillsammans med tennmalm. Volframiten ansågs dels såsom jernmalm, dels såsom manganmalm, tills Scheele 1781 upptäckte volframsyran i det efter honom sedermera benämnda mineralet scheelit l. tungsten (se d. o.). Den är ock en isomorf blandning af volframsyrad jernoch manganoxidul (Fe, Mn)WO4, som kristalliserar monosymmetriskt med kristaller, nära stående det rombiska systemet. På genomgångsytorna har den metallartad diamantglans, annars fettglans. Den är ogenomskinlig och stundom något magnetisk. Dess egentliga vigt är 7,2--7,5, dess hårdhet 5,0--5,5. För blåsrör är den smältbar till en magnetisk kula med kristallinisk yta. Behandlas dess pulver med saltsyra i värme, sönderdelas den vid lufttillträde och lemnar en gul, till större delen i ammoniak löslig återstod. Utom på ofvannämnda lokaler förekommer volframiten äfven i Cornwall, Sibirien, Frankrike och Amerika samt nyttjas i tekniken för framställning af flere färgämnen och i metallurgien till volframstål. Ant. Sj.
Wolfram von Esehenbach, medelhögtysk skald, föddes under senare hälften af 1100-talet i den lilla staden Eschenbach (nära Ansbach), i bajerska regeringsområdet Mittelfranken. Han räknade adlig börd och förvärfvade sjelf riddarevärdigheten, men var stadd i mycket knappa vilkor på sin anspråkslösa borg Wildenbere, hvarför han föredrog att vistas vid vitterhetsfrämjande furstars hof. Så tillbragte han åren 1204--16 mestadels på Wartburg hos landtgrefve Herman af Thüringen, hvarest han träffade Walther von der Vogehveide. W. synes hafva varit gift och lycklig familjefader. Han kunde hvarken läsa eller skrifva, men förstod franska och egde ett utmärkt minne samt kunde sålunda genom muntligt meddelande tillegna sig de franska hjeltedikten ur hvilka han hemtade sina episka ämnen. Han egde äfven naturhistoriska och teologiska insigter. Oberörd af klosterskoletukt, var han i stället bildad genom lifserfarenhet. W:s dödsår är okändt, men anses böra sättas mellan 1220 och 1230. Konung Maximilian II af Bajern lät 1861 i Eschenbach uppföra en brunn med hans staty. -- W. är ett af tyska literaturens stora namn och en bland de märkligaste vittra tolkar af det drömmande djupsinne, den idealistiska trängtan, som utgör ett grunddrag i den germanska stammens skaplynne. Han öfverträffar alla sina samtida i tankarnas rikedom och upphöjdhet. Genom ädelt sedligt allvar, lefvande mottaglighet för det höga och sköna samt fin känsla för hjertats rent menskliga rörelser skiljer han sig fördelaktigt från sitt frivola tidehvarf. På samma gång är han ej främmande för humorn och vänder ofta en godmodig ironi mot oarter, som han iakttagit. Hans språk är knappt och ej sällan kärft, men mäktigt af stor innerlighet i själsuttrycket och djerfhet i bilder. Bättre än de andre tyske medeltidsskalderna individualiserar han sina personer i både yttre och inre afseende, framförallt genom det, som han låter dem tänka och säga, och hans qvinnogestalter äro verkligt sköna genom den förening af realism och idealisering, hvarmed han tecknar dem. Mindre högt står han i kompositionen, hvilken är föga konstnärlig. Han sammantränger ej ämnet, utan förtäljer kronologiskt och biografiskt, hopar till öfvermått händelser på hvarandra och utmålar lika bredt det betydelselösa som det betydelsefulla. Hans lust för det sällsamma går emellanåt öfver i smaklöshet, och diktionen skämmes ofta af rimtvång. Han var en inåtvänd skald, i grunden mera lyrisk än episk, och många sceners andliga innebörd blir dimmig för moderna läsare. -- W:s förnämsta alster är hans stora epos Parzival, som utarbetades omkr. 1210 och innehåller en lika mångsidig som skaldiskt fördjupad framställning af hans tids beherskande ideal: det
Källa: Project Runeberg ·
