Sida 63
Valdemar. 4. V., den föregåendes sonson, hertig af Sönderjylland
holsteinarna vid Brobjerg 1357 den öfriga delen af Fyen. V. hade under allt detta att kämpa äfven med inre svårigheter. Bönderna klagade öfver de tunga skatter, som gingo till inlösen af panterna, och kallade honom »den onde». Adeln var missnöjd med V:s myndiga styrelse och framförallt hans hårda processer för återvinnande af jordagods, som på orätt sätt afhändts kronan. På Jylland grep adeln flere gånger till vapen mot honom och inlät sig t. o. m. med rikets fiender under ledning af sådana män som Klaus Limbek och Stig Anderson. I Jan. 1359 blefvo Stig Andersons son, Ove Stigson, och broder, Peder Anderson, samt den rike Niels Bugge på Hald mördade i Middelfart af några fiskare på hemvägen från ett möte med V., och denue nödgades med ed värja sig för misstanken om delaktighet i detta brott. 1360 begagnade han sig med stor förslagenhet af de stridigheter, i hvilka konung Magnus Eriksson var invecklad, för att återvinna de skånska landskapen, hvilkas besittning han 1341 och 1343 tillförsäkrat Magnus och hans efterkommande. År 1361 intog och brandskattade han dertill Visby, hvarefter han och de danske konungarna efter honom förde titeln »de gothers konge». Men företaget uppväckte stor förbittring hos hansestäderna, hvilka sände en stor flotta till Öresund 1362, men blefvo slagna vid Helsingborg. De svenska anspråken på Skåne lyckades han på ett listigt sätt häfva. De herrar, som vid denna tid sutto vid makten i Sverige, hade bestämt, att Magnus' son konung Håkan skulle äkta den holsteinska prinsessan Elisabet; men då denna på resan till Sverige blef stormdrifven till Bornholm, qvarhöll V. henne derstädes, hemtade Håkan och hans fader och fick ett redan 1358 aftaladt äktenskap till stånd emellan sin dotter Margareta och Håkan samt anspråken på de skånska landskapen häfda. Med hansestäderna och de holsteinske grefvarna slöt V. fred 1365 och med konung Albrekt 1366. Slutligen, 1368, kom också den återstående, pantsatta delen af Nörrejylland under danska kronan. Men redan s. å. utbröt en ny fejd med hansestäderna, hvilkas sillfiske i Öresund V. egenmäktigt tog sig för att beskatta högre än förut. Då de till ett förbund samlade alla hans fiender, Sverige, Mecklenburg och Holstein, till hvilka äfven hertig Henrik af Sönderjylland och den jutska adeln slöto sig, fann V. det rådligast att lemna riket, i April 1368; för att söka hjelp i utlandet, sedan han öfverlemnat styrelsen åt sitt råd, med Henning Podebusk i spetsen. Hoppet om främmande bistånd slog likväl fel, men riksföreståndaren lyckades upplösa fiendernas förbund och sluta särskild fred med hansestäderna (1370), om ock på mycket förödmjukande vilkor; bl. a. skulle V. ej få återvända, förrän han stadfäst freden. Först i Juli 1372 kom V. tillbaka. Han afled d. 24 Okt. 1375 på Gurre slott; hans lik jordades först i Vordingborg, men flyttades 1377 af drottning Margareta till Sorö. Hans tillnamn härleder sig af uttrycket »der tage» (ett tyskt utrop) snarare än af »imorgen er der atter en dag», hvilket är den vanliga förklaringen. Med sin drottning, Helvig (d. 1374), hade han 2 söner och 4 döttrar, bland dem Kristofer (d. 1363), Ingeborg (gift 1362 med hertig Henrik af Mecklenburg) och Margareta. De tre andra dogo unga. Genom förvexling af denne Valdemar med V. I har man tillagt honom ett kärleksförhållande till en viss Tovelille (se derom Tove). Sagan framställer V. som en passionerad jägare, hvarför han till straff går igen som »den vilda jagten». V. är hjelten i Hertz' dram »Valdemar Atterdag» samt i Hauchs romans-cykel af samma namn och Ewalds roman »Valdemarstoget». E. Ebg.
Valdemar, danska prinsar. -- 1. V. den unge, f. 1209, son af Valdemar Seier och drottning Dagmar, hyllades redan 1215 på Samsö af rikets stormän, valdes derefter till konung på Viborgs ting och kröntes 1218 i Slesvigs domkyrka. I Maj 1223 blef han tillika med sin fader tillfångatagen af grefve Henrik af Schwerin och lösgafs först vid påsken 1226. Han omkom d. 28 Nov. 1231 genom ett vådaskott på en jagt i Refsnäs skog. Sedan 1229 var V. förmäld med Eleonora af Portugal, dotter till konung Alfons II (broder till hans styfmoder Bengerd) och död i barnsäng redan i Maj 1231. -- 2. V., hertig af Sönderjylland, den föregåendes halfbrors son, konung Abels af Danmark och Mechtilds af Holstein son, f. omkr. 1238, blef i Febr. 1251 på ett danahof i Rendsborg erkänd som tronföljare, men s. å. på hemresa från Paris tillfångatagen af ärkebiskopen af Köln och lössläppt först 1254. Under tiden hade han af sin farbroder Kristofer I blifvit undanträngd från tronföljden och fick åtnöja sig med Sönderjylland som län. Död 1257. -- 3. V., den föregåendes brorson, hertig af Sönderjylland, född omkr. 1260, uppfostrades efter sin faders (hertig Erik) död (1272) under konung Erik Glippings tillsyn och insattes 1283 som hertig. Då hans kraf på ön Als och kronans gods i Sönderjylland af danahofvet i Nyborg i Maj 1285 afvisades, ämnade V. sig till Norge för att med dess hjelp rycka till sig kronan, men han blef fängslad i Helsingör, hvarjämte hans hertigdöme indrogs till kronan. Genom några utländska furstars mellankomst fick V. 1286 sin förläning tillbaka mot det att han afsade sig öfriga anspråk. Sedan Erik Glipping blifvit mördad i Nov. s. å., fick han dock sin önskan uppfylld. I Maj 1287 utsågs han till förmyndare för Erik Menved och erhöll Langeland såsom nytt län. Då Erik Menved, sedan han 1292 blifvit myndig, indrog Langeland, bröt striden ut på nytt, men bilades genom förlikning 1296, hvarvid Als förenades med Sönderjylland och V:s broder Erik Langben fick Langeland i förläning. Död 1312. V. var gift med en prinsessa af Sachsen-Lauenburg och hade med henne en son, hertig Erik II. -- 4. V., den föregåendes sonson, hertig af Sönderjylland, f. 1314, efterträdde 1325 sin fader, Erik II, såsom hertig och blef i Juni 1326 i Viborg vald till konung i Danmark i stället för Kristofer II. Förmynderskapet för V. utöfvades af hans morbroder grefve Gerhard af Holstein, och riket styckades i förläningar åt de stormän, som lemnat sin hjelp åt V. Då konung Kristofer
Källa: Project Runeberg ·
