Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

starkare negativt elektriskt laddade -- ända tills urladdning genom gnista eger rum. Maskinens verkningssätt är för öfrigt i grunden detsamma som influensmaskinens (se d. o.), ehuru i denna användas oledare, i duplikatorn ledare, och anordningarna derför blifva olika. E. S.

Varma färger. Se Färg 2.

Varma omslag. Se Omslag.

Varmblodiga djur, Haematotherma, är en gemensam benämning för foglar och däggdjur, i det hos dem alstrandet och afgifvandet af värme stå i det förhållande till hvarandra att alltid ett mer eller mindre betydligt öfverskott af egen värme resulterar och vid alla den yttre temperaturens vexlingar bibehåller sig mer eller mindre konstant. Vid en sådan värmeregulation är det tydligtvis nödvändigt, att värmealstringen är så mycket större i samma mån den yttre temperaturen sjunker; tillika är det ock ändamålsenligt, att kroppens värmeutgifter nedsättas så mycket som möjligt. Som värmeutstrålningen eger rum företrädesvis genom huden, äro däggdjurens och foglarnas hud utrustad med hår- eller fjäderbeklädnad eller ett under huden befintligt fettlager. Det har kunnat påvisas, att samma djurart i olika breddgrader och under olika årstider företer motsvarande olikhet med afseende på de värmekonserverande hudorganen (vinter- och sommardrägt, fettmängd etc.). De varmblodiga djurens kroppstemperatur erbjuder emellertid ej oväsentliga vexlingar. I stort sedt, kan man påstå, att större djur hafva något lägre kroppsvärme än mindre. Menniskan och flertalet större däggdjur hafva sålunda en temperatur mellan 36,5° och 37,5° (t. ex. Phocaena communis 35,6°, Balaena mysticetus 38,8°, Manatus 38,9--40,0°). Hos somliga mindre däggdjur uppgifves kroppstemperaturen stiga till 41,5°. Märkliga undantag bilda de lägsta däggdjuren (Monotremata), enär hos dessa kroppstemperaturen är 28,0° (Echidna) eller 24,8° (Ornithorhynchus). Foglarna utmärka sig i allmänhet genom en högre kroppsvärme, ända till 44,5°. Vissa däggdjur (flere insektätare, fladdermöss och gnagare, björnen, gräflingen o. a.) -- ofta, men ej alltid, djur med lågt utvecklad hjerna -- falla, då den yttre temperaturen sjunker till en viss grad, i en s. k. vintersömn, ett tillstånd, som utmärkes genom den stora nedsättningen såväl af kroppens egen värme som ock af organismens funktioner i sin helhet. -- Det förtjenar påpekas, att, huru betydelsefull ock varmblodigheten är i fysiologiskt afseende, sammanförandet af foglar och däggdjur till en grupp under benämningen varmblodiga djur från genealogisk synpunkt eger ingen betydelse, enär nyare undersökningar visat, att foglarna stå i omedelbart och mycket närmare slägtskapsförhållande till de kallblodiga kräldjuren än till däggdjuren. L-e.

Warmbrunn, köping i preussiska reg.-området Liegnitz (Schlesien), på norra sluttningen af Riesengebirge, 6 km. från Hirschberg. Omkr. 3,500 innev. Köpingen är företrädesvis bekant för sina tre alkalisk-saliniska svafvelkällor (36--37° C.), hvilka årligen besökas af mer än 2,000 badgäster. Den har sedan 1401 tillhört grefvarna Schaffgotsch, hvilka der hafva ett ståtligt slott (med tafvelgalleri) och i det forna cisterciensklostret ett bibliotek om 40,000 bd.

Warmholtz, Karl Gustaf, lärd, samlare af historisk literatur, född i Stockholm d. 1 Jan. 1713, son af en dit inflyttad tysk apotekare, idkade studier vid Upsala och flere utländska universitet, tjenstgjorde en tid såsom guvernementssekreterare i Ypern (Flandern) och knöt förbindelser med framstående lärde i Holland, Tyskland o. s. v. Vid sin återkomst till Sverige, 1741, utnämndes han af Fredrik I till hessiskt hofråd. W. föredrog landthushållarens lif framför ämbetsmannens och erhöll adliga frioch rättigheter för sitt säteri Kristineholm nära Nyköping. Han upphöjdes 1756 i adligt stånd, men tog aldrig introduktion å Riddarhuset. Död på Kristineholm d. 28 Mars 1785. W., som före sin hemkomst hade på franska öfversatt Nordbergs »Konung Carl den XII:s historia» (1742), började tidigt och fortsatte till sin död att med ifver samla, ordna, läsa och granska alla åtkomliga in- och utländska tryckta skrifter och handskrifter, som berörde Sveriges politiska, kyrko-, lärdoms-, rätts- och naturalhistoria, geografi m. m. Efter mönstret af P. J. Lelongs »Bibliothèque historique de la France» (1719) sammanskref han Bibliotheca historica sueo-gothica; eller förtekning uppå så väl trykte, som handskrifne böcker, tractater och skrifter, hvilka handla om svenska historien, eller därutinnan kunna gifva ljus; med critiska och historiska anmärkningar (15 dlr, 1782--1817), i hvilket arbete 9,744 nummer äro upptagna. De 7 första delarna trycktes i Stockholm på W:s förlag 1782--93; de öfriga utgåfvos från 1801 af bibliotekarien prof. P. F. Aurivillius, med understöd dels af P. Tham till Dagsnäs (8:de delen), dels af bibliotekets i Upsala medel, dels af kronprinsen Karl Johan (dlr 12--15). Ett register till hela arbetet utgafs 1889 af Aksel Andersson. W:s betydliga bibliotek (5--6 tusen bd och nästan lika många kartor) skingrades efter hans död. Af hans handskriftsamling köpte Upsala universitetsbibliotek åtskilligt.

Warming, Eugenius, dansk botaniker, född d. 3 Nov. 1841 på Mandö vid vestkusten af Nörrejylland, blef student 1859 och reste 1863 till Brasilien, der han vistades tre år hos den danske zoologen P. V. Lund. Efter sin hemkomst tog han magisterkonferens 1868 och doktorsgrad 1871 samt blef docent vid universitetet 1873, hufvudsakligen i växtanatomi. 1882 mottog han kallelse till professor vid Stockholms högskola, till hvars rektor han äfvenledes utsågs. Den 21 Maj 1885 utnämndes W. till professor vid Köpenhamns universitet och direktör för den botaniska trädgården, men qvarstannade höstterminen 1885 såsom professor och rektor i Stockholm, der han äfven under de första månaderna af 1886 lemnade undervisning vid högskolan. W:s literära arbeten omfatta alla grenarna af hans vetenskap. Redan i Brasilien gjorde han betydande samlingar af växter, hvilka sedan beskrefvos dels af honom sjelf, dels af många andra europeiska vetenskapsmän under titeln Symbolae ad floram Brasiliae centralis cognoscendam (38