Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring

konunggen skulle ega att utdela frälserätt och döma frälsemän för förräderi, och äfven i andra mål skulle lifsstraff på en frälseman endast med konungens samtycke få verkställas; fredlöshet inom riket skulle gälla äfven inom hertigdömena, och alla för det förra antagna in- och utförselförbud och skattebevillningar skulle vara bindande för de senare; ärftliga förläningar inom ett hertigdöme skulle få gifvas endast för den tid detta var afsöndradt; hertigarna skulle ej utan konungens samtycke få slå mynt, och adeln inom hertigdömena skulle göra rusttjenst omedelbart till konungen. Karl, som först i Aug. s. å. fick kännedom om denna stadga, godkände henne emellertid icke och handlade öppet i strid med henne. Slutligen, då rådet föreslog, att tvisten i enlighet med Gustaf Vasas testamente skulle slitas genom en rättegång inför ständerna, inlät han sig dock på underhandlingar. Resultatet af dem blef »Vadstena artiklar», hvilka utfärdades på en riksdag i Vadstena. Genom dem modifierades Stockholmsstadgan på följande sätt. Vid tillsättande af biskop i hertigdömet skulle konungen vara bunden inom ett af ärkebiskopen, Upsala domkapitel och Strengnäs stifts presterskap upprättadt tremannaförslag, på hvilket dock för honom misshagliga personer ej skulle få plats; vid upprättandet af lagmansförslaget skulle hertigen hafva en röst; konungsräfst skulle få hållas inom hertigdömet, endast när »det för allmogens tarfvor och klagomål synnerligen behöfves»; någon annan inskränkning i hertigens domsrätt öfver adeln inom furstendömet än den allmänna vadrätten och konungens samtycke till lifsstraffs verkställande omtalas ej; hertigen fick rätt att gifva dem, som flytt undan konungens onåd, tre månaders lejd; han skulle få deltaga i besluten om in- och utförselförbud och underhandla med sina undersåtar om särskild skatt. Frågan om hans rätt att slå mynt uppsköts, och frågorna om liturgien och rusttjensten af adeln inom hertigdömet hänskötos, den förra till ett kyrkomöte för hela riket, den senare till adeln i dess helhet, hvilken uttalade sig för rusttjenstens utgörande omedelbart till konungen. Ehuru dessa artiklar förklarades skola gälla ej blott för Karl, utan ock för hans efterkommande, upphäfdes de dock formligen redan i början af år 1590, sedan Johan III af harm öfver högadelns förhållande vid mötet i Reval 1589 fullständigt försonat sig med sin broder. Denne tillerkändes nu »all rättighet, andlig och verldslig», inom furstendömet, dervid särskildt angafs rätt att hålla konungens räfst, rätt för hans krigsfolk att i krig »rida under ett banér» och rätt att slå mynt. Ärftliga förläningar inom furstendömet skulle vid dettas hemfall till kronan få behållas mot sökande af konungens stadfästelse, som ej fick nekas. Biskops- och lagmansutnämningar förbehöllos visserligen konungen, men så att vid de förra Strengnäs stifts prester behöfde sätta endast en på förslag, hvilken dock skulle pröfvas af samtliga biskoparna, och att vid de senare förslag skulle förekomma, endast om hertigen var missnöjd med konungens val, då han skulle hafva två röster vid förslagets upprättande. Frågan om »kyrkosederna» hänsköts äfven denna gång till ett kyrkomöte. Vid Sigismunds kröning blefvo alla stadgar både från konung Eriks tid och »sedan», som inskränkte de furstliga rättigheterna utöfver Gustaf Vasas testamente, förklarade »kraftlösa». S. B.

Vadstena kloster (Lat. Monasterium sanctarum Mariae Virginis et Brigidae in Vatzstena) var såsom en rent nationel stiftelse det märkligaste och på vår odling under medeltiden mest inflytelserika kloster, som Sverige egt. Dess grundläggning torde rättast kunna hänföras till år 1346, då konung Magnus Eriksson och hans drottning Blanka upprättade sitt testamente och deri anslogo 10 gårdar, bland dem Vadstena gård i Dals härad, Östergötland, till det enligt den heliga Birgittas (se denna) uppenbarelser stiftade klostret. Det kräfde lång tid, innan klosterbyggnaderna, hvilka enligt reglerna skulle inrymma både nunne- och munkkonvent, hunno blifva fullbordade. Arbetet med dem företogs under öfverinseende af biskoparna i Linköping och Vexiö samt häradshöfdingen i Kind, Johan Petersson i Ulberstad, och under närmaste ledning af munkarna Störker, Nils i Häradshammar, Gregorius och Finvid, hvilka öfverskredo den i stadgarna fastställda storleken och derför bestraffades. Omkostnaderna blefvo ock större, än man hade väntat; man vet, att de kontanta utgifterna snart öfverskredo 200 mark. Birgittas dotter Katarina bestormades derför, medan hon vistades i Rom, med böner om att skaffa hjelp, på det att de unga konventen icke måtte behöfva skickas ut för att tigga sitt underhåll. Under konung Karl Knutssons tid förlades klostrets ekonomibyggnader utanför den ursprungliga inhägnaden. Klostrets regler stadfästes d. 5 Aug. 1370 af påfven Urbanus V. Nunnornas antal, abbedissan medräknad, var 60, munkarnas 17, konfessorn inbegripen. Dessutom fingo 8 lekmän såsom tjenare antagas (se vidare Birgittin-orden). Snart började frikostiga gåfvor hopa sig öfver Birgittas stiftelse. Inom landet påbjöds en allmän afgift under namn af vårfrupenningen, hvilken insamlades af presterskapet och genom domkapitlen sändes till klostret. Först när Upsala ärkebiskop och hans lydbiskopar 1381 utlofvat 40 dygns aflat åt dem, som erlade denna afgift, började den i ymnigare mån inflyta. Ett högst betydligt understöd erhöll Vadstena kloster, då påfven Bonifacius IX på drottning Margaretas begäran 1394 medgaf, att i Vadstena aflat skulle under jubelåren få utdelas med lika rätt och verkan som i sjelfva Rom. På en sten i klostret höggs en inskrift derom. Hälften af de influtna medlen skulle sändas till romerska stolen. Stora folkmassor lockades till klostret, hvilket vid aflatsfesten 1394 erhöll mellan 5,000 och 6,000 mark. Den påflige uppbördsmannen i Lybeck fick länge vänta på sin andel, hvilket framkallade bittert missnöje och hot. Jubel-åren, hvilkas mellantider vexlade, sannolikt i förhållande till påfvens ekonomiska behof, medförde ej vidare någon välsignelse till Vadstena. Klostret utsände inom landet bud för att