Sida 89
Wallenstedt, Lars
1756 till e. o. filos. adjunkt och 1758 till professor i matematik. I motsats till sina närmaste föregångare på den matematiska lärostolen egnade han sig med odelad kraft åt sin vetenskap och höjde dess studium vid Åbo universitet betydligt öfver den nivå, på hvilken det förut stått. Hans matematiska arbeten, till största delen utgifna såsom akademiska disputationer, vittna ock om hans omfattande studier. Här må nämnas Animadversiones subitaneae circaprincipium universae opticae leibnitianum (1759), De projectione corporum, admissa hypothesi gravitatis galilaeana et resistentia medii nulla (s. å.), Problemata quaedam aritmethicae universalis Newtoni per analysin geometricam soluta (1760), De communicatione caloris inter fluida mixta (1762), Formula generales de solidis regularibus (1765), De retrogradatione aliisque apparentiis motus planetarum (1766--69) samt De invenienda correctione meridiei (1771). I Vetenskapsakademiens handlingar ingår en uppsats af honom: Geometriskt försök att mäta hörn eller solida vinklar. W. blef 1772 sinnesrubbad och dog d. 22 Okt. 1773. A. R-y.
3. Walienius, Johan Fredrik, universitetslärare, den föregåendes son, född d. 14 Aug. 1765 i Åbo, student derstädes 1777, filos. magister 1782, med. licentiat 1785, inskrefs s. å. i kirurrgiska societeten och försvarade 1786 sin gradualafhandling, De necessitate justae medicamentorum compositionis. Han tjenstgjorde 1787 vid Serafimerlasarettet, utnämndes s. å. till provinsialläkare i Tavastehus län, var under 1789 års krig förordnad till fältmedikus vid arméns sjukhus i Tavastehus, promoverades 1790 till med. doktor samt transporterades 1794 till provinsialläkare i Helsingfors. Derifrån flyttade han 1799 till Åbo såsom sekreterare i Finska hushållningssällskapet samt förordnades 1800 att tillika vara med. adjunkt och botanices demonstrator vid universitetet. Som läkare verkade han för att göra vaccinationen känd i Finland. W. hade rykte såsom utmärkt latinsk stilist och lycklig talare på romarespråket samt ansågs derför, efter Porthans död, egnad att bekläda den ledig vordna eloqventieprofessuren. Han disputerade 1804 De epigrammate och utnämndes 1805 till eloqventiae professor, hvilken tjenst han innehade till 1826, då han fick afsked såsom emeritus. Såsom frukter af sina studier inom den romerska literaturen utgaf han ett antal disputationer, bl. a. De centonibus poëticis (1805--15), De parodia (1807--08), De etymologiis Ciceronis (1808--10), De parciore in hodierna, quam in antiqua eloquentia affectuum usu (1814), De panegyricis romanorum (1817--19) samt De eloquentia laconica (1823). Äfven i svensk vältalighet ansågs han vara en mästare, hvarför han vid högtidliga tillfällen fick uppdrag att tala å universitetets vägnar. Några af hans svenska, i panegyrisk stil hållna orationer äro tryckta. Hans mångsidiga studier sträckte sig äfven till den fosterländska historien, från hvilken han hemtade ämnena till två disputationer: De Fennis summos in philosophia honores ante conditam academiam aboensam adeptis (1810--12) samt Finska adelns och riddarhusets historia (1827), hvilka bägge innehålla uppslag till nya forskningar. År 1806 anförtroddes honom vården om universitetets mynt- och medaljkabinett, hvilket han ordnade och betydligt utvidgade, hvarom närmare upplysningar finnas i »Numismatiska anteckningar» af V. Lagus (Finskavetenskapssocietetens »Bidrag», h. 43). W. var ledamot af flere vetenskapliga samfund, bl. a. Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien (1833). Han åtnjöt regeringens förtroende och kallades af henne till medlem i flere komitéer, bland hvilka må nämnas komitén för reglering af Finlands undervisningsanstalter, i hvilken han 1820--26 var ordförande, komitén för öfverseende af universitetets statut 1821--26 samt psalmboks-komitén 1817--28. Efter censurens införande i Finland utnämndes han 1830 till censor i Åbo. Dessa mångfaldiga värf lemnade honom dock tid öfrig för publicistisk och skönliterär sysselsättning. Han var redaktör af eller medarbetare i »Åbo tidningar», tidskriften »Mnemosyne» m. fl. periodiska publikationer. Vid särskilda tillfällen uppträdde han med framgång såsom tillfällighetsskald och utöfvade äfven såsom granskare ett ej ringa inflytande på den vittra utvecklingen i Finland. W. fick 1822 kansliråds titel. Han dog i Åbo d. 12 Jan. 1836. En minnesteckning öfver honom finnes i »Helsingfors morgonblad» 1836. M. G. S.
Wallenstedt, Lars, grefve, ämbetsman, f. i Upsala 1631, var son af utnämnde biskopen i Strengnäs L. O. Wallius. Efter studier i Upsala och vid utländska universitet ingick han på den civila ämbetsmannabanan, tjenstgjorde under Karl X Gustafs danska krig vid hans fältkansli och längre fram vid svenska ambassaden i Paris samt utnämndes derefter till sekreterare vid generalguvernementet i Ingermanland. Såsom sådan »konfirmerades» han, 1668, i det adelskap, hvarpå han erhållit löfte vid sin halfbroders adlande, 1650. W. blef häradshöfding 1674, var under flere år riddarhussekreterare och tjenstgjorde såsom sådan vid 1680 års riksdag. 1683 blef han statssekreterare och kansliråd, utnämndes 1689 till landshöfding i Vestmanlands län samt upphöjdes samma dag i friherrligt stånd. 1693 blef han på en gång kungligt råd och grefve, utnämndes 1695 till president i Svea hofrätt samt insattes slutligen af Karl XI såsom medlem af den förmyndareregering, som skulle styra Sverige under Karl XII:s minderårighet, men som endast några månader kom att fungera. Död i Stockholm den 16 Nov. 1703. W. hörde utan all fråga till antalet af Karl XI:s ypperste ämbetsmän och var på grund af sin sällsynta duglighet af sin konung alltid högt uppburen. På den juridiska och administrativa ämbetsmannabanan, der han egentligen verkade, gjorde han sig städse känd genom sin flit och sin framstående förmåga; och sedan han, vorden kungligt råd, för en tid inkallats i Kanslikollegium, deltog han med insigt äfven i utrikes ärendenas behandling, alltid vän af Frankrike och motståndare till Bengt Oxenstiernas politik. Inom detta område torde han likväl knappast hafva skurit några lagrar, då statsmannens högre begåfning näppeligen var
Källa: Project Runeberg ·
