Sida 96
2. Wallin, Georg d. y.
arbeten för byggnader i Helsingfors, nämligen 16 porträttreliefer (i cement) af berömda konstnärer för fasaden af Ateneum (1886) och genier, hållande Finlands vapen, för finska ständerhuset (1890). De flesta af dessa verk äro utförda i Paris, der konstnären nästan oafbrutet vistats. -- V. utvecklade sina rika konstnärsanlag tämligen långsamt, hvilket väl kan förklaras delvis deraf att han jämförelsevis föga begagnat sig af undervisningen i konstskolor, delvis äfven deraf att han länge saknade tillfälle att behandla större uppgifter. Om han i början af sin bana, såsom det uppgifves, visat obenägenhet för strängare skolning och för en tillfyllestgörande utarbetning, har han senare ernått en sällsynt raffinering i formgifningen, något som dock ej förtagit den friskhet och liffullhet, som nästan alltid utmärkt hans arbeten. Redan i »Torpflickan» visar sig en sträfvan att fördjupa känslan, och samma uttryck af vaket drömmande återkommer äfven i Johannesbysten och i Kalevala-jungfrun Aino. En verklig triumf firar konstnärens förmåga af känsloskildring i Kristushufvudet, som tillika i afseende å originalitet och formfulländning torde få anses stå högst af hvad V. hittills producerat. I »Marjatta» åter är qvinnokroppens veka skönhet hufvudsaken. I formgifningen ansluter V. sig afgjordt till den moderna franska skulpturen. »Marjatta» och »Aino» tillhöra på samma gång genom sina motiv (ur den finska nationalsången) en riktning inom den nyaste finska konsten (Edelfelts »Mattaleena och Kristus», A. Galléns triptychon till Ainomyten m. fl.), som kan blifva betydelsefull för dess vidare utveckling. J. J. T.
Vallgång, befästningsk., den bakom bröstvärnet å en fästningsvall belägna uppställningsplatsen för fästningens artilleri. En bakom liggande, vanligen lägre belägen vallgång tjenar såsom tryggad förbindelseväg utefter vallen. Se Fästning, sp. 624. O. A. B.
Wallhof (Wahlhof), by i Kurland, vid vägen Mitau-Friedrichstadt, 45 km. s.ö. om Riga, är bekant genom den seger Gustaf II Adolf der vann d. 7 Jan. 1626 med underlägsna krafter öfver en omkr. 7,000 man stark polsk här under furst Stanislaw Sapielia och Gonsiewski. Omkr. 1/5 af polska styrkan förlorades, men på svenskarnas sida stupade icke en enda man (enligt konungens egen uppgift). Slaget är politiskt märkvärdigt, emedan genom detsamma östersjöprovinsernas eröfring fullbordades, och äfven i taktiskt afseende har det sin betydelse, emedan Gustaf Adolf deri först använde det stridssätt, som sedermera skulle föra honom till så många segrar och bilda epok i krigskonstens historia. C. O. N.
Vallhorn. Se Lur.
Vallhunden. Se Hunden, sp. 70.
Wallia, vestgotisk konung. Se Vestgoter.
Wallich, Nathanael, dansk botaniker (hette urspr. Nathan Wolff), född d. 28 Jan. 1786 i Köpenhamn, af judisk slägt, blef student 1801, tog kirurgisk examen 1806 och anställdes som läkare i Serampur i Indien, hvilken plats då tillhörde Danmark, samt trädde 1815 i engelsk-ostindiska kompaniets tjenst såsom direktör för den botaniska trädgården i Kalkutta. Der utvecklade han en utomordentlig verksamhet i att insamla och beskrifva växter från alla delar af Indien och med sådana rikta de botaniska trädgårdarna i Europa. Bland andra resor i Indien företog han 1835 en forskningsfärd till Assam för teodlingens skull. År 1847 lemnade han af helsoskäl Indien och lefde sedan i London till sin död, d. 25 April 1854. Hans förnämsta verk är Plantae asiaticae rariores (London 1829--32; 3 bd folio med 300 kopparsticksplanscher); vidare må nämnas Tentamen florae nepalensis (2 bd, 1824). Han hade derjämte en vigtig del i Roxburghs »Flora indica», som han utgaf i 2 bd, 1820--24. W:s herbarium förvaras i Indiska kompaniets museum i London. Mer än 200 växtarter äro uppkallade efter honom af 50 olika botanister. E. Ebg.
Wallick, Arnold, dansk målare, den föregåendes broder, hette urspr. Aron Wulff Wallich. Han föddes d. 11 Mars 1780, utbildade sig vid konstakademien i Köpenhamn och erhöll dennas silfvermedalj i modellskolan. Samtidigt egnade han sig åt teatermåleriet och fick genom enskildt understöd tillfälle att vistas flere år i Rom och Paris, hvarifrån han hemsände flere utkast till dekorationer. Några af dessa förskaffade honom kallelsen till agré 1810, och efter sin hemkomst (1813) blef han straxt anställd vid k. teatern. Han utnämndes 1814 till teatermålare och blef följande år medlem af konstakademien. Till hans mera bekanta arbeten höra Gata i Venezia (1818) och en fond med Frederiksborgs slott, speglande sig i sjön, till Heibergs »Tycho Brahes spaadom» (1819). W. dog i Köpenhamn d. 3 Nov. 1845. Ph. W.
Vallière. Se La Vallière.
1. Wallin, Georg d. ä., biskop, född d. 1 Maj 1644 i Vibyggerå socken, Ångermanland, filos. magister i Upsala 1676, prestvigdes s. å. och tjenstgjorde de följande åren såsom huspredikant hos riksråden Gustaf Banér och Nils Brahe. 1681 blef han hofpredikant, tillträdde 1685 Gefle pastorat, utnämndes 1690 till öfverhofpredikant och blef vid jubelfesten 1693 teol. doktor. Såsom öfverhofpredikant åtnjöt han hos Karl XI och dennes gemål det största förtroende samt betjenade båda i deras sista stunder. Efter att hafva medföljt Karl XII på fälttåget till Själland i egenskap af fältsuperintendent utnämndes han 1701 till biskop i Göteborgs stift, men förflyttades 1702 på egen begäran till Hernösands. Der blef hans ämbetsförvaltning försvårad genom ryssarnas upprepade härjningar, och han måste vid deras angrepp 1721 mot Hernösand fly ifrån staden. W. afled d. 8 Juli 1723. Fr. W.
2. Wallin, Georg d. y., biskop, den föregåendes son, född i Gefle d. 31 Juli 1686, blef filos. magister i Upsala 1707 och anträdde sedan en utländsk resa, under hvilken han besökte flere universitet i Tyskland, Holland och England. Han befordrades 1710 till teol. lektor i Hernösand, men reste 1720 å nyo utrikes, uppehöll sig i Tyskland och Frankrike samt promoverades i Wittenberg till teol. doktor. Efter hemkomsten kallades han 1724 till
Källa: Project Runeberg ·
